En månad har gått November 2016

En månad har gått

November 2016

Tänk att
det har hänt, amerikanska kvinnor har hjälpt till att rösta fram ”Trumpen” till
president i USA! Att det finns en enda kvinna som har röstat på en man som har
dessa åsikter och tankar om kvinnor! Jag trodde inte jag var vid mina fulla
sinnen, när jag såg på teven att han blir nästa president! Attans! När vi har
fått ta del av vilka människor som han ska omge sig med så blir man mörkrädd.
En man som har jobbat inom armén men som fått sparken för att ha varit olämplig.
Abortmotståndare, och män med extrema åsikter. Ännu har jag inte sett ett enda
kvinnonamn! Detta är bara början av en lång lista som kommer att delge oss
allteftersom. Hur tänker världens makthavare om detta, när jag, liten människa,
har fått benen undansparkade för en tid. Konstigt
alltihop. Och skrämmande!

Ja, nu
sitter jag här och har en ny skrivare och en ny skärm till min dator. Skrivaren
fick jag som julklapp och skärmen gav jag mig själv. Med Eriks hjälp så kom
allt på plats och det som hade slutat fungera tog han med sig. För mig gick
allt lätt som en plätt, men hur modernt det än kan vara så får jag skriva alla
orden själv. Jag kan tala om att det är roligt att sätta sig ner skriva; brev,
dikter och krönikor. Jag har börjat förbereda för mitt julbrev. Då går jag
igenom dagböckerna och friskar upp minnet, vilket är väldigt nödvändigt nu för
tiden.

På tal om
ord, brev, dikter och kort så far sådana skapelser till Gränna. Jag har fått
reda på att de cellgifter som Elisabet har fått inte har varit så framgångsrika
som läkarna trodde, så nu klurar de på en annan blandning. Jag grattade henne
på Elisabet-dagen och hon är otrolig, det blir alltid skratt och ibland snudd
på gråt, men det är jag som får gråtröst. Gråt-röst eller grå-tröst lika illa
bägge delarna. Jag vill vara en soltröst. Jag ringde till henne en dag, när jag
hade varit till Mia, min sjukgymnast, och fått behandling och sa: ”Du kan nog
vara nöjd med att lockarna farit, jag har varit till Mia och hur jag ser ut i
håret vill du inte se!” Efter det en lång stund av skratt och härligt
samförstånd.

Vi är lika
tokiga båda två. Vem kan ringa och säga så, till någon som mist håret och är så
sjuk? Vem kan skratta gott åt ett sådant samtal? Jo, hon och jag! Vi har kommit
underfund om att vår ”relation” är något utöver det vanliga och långt in på det
ovanliga. För denna vänskap är jag så tacksam, tänk att jag har fått uppleva.

Det var
första följetongen.

Vi hade
besök av småkillarna en dag. Ebbe hade sovit ute i vagnen och Ulrica hade
hämtat in honom. Han satt i mammas knä och var så där mjuk och go som nyvakna
barn är. Olle gick dit och började knäppa upp Ebbes tröja, småpratande med sin
lillebror.

”Ska jag knäppa upp tröjan åt dig så du inte
blir så varm?”
”Ja.”
”Du förstår att du har sovit och nu ska vi
leka lite, ska vi det?”
”Ja”
”Har du sovit gott?”
”Ja.”

Underbart
att se och uppleva sådana små kärleksstunder, som varar ända tills att Ebbe
känner att han vill gör något annat. När Ebbe sov var Olle och jag till kyrkan
och tände ljus. Han tycker om det och det är på hans önskan vi gör det.

Nu har det
varit en supermåne, den har varit nära. Ovanligt nära. Fullmåne i sig är
jobbigt, en full supermåne verkar ännu jobbigare. Månen har inte hört talas om
något som heter nykterhetsrörelse. En full
super måne!

Har ni sett
de nya småpengarna? Leksakspengar. Så svåra att skilja för dem som ser dåligt.
Nästan samma färg och inte så stor skillnad på storlek och tyngd. Förresten vad
ska vi med småpengar till? Affärerna börjar neka till att ta emot både små och
storpengar!

Det var
någon sådan där expert som har uttalat sig om att inom fyra (!) år så är vår
tillvaro kontantlös. Varför i herrans namn har det tryckts upp nya sedlar, det
är väl slöseri med skattemedel när ändå inga automater skall bytas ut?! Hå, hå,
ja, ja, ja! Hur tänks det? Det beslutades över huvudet på alla oss som inte
hänger med i alla nya funktioner med blippande apparater.

Innan
hallowenhelgen fick vi ett meddelande i vår postlåda om att det skulle det
komma ett följe utklädda barn och ringa på. Det fanns också ett papper att
tejpa på postlådan om vi inte ville ha besök. En överkorsad pumpa-sködalle, som Olle säger. Jag
tyckte att det var ett bra initiativ av en mamma som ville ha koll på barnen.
Heder åt henne.

Kvällen kom
och här vandrade de mest fruktansvärda skepnader utanför. Det plingade och det
ropades: ”Bus eller godis.” Ett av barnen var i en sittvagn och mamman sa: ”Här
kommer det en farlig fladdermus som är väldigt skrämd av sina kamrater.”
Därtill var han ledsen för att ha fått ”fel” godis. Inget som var gott. Jag
hade som tur var ren choklad, som föll den lilla skrämda fladdermusen på
läppen.

Tekniken
har gått så långt, ibland för långt kan åtminstone jag tycka. Vi har inköpt en
brödrost av ett erkänt märke. När vi rostar så blir bara den ena sidan av
skivan bra. De gör apparater som vi kan prata i och höra rösten från andra
sidan jorden, men göra en brödrost som fungerar. Icke! Minns ni den där lilla
brödrosten där man vände brödet för hand, efter halva tiden. Det var tvunget
att säljas bra mycket mer rostebröd då,
för minst varannan skiva brändes. Hur många har inte stått vid diskbänken och
skrapat av det svartaste för att det skulle gå att äta. Det fanns få
brandvarnare också, som tur var. Vad det skulle ha tjutit överallt. Allt var
inte bättre förr.

Elisabet
säger att hon är så glad för att jag springer bredvid och puttar på. Nu har jag
skrivit att vi kanske kan säga att jag i fortsättningen går. Jag duger nog inte
att springa. Det blir flåsigt, sendrag och snudd på omöjligt. Men jag är ganska
bra på att gå.

En dag blev
jag fundersam om jag är så duktig. Jag gick till postlådan med brev, det
regnade och var snöslaskigt på gångvägen. Jag tog en omväg hem, men det skulle
jag inte ha gjort. Jag blev så trött att jag stapplade sista biten. Vatten i
läderstövlarna, mössan dyvåt, vantarna blev tyngre och tyngre. Jag ångrade
omvägen och snudd på att jag ångrade promenaden över huvud taget. Herbert hade
frågat mig dagen före om jag skulle gå en promenad med honom i solsken och
vackert väder, men då blev jag kvar inne. Tala om motvalls kärring.

Vi har
upplevt stormåne, och vi har av Mia fått Minimiamaryllis. Månen har vi sett,
till och med mitt i natten för vi har varit sömnlösa. Blommorna håller på att
slå ut; en vit, en röd. De ser så fina ut och nyfikna kikar vi varje dag ifall…

John Bauer
bodde i närheten av Gränna, det ska finnas ett museum någonstans. Jag har en
bok, Bland tomtar och troll, som jag fick när jag var liten. Jag minns
att jag var så fascinerad av hans troll och av hans mark under granarna som
täcktes av mossa.
Förmedlat precis som det såg ut i naturen. En dag så kom
följande mening för mig: John Bauer betrollade sina bilder. Nu har jag
gjort ett nytt ord!

Varför ska
fascinerad stavas med både s och c ?

En historia
från Värmland, där det var bönemöte på missionshuset i Tômthult. En predikant
från amerikat skulle predika. Så avslutade han en bön med ”Halleluja”. Den
bonde som översatte fick till följande underbara översättning: ”Ha hannel hos Julia!”
Hur själva predikan översattes skulle jag vilja veta. På tal om stavning och
ord!

En god
adventstid önskas er, låt inte tiden mellan Lucia och jul bli er egna
olympiatävling, då det ska slås nya rekord. Julen kommer och går ändå. Men man
vill ju ha revbensspjäll och sillsallad och skinka och köttbullar och prinskorv
och saffransbullar och pepparkakor och vaniljhorn och, och, och, ack, ack ack!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *