En månad har gått Oktober 2016

En månad har gått

Oktober 2016

Jag får säga som Erik, min son,
när han var liten och något återkom: ”Va, nu inän!” Det är en ny månad ”nu inän”!

Nästan alla löv har dalat, de
enda som hänger kvar är de på tårpilen och på den lilla rönnen som har slagit
rot vid bäcken under tallarna. De lyser höstgula och lever en ganska vansklig
tillvaro. Endera dagen ligger också de löven på marken.

En som är väldigt fin i färgen
just nu är en Vinruta som jag fick med mig från pappas trädgård för många,
många år sen. Den lyser som en lampa i guldgult. Den har inga prunkande
blommor, några oansenliga grågröna små knutor, men bladen är så fina att sätta
i buketter. Mörkt gröna, lite spretiga och styva. Men nu är den som en aura.
Tänk ändå vad mycket det finns att glädjas åt.

Det finns Rutor med fina blommor,
som stjärnor i både lila, rosa och gräddfärgade, men de tror jag aldrig pappa
fick möjlighet att stifta bekantskap med. Tänk så många blommor av olika slag
som jag har fått se som han aldrig ens kunde drömma om att äga. Utbytet av
växter att inhandla var så mycket mindre, fastän han köpte en del saker från
Tyskland. Jag skulle gärna vilja ta honom i handen och visa honom vad vi har i
vår trädgård. Vi har säkert 6-7 olika Hostor, han var så lycklig över de två
som han hade lyckats skaffa. Men är jag lyckligare över mina än han kunde vara
över dem han hade? Undrar.

När pappa var borta så blev allt
stulet ur trädgården, allt som var lite ovanligt. Hur lyckliga de ska vara som
har stulna växter från pappas trädgård! En ovanlig sten som han hade i ett av
stenpartierna försvann också. Så jag är oändligt glad över de 4-5 ”vanliga”
växter som jag letade igen bland högt gräs för 30 år sen. De som ingen hade
velat få till sig på oärlig väg.

Nu är det nya ägare till torpet,
inte ens rester av hans trädgård finns längre. Hans båda stenpartier och hans
långa rabatter ner mot stugan är jämnade med marken och över alltihop, så
ligger det singel! Så kan man också vilja ha det i en glänta i skogen i
Värmland.

Oj, det blev mycket om
trädgården, men ibland blir jag nostalgisk och lite våt i ögonvrån; pappa som
anlade trädgården med bara spade, kratta och ett otroligt intresse, med små
medel.

Nu till något helt annat. Det
talas om att inte kränka vår integritet, det är så noga. Jag var hos bekanta en
kväll och de skulle visa mig på ”mig” på datorn. De knappade in mitt namn och
sen började jag undra hur det ligger till med integriteten på sociala medier.
Där stod namn, adress, telefonnummer, vem jag var gift med, vad jag hade i
pension, vad huset var taxerat till, böckerna jag har givit ut och mycket,
mycket annat! Vad jag kunde se hade de missat hur många barn jag hade fått,
mitt skonummer, vikten, mediciner och vad jag använder för pennor, när jag
skriver – vilken sorts pennor som jag använder när jag adresserar mina brev och
kort till Elisabet i Gränna.

Visst blev det en bra övergång
till min skrivarvän, och senaste rapporten från sjukbädden. Hon vårdas hemma,
har just nu cellgiftsbehandling, mår inte illa, (tack och lov), men sina blonda
lockar har hon fått säga adjö till. Jag försökte trösta med att när de växer ut
igen, för det har vi bestämt att de ska göra, då blir det krulligt som en
krimmelluva. Jag tänder ljus i kyrkan, jag sänder budskap till vår Herre, jag
hotar och jag föreslår olika sorts motprestationer. Nu får han snart göra något
som underlättar. Jag bönar och ber. Det går inte att beskriva så liten och
bekymrad jag känner mig. Jag kan inget göra, bara skriva de tokigaste brev, skicka
kort, skicka djupa tankar, lyfta på fliken till Elisabets svåra. Lite grann i
ett hörn.

I slutet på krönikan så kommer
dikten som jag har skrivit och som jag läser på gudstjänsten söndagen efter All
helgona, då Helen präst har satt som överskrift: Att famna döden.

Från en famn till en annan. De
små gossarna från Rödön slutar aldrig att förvåna. Den där nya rödöbon, som
heter Ebbe, är bara glad; och då säger jag bara. Han ler och ler och ler. Vi
var barnvakter en dag och hans mamma Ulrika gick ut genom dörren. Vi vinkade,
men han tittade bara sig omkring och log, var nöjd och glad, men att äta smörgås,
när det fanns banan, det var inget att satsa på.

Olle är här varje fredagkväll
efter att han varit på simskola och då äter ”vi” gröt här och sätter på en
pyjamas, sen somnar han i bilen hem. Efter ombytet så blir det en saga med
farmor med en grön mysfilt omkring oss, men se sist då var det annat i
görningen. ”Hör du farmor, tycker du inte att det behöver rensas upp bland
böckerna. Vi tar bort de som inte är så bra och de vi läst.” Sagt och gjort.
Ett par stycken fick vara kvar för Ebbes skull, men ett antal skulle på
”borthögen”. Sen sa Olle: ”Hör du Herbert, kan du se till så de här kommer
undan!” Med andra ord litade han inte på sin farmor att hon kunde plocka undan
och städa! Olle är ju Stenbock, som sin faster Ida. Ordning och reda! Ida säger
att jag har varit ett bra avskräckande exempel när det gäller ordning. Olle
säger det inte men ber i stället Herbert. Han har sett skillnaden mellan
Herbert och mig.

Från sagor till dikt. Jag löste
korsord och där stod: Vad kallade Dahlstierna månen, 11 bokstäver. Det blev Silvervårta! Diktaren levde 1661-1709 och skrev
det i ett sorgekväde till Karl den XI. Men ändå! När jag försökte läsa fler av
hans dikter, så blev jag överraskad. Han var värmlänning! Nog för att vi är lite kônsti i
Värmlann dä vet ja ju, men att kalla månen för silvervårta då har han gått över
gränsen. Om inte det var något väldigt fin benämning på månen på 1600-talet,
vad vet jag, men nog hade han väl kunnat hitta på något annat vackrare ord,
tycker jag.

En dag dök det upp en Till salu-skylt
på grannens garage. Det känns så konstigt, det är så att Berit bara ska finnas där. Jag har ju förstått att det skulle bli ändring,
när hennes man avled. Att hennes liv måste förändras inte bara i
familjehänseende utan att det blir andra förändringar också. Det har varit ett
så fint grannskapsförhållande, vi har ju bott vägg i vägg. Vi har låtsat att vi
har haft närbutik ibland, när något har behövts. Ibland kunde Arne svara när
jag ringde att butiken var öppen men att lagret kunde vara något begränsat. Vi
behövde bara gå till garageknuten, så kunde vi räcka över saltet eller mjölken
eller ägget eller det som var nybakat. En liten smakbit ibland. Vi har hängt
tvätt på varandras torkvindor om någon har rest på semester, vittjat varandras
postlådor. Med andra ord: har brytt oss om varandra som de goda grannar vi har varit.

Jag har tänkt på i samband med
att vi skulle sätta tillbaka klockan – tänk att få ett helt land att ställa om
klockan på samma tid, samma natt. Ett helt folk, annars fungerar ingenting.
Bara detta att alla tågtider skall ändras! Att det går att genomföra och till
vilket pris! Det måste ju sitta en hel stab med människor som ska ändra en hel
massa funktioner. Nej, låt oss ha en tid, vår nutid!

Det är inte bara så att månaderna
och tiderna skiftar. Det skiftar på andra håll också. Vi får lära oss att det
inte alltid är som det har varit. Idag skulle väl inte någon drömma om att
kalla månen för en silvervårta! Men att sakna grannar är väl kanske inte något
nytt, att glädjas över barnbarn inte heller. Att försöka springa vid någons
sida och hjälpa till när kniper till och lockarna faller är heller inget annat
än medmänsklighet.

Det är medmänsklighet som jag så
gärna vill skulle växa och frodas i den värld som mörknar i kanterna, medmänsklighet,
inte clowner som nästan skrämmer ihjäl folk.

Clowner skall roa och glädja oss.
En clown som eventuellt kan blir president i det stora landet i väster skrämmer
väl också, om någon. Hur det kan bli vet vi inte, men jag känner rädsla, inte
bara för väst utan också för mannen i öst som hotar och spänner musklerna, och
tror att han är världens superman.

Borttappat:
En påse medmänsklighet, en väska med trygghet, upphittare belönas!

Söndagen efter Alla
Helgons dag 2016.

Famna döden

Jag var liten
när farmor dog.
Jag flätade hennes
långa vita hår,
knöt i ett rött sidenband.
Då famnade jag väl döden?

När jag går vid min sjuka
väninna Elisabets sida
försöker jag ta livtag på döden,
för att hålla undan den.
Få ha henne kvar.
Då famnar jag väl döden?

När jag suttit vid en sjuksäng
där någon kämpat,
då har jag försökt famna döden.
Bett den komma.

När jag försökt
försona mig med
att jag är dödlig,
då famnar jag väl döden?

Döden är där farmor finns.
Döden får inte komma nära
Elisabet.
Döden önskade jag min sjuka vän.
Min egen död kan få dröja.

Döden är en hjälp.
Döden är skrämmande.
Så motsägelsefullt.

Hur ska jag
kunna famna den fullt ut?
Livet är det jag lever i.
Döden är vad jag
kommer att vara i.
Det är bara det ena
jag vet något om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *