En månad har gått Januari 2017

En månad har gått

Januari 2017

I denna isiga, halkans värld har
vi levat nästan hela månaden. Vinterstaden Östersund! Jag hade önskat lagom med
kallgrader, lite mer snö för att det skulle fungera som vinterort, men ena
dagen – 23 andra + 5. Det är ingen ordning. Det enda permanenta är isen på vår
gata. Spännande känns det även om man har dubbade skor och stavar.

Jag kan inte skylla på ”Trumpen”
heller, men jag blir arg när jag hör att han ska ta upp jobbet med
oljeledningen, det jobb som Obama avslutade för att inte förstöra
urinnevånarnas heliga platser. Köra över deras tro, deras minnesplatser. Nej,
späd på med mer oväder, mer obalans i vår redan så bräckliga tillvaro. Människor
med mycket pengar, framför allt i Amerika tar sig väldiga friheter, tycker jag.
Ja, förresten de rika har alltid kunnat ta för sig, var de än har bott. Det ska
bli olja, kol, murbygge och inget stöd till aborthjälp! Han sa, denne
oberäknelige man, att Gud hade sett till att det inte regnade på hans
installationstal. Journalisterna kunde bevisa med bilder. Men icke! Jag undrar
vad Gud tycker om sitt sändebud här i världen, världens mäktigaste man. Undrar.
Kanske vänder vår Herre blicken åt annat håll. Vill inte se.

Undrar hur det går för den kvinna,
som har tre-fyra barn och väntar sitt femte, fattig och mannen är sjuk eller
arbetslös – att hon inte skall kunna få hjälp med abort. Det ges henne mer att
bära, samvetskval, oro och inte bara för henne utan för alla andra kvinnor i
hennes situation. Det räcker med det svåra att uppleva en abort utan att behöva
strida för den eller bli förödmjukad.

Nej, nu börjar jag elda upp mig,
jag som egentligen inte har något humör alls, men när det blir som Mats sa när
han var liten: ”Ojättvist” – då har jag en nerv som blir arg!

Jag ska gå över till något annat,
som det brukar heta. Trettondagen var vi till Rödön till lill-familjen. De äger
Gammelkonsum på Rödön, det huset består av två lägenheter. Just nu så bebor de
övervåningen. Vi hade blivit bjudna på efterjulafton, då de var i Småland under
julen. När vi hade ätit och fikat, så
blev vi beordrade av Farbror Erik och hans Githa att bege oss till nedre köket
för fotografering. Konstigt, varför inte fota där vi var! Nåja, vi gjorde som
de sa. Jag och Herbert, sen Olle och så farfar Örjan och hans Kerstin. Vi satt
på soffan. Efter ett väldig plåtande av alla tio familjemedlemmar, visade det sig vara en vilseledande manöver, när det
knackade på dörren och en kvinnlig stämma frågade om det var där som det bodde
en snäll och omtänksam pojke som hette Olle. ”Jaaa” blev svaret. In kom det en
rödklädd tjej med en spånkont på ryggen, i handen ett rep och i änden på repet
var en livs levande ren! Jag är säker på
att vi fem som satt på soffan gav fågelholkarna ett ansikte! Olle var storögd,
han klämde sig nära alldeles häpen.

Tomten i Småland hade inte varit
riktigt sann, när han sa att han hade ställt renarna i trädgården. Olle var ut
och letade, fann inga renar och hade blivit så otroligt ledsen. Nu stod det en
”tomtenissa” framför Olle, förklarade om tomten, hans jobb kring jul, och att
det fanns visst renar! Hon gav honom beröm för att han är duktig med lillebror
och en bra kompis i förskolan. I konten hade hon renlav, så att Frost hade något att mumsa på under
tiden vi begapade det hela. När det for tussar lite hit och dit, så tittade
Olle upp på mig och sa: ”Nu farmor får vi dammsuga!”

Jag blir ödmjuk och rörd över
omtanken om Olle, som hade blivit så ledsen. Omtanken om ett litet barn väger
upp all ondska i världen. Jag har inte riktigt hämtat mig över vad jag upplevde
där och då. Jag satt en lång stund och jag tänkte: Det här är inte sant! Det
här är kanske en dröm!
Men det var
inte det. Jag med min fantasi blev nästan skakad. När jag vill kan jag kliva in
i den där bubblan och uppleva det igen och igen. En ren saga var vad det var!
En rensaga!

Det var Olleföljetongen. Den
innefattar lillebror Ebbe också, men han går för det mesta bara omkring och ler
och är nöjd med sin tillvaro. En liten kramig parvel som gärna sitter och läser
med farmor, men bara så länge som tålamodet tillåter. Hans tålamod.

Jag fortsätter att ”följetonga”.
Elisabet i Gränna får medicin som gör henne väldigt trött. Hoppas att tanken på
vårsolen kanske kan hjälpa till litet. Jag skriver brev, ungefär som jag
skriver dagbok, när jag har fått till några sidor, så får posten bistå. Jag tänder ljus, både hemma och i
kyrkan, jag tänker positiva tankar och sänder kramar som inte skall göra ont.
Vad mer? Ge mig tips, tack!

Den här månaden så har det nått
oss så många svåra besked, en ung kille i vår släkt orkade inte med det som
livet bjöd honom. Han orkade inte, det är så svårt att ta in, varför, varför.
Nu får vi hålla om hans mamma och finnas för henne, tända ljus och göra så gott
vi kan. En bekant inom vår konstnärskrets har blivit dålig, han har inte fått
svar på utredningen som han har genomgått, så nu gäller det att hålla tummarna,
tända ljus och försöka och försöka. En nära bekant som bara blev 50
år och som var en vän till oss; hans bror ringde och talade om att Thomas inte
finns mer. Vi får tacka för det han gav och det vi upplevde tillsammans med
honom. Hans minne bevarar vi i ljuset. Det är då säkert.

På tal om minnen, så började jag
fantisera om vad som händer, vad som har hänt för jag skrev till Elisabet att jag letade fram hennes hemby
Ottsjö i Föllinge på kartan. Då kom tankarna att det finns ett otal antal små
prickar på kartan. Alla dessa prickar är byar, där det bor eller har bott
människor, de ”levanes” och de som är döda. Mellan liv och död så har alla sin
livsgärning. Tanken svindlar. Hur många personligheter, hur många genier, hur
många som andra kallade byfånar, hur många pigor som gick med skammen när de
ogifta väntade barn, så många pösiga husbönder som tog sig friheter, hur många
kuvade kvinnor som inte ens hade rösträtt. Hur många sådana öden har det inte
funnits i alla tider i varje by överallt. Tanken svindlar!

På tal om friheter, nu kan det
bli legalt att aga sina fruar i Ryssland. Det är lagligt att slå, men inte för
hårt! En kvinna stod i Duman och talade sig varm om att det inte var så farligt om inte det blir för hårt! Ack, ack! Så är det med
alla vänner som har drabbats av olika saker. Vi själva är en del i dessa
prickar, våra prickar är olika stora på kartan, men liven vi lever är
mångskiftande. Nu slutar jag med mina funderingar om ”Trumpen”, alternativa
sanningar, ”köksrenar”, liv och död, småbarnsleenden och annat.

Ps.

Nu fick jag telefon från Ida i Stockholm,
som talade om vad Olle hade funderat över. Han hade kommit och frågat: ”Mamma,
den första bebin hur kom den till världen, om det inte fanns några mammor och
pappor här då?” Svaret han fick var: ”Ja, du Olle, det kan jag inte svara på.
Mamma vet inte.” Då sa Olle: ”Hör du mamma, jag tycker du måste läsa
dagstidningen lite bättre.” Olle fyllde fem år i förra veckan.

En tanke på “En månad har gått Januari 2017”

  1. Kort p g a nyopererad hand:
    Håller fullständigt med dig om Trumpens idioti kring oljeledningen och allt annat gällande miljön. Med mera.
    Vilken överraskning med renen! Wow!
    Du önskar tips angående din Elisabet. Orkar hon ett telefonsamtal? Eller ett bok- eller filmtips, kanske ljudböcker?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *