Julbrev 2016

Käraste vänner!

Ja, hur ska det här bli. Längre
och längre efter. Förut om åren, när jag börjat med julbrevet, har jag i alla
fall haft någon julklapp liggande på soffan bakom mig. I år, icke! Men det blir
nog någon dag. Nu har jag fått klaga att jag inte hinner det jag ska. Jag tror
inte att jag är ensam om den frustrationen heller.

Vi har ibland den stora äran att
få vara barnvakter till de härliga killarna från Rödön. Den lille Ebbe är bara
så god och glad, han är ett stort nöjdansikte hela han. Jag är säker på att
hans föräldrar kan ha en annan åsikt om honom, när han är trött eller inte
vill. Det vi upplever är en glad liten krabat. Ledsagad av storebror som är bra
läromästare. Han är en liten perfektionist, en Stenbock där allt skall ställas
tillbaka där det hör hemma. Han litar inte riktigt på att farmor klarar av det,
utan ibland ber han Herbert utföra en del uppdrag. Farmor är inte riktigt den
som har visat att hon uppfyller alla krav. En dag hade jag lagt mina sockor på
hans pall, då ropade han med sträng röst – ”Farmor, vad är det du lagt här?”

Mats och Ulrica har flyttat in i
eget hus på Rödön, ett hus, som har som det heter i annonserna, stor potential
att bli ett härligt fungerande hus för en liten aktiv familj. Nära till
skidspåret för Olle som äääälskar skidåkning. Han knatar med sina skidor till
och från förskolan om vädret tillåter. Tänk att den lille tänkaren blir fem år
och den glade blir två.

Erik har samma tålamod med oss
teknikintoleranta som till förne. Han förklarar och förklarar. Vi lyssnar och
nickar och begriper så litet. Githa firade jämna år i sommar och hon fick bland
annat den stooora gamla novemberkaktusen.

Ida hittar hem till oss, till
småpojkar som väntar och längtar efter faster Ida. Vi löser korsord, äter något
vaniljhorn när det passar och har det trivsamt. När hon skulle komma med tåget
sist så sade Olle: ”Farmor, kan du se till att Herbert hämtar faster Ida
på tågstationen, jag är ju på förskolan.” Han och övriga familjen skulle ha
mött henne.

Värmlandsfrämmande som vanligt, barnbarnet
Anton och hans mamma Ulla kom i år utan Saga, hunden som inte ville åka
härifrån ifjol. Det kändes så konstigt, ingen hund, men annars, som det är med
unga herrar, de växer ifrån en, blir långa – men i mina ögon blir han aldrig
vuxen.

Stor-Mats från Charlottenberg kom
i år ensam, hans mamma Mai har blivit mindre rörlig, åldern tar ut sin rätt och
lårbenshalsbrott har inte gjort det lättare. Livet har blivit annorlunda med
hemtjänst och annat ovanligt. Nästa år är jag lovad en tur i sportbilen, hur
jag skall komma ur och i är en annan fråga.

Kerstin, en ungdomskamrat från
Sunne och hennes man Börje, kom hit i sommar. Vi hade inte sett varandra sen vi
var unga och vackra. Nu var vi inte ens unga. Glädjen för mig var ju att få
hålla om, höra om mitt Sunne, om gamla bekanta och att skratta över den sjuka
humor som alltid finns där ”när värmlänninger börjer å prat”. Konstigt men så
är det. ”Å ve har in´t en tanke på att dä kanske int´passer sej.”

På tal om vikten att se ljust på
tillvaron, så har Elisabet i Gränna fått oroande besked om cancern, ändå är
hennes goda humör oskadat. Vi hjälps åt att försöka ta oss framåt, jag springer
vid sidan om, håller i, stoppar om och jag förundras över hennes tålighet och
hennes framåtvilja. Vi ska klara det här, men ibland känner åtminstone jag att
det är grus i uppförsbacken! Hon har tappat håret, har svårt att röra sig, ändå
när vi talas vid blir det skratt och glädje. Förunderligt hur mycket styrka det
finns i en människa!

Ja, för att fortsätta på
sjukfronten, så har jag fått reda på att jag har haft ett antal små stroke! Jag
var på hjärnröntgen, remitterad från ögon. Jag fick lugnande besked därifrån,
men till min HC hade det skickats ett annat besked, som jag inte fick reda på
förrän flera månader efteråt. Jag fick blodförtunnande tabletter och försökte
se glad ut ändå, fastän jag kände mig ganska skakad. Jag hade inte känt av
några obehag alls. Jag är ändå glad att de såg en hjärna! De där
röntgenapparaterna är helt magiska. Det surrar och pyser, det tjuter och låter,
under tiden tar de bilder av något som är så invecklat. Utan att de behöver
stryka ut skrynklorna! Märkunnela!

Märkunnela är det väl att Post Nord
inte kan det där med postutdelning. Jag brukar skicka kort till småkillarna på
Rödön ibland. Ett till dem var. Det kan blir så att det ena kortet kommer två
dagar före det andra. Då gäller det att ingen blir avundsjuk, tror att farmor
har skickat bara till den ena. Det är ju post och de ska kunna tycker jag. Det
är nog inte postbärarna utan hur de som tror sig kunna har lagt upp det hela.

Det är väl som med polisen, de
får skit för snart allting, men det är ju de där ”höjdarna” som sitter på sina
bestämmandestolar, som inte har insett följderna. Som inte en dag har varit med
ute på fältet och sett baksidan av en omorganisation. Bocken till
trädgårdsmästare kanske får en allt större sanningshalt.

Jag har en ny skärm till datorn,
därtill en ny skrivare. Erik kom och förklarade och beskrev och instruerade, för
båda sakerna la av. Jag har väl varit för flitig, men det är ju så roligt att skriva.
Jag har flera ”snigelpostskrivarvänner”. Det är så roligt, när man hittar brev
i brevlådan; brev med frimärken och avsändare. Som det var förr. Tänk att man
har blivit så gammal att allt helst
ska vara som det har varit förr.
Blir det annorlunda, så blir åtminstone jag en vilsenpanna.

Ja, inte är det som förr. Nu
kallar riksdagsmän sina kolleger för horor, barn i skolan har en vokabulär som
inte passar unga människor. När inte vuxna går före med gott exempel, så kan
väl inte de unga. Hur världen ser ut, hur ska de unga få någon framtidstro?
Varje dag krigsbilder i tv, sårade svältande människor, stora som små. Det står
gubbar i talarstolar och talar och talar och talar. Det finns gubbar som
förnekar att det är vi, som rår för att glaciärerna smälter. Den här nye
presidenten ”Trumpen”, säger att det är Kina som har hittat på. Jag är skrämd
över den mannen och förstår inte att det kunde finnas en enda kvinna i hela USA
som gav honom sin röst, bara en sådan sak!

Vet ni, att på plussidan har vi
en massa fin ungdom, nyanlända som vill lära sig svenska och jobba i vården. Vi
har fyra årstider, vi har skrivklåda, åtminstone en del av oss, Vi har Odensalakyrkan
med all glädje. Akvarellgruppen, Torsdagslunchen, Stilla rum. Alla blommor
under snön och härliga syner från i sommar. Risgrynsgröt, adventskalendrar, nya
julfrimärken. Vi har Smile som
opererar barn i Indien för gomspalt, vi har damer som stickar filtar till barn
i Rumänien. Det finns oändligt mycket att glädjas åt! Krama varandra!

God jul och ett gott nytt 2017 från Margareta
och Herbert

En tanke på “Julbrev 2016”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *