En månad har gått Februari 2017

En månad har gått
Februari 2017

Samma förvåning varje gång som
almanackan skall skiftas. Va, är det redan slut på den här månaden också! Nu
var det till och med en kortare månad än alla andra.

På vårt vardagsrumsbord står det
vår i form av tulpaner. ”Fådda” av goda vänner i lördags. Tulpaner i lätta
akvarellfärger och beblandade med ljusgrönt blåbärsris. Kan det bli mer vår?

På baksidan av huset har vi mer
fådda saker. Från början bara en kvist av en sorts pil, vilken sort har förstås
fallit i glömska, men nu sen den växt sig nästan stor som ett träd, så har den
i sin tur kvistar med kissekatter på. Små och ludna och älskliga. När det har varit
vårvärma ett tag, så blir dessa vita kissar alldeles gula och då kommer det att
surra av humlor och förhoppningsvis något bi, men jag är oroad för i somras såg
jag inte många bin i vår trädgård. Tyvärr.

Nu går mina tankar till Trumpen,
han som ska minska på anslagen till miljön och satsa på försvaret! Han ska leta
efter mer olja och satsa på kolgruvor. Det vore bättre att han satsade på ett
annat slags försvar, ett försvar för att rädda sina vatten, sin djurvärld, sina
växter, sin del av vår planet för framtida generationer. Så får vi rädda det vi
kan. De har ju i Amerikat framtida generationer att lämna efter sig en frisk
värld till, men är man egoistisk och allt möjligt istisk, så får man kanske
göra så, men vad kan man vänta sig av den mannen. Förvänta oss, när hans
presschef har fått komma efter presidenten och förklarat vad han egentligen
menat!
Oj, oj oj. Bevare oss för sådana människor.

Nästa fundering: Elisabetsföljetongen.
Jag talade med henne i går och hon hälsade att i dag skall hon på
datortomografi. Då får hon väl reda på vad som händer i hennes kropp. Det blir
alltid ett koll-samtal till henne innan jag skriver min krönika. Jag kan lova
er att det dryftas jämtlandssaker, det pratas väder (vad annars), det pratas
mitt senaste brev och framförallt det skrattas och tas nya tag för att inge oss
båda hopp och framtid. Jag sänder alltid omhållningstankar till henne,
när jag tänder mina ljus i ljusbäraren i Odensalakyrkan varje onsdagskväll.

Onsdagskvällar mediterar vi, ett litet troget gäng ledda av
Helen-präst, och det må jag säga är livgivande för mig. Jag, som aldrig har
kunnat slappna av, sitter där i bänken och lever i en blå bubbla för en liten
stund. Varför jag tycker den är blå vet jag inte. Kan någon ha ett ”tyck” om
det blir jag glad. Sist jag satt där, så plingade det i en av mina
hörapparater. Det gör så när batteriet börja ta slut. Jag hoppade till och blev
väldigt abrupt medveten om vardagen.

Hur kan ett ord som abrupt få en plats i vår ordlista? För
mig ett konstigt ord men har säkert en logisk förklaring. Jag undrar jag var vi
har lånat det ifrån. Lånat måste det vara, tycker jag.

På tal om låna så har vår vägg i
vägg granne flyttat. Det som har varit så hemvant och nära, men Berit blev
ensam och livet blir inte sig likt. Det har vi fått lära oss. Nu har hennes hus
stått tomt några dagar, inget ljud från hennes garageuppfart. Inte någon som
har skottat eller låtit i postlådelocket. Ingen att låna ett ägg av, ingen som
vill låna ett ägg. Vi har upprättat en liten närbutik mellan oss under åren.
Det vi har saknat en lördagakväll kanske vi har kunnat låna. Även om lagret har
varit lite begränsat, så har viljan varit desto större. Så och har vi hystat
över en smakbit om vi bakat. Vi har bara haft att gå till hörnet på vår
uteplats, så har det funnits en hand med det som vi har frågat efter eller en
hand med något gott nybakat. En sådan service kan ingen affär i världen erbjuda.

Ja, väntar ni på andra
följetongen? Lill-familjen har varit på sin årliga ”klansemester” i Dalarna.
Småländska och jämtländska idiomer blandas i en glädje över att ses och få
umgås med uteaktiviteter av mångahanda slag. Olle har åkt skidor på längden och
utför. Han har fått vara en glad unge, som har fått göra sådant han älskar, att
åka skidor! Lille Ebbe har väl inte skidat något men pulkat och varit delaktig
i släktskapet.

Jag kommer ihåg när de var här
sist, så skulle vi, hans mamma Ulrica och jag, försöka forska ut om han kunde
säga farmor. Så mamma frågade så här: ”Ebbe, var är du nu?” Ebbe tittade upp
med en frågande min, pekade på sig själv och sa: ”Här!” Där fick vi, som var
frågvisa. Det kunde vi väl se själva, så tycktes han tänka.

Min farmor är ett minne som lyser
och sticker ut där i minnets bokhylla. Ingen annan bok har ett så vackert
omslag, ingen annan bok har så många blanka sidor! Jag har alldeles för få
minnen. Jag hade bara några få års kontakt med henne. Vi fick inte många
stunder tillsammans. Tyvärr. För, det jag minns, är så positivt att jag
funderar i bland på att jag har förskönat det hela. Jag minns en visa som
farmor sjöng om en silverflöjt. Jag minns att hon smälte ostkanter i vedspisens
ugn, så jag skulle få smaka. Jag älskar smältost än i dag. Jag minns hur det
kändes att sitta i hennes knä och bli omhållen. Omfamnad med en kärlek som jag
inte fick från någon annan. Jag hade fördelen att få vara i ett farmorskimmer. Jag
hoppas att jag kan ge mina småttisar samma minnen. Inte vedspisminnen men
omhållningen och kärleken.

Nu kom småpojkarna för mig igen.
När de var här sist så skulle vi steka våfflor, som vanligt. Olle är på hugget,
han vill att jag ska knäcka äggen och sen så vet han vad han ska blanda i. Jag
får bara vara med och pytsa i lagom. Jag tror att han skulle klara det också.
Han vispar denna smet alldeles slät och sen får jag ta vid och steka, men den
här gången var annorlunda. Då stod på andra sidan en lite mindre kille och han
var mer intresserad av att klämma sönder äggskalen i atomsmå bitar. Att sen
försöka hälla salt i den lila handen eller rättare sagt att få ut saltet ur den
äggvitekladdiga handen var en pärs för farmor. Allt skall ske fort och på en
gång för Ebbe. Olle har tålamod och uthållighet. Två små personligheter på
varsin stol, på varsin sida av mig.

Ja, jag måste ju få klaga lite
innan jag ger mig, inte bara på Trumpen, utan klaga på Post Nord! En dag låg
två brev i vår postlåda. Det ena var ett brev, som jag hade skickat till min
faster i Göteborg och det andra var ett brev från nämnda faster. På det första
var hennes namn överkorsat och på baksidan satt en etikett att adressaten var
okänd. På det andra brevet hade faster Karin skrivit sin adress som var den
adress jag hade skrivit!
Alltså hade jag rätt adress, vilket jag visste,
för jag har i flera år skrivit till henne. Jag ringde Post Nord och där var det
efter lång väntan en kvinna som förklarade att det var den mänskliga faktorn
som hade felat. Ja, sa jag, kan jag lägga på brevet igen då? Nej, se det gick
inte för jag kunde ju inte sända ett brev som portot redan var stämplat på. Självklart
så måste jag frankera om, om jag skulle skicka det igen!

Dubbla porton på ett brev som
Post Nord själva förorsakat att det hade kommit tillbaka! Det är klart att jag
skickade det igen men jag skrev till Post Nord att frimärke har fått en annan
mening för mig efter det här. Inget svar, men jag kanske skulle ha bifogat
svarsporto! Jag fortsätter att skicka snigelpost till några brevvänner,
snigelpost som det kan bli ekoeffekt på.

Nu får vi snart lyssna på
talgoxespel. Min bror Alf ringde från värmländska skogarna och sa att den
fågeln redan har fått vårfnatt i träden på gården. Vi går
mot en ljusnande framtid och jag hoppas på en fin vår för oss alla, små som stora.

En tanke på “En månad har gått Februari 2017”

  1. ABRUPT! Det sägs att ord låter som sin betydelse. Känn på ”lent”, ”vasst”, ”varm” t ex. Och abrupt låter abrupt.
    Din blå bubbla tror jag är blå för du känner dig omsluten av en blå himlen. Kanske?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *