En månad har gått

Mars 2017

Vilken månad vi har fått uppleva.
Med höststormar, med töväder och varmgrader, med snöoväder och så denna hemska
halka. Många av våra bekanta har ramlat och slagit sig nästan fördärvade. Det
har varit hjärnskakningar och brutna handleder, skrubbsår och bara det rädslan
för att halka har varit en glädjedödare.

Jag skrev till en bekant att jag
har dubbskor, stavar, en stilla hasande gång lite framåtlutad och i sakta mak.
Kan ni se den där personen hasa sig till någon destination en kilometer eller
så? Hurra för er fantasi!

Jag undrar om jag kan skylla det
på amerikanske presidenten, allt det där som drabbar oss. Skylla på den där
Trumpen. Jag tycker att han ska tröttna på att försöka styra Amerikat, när han
hela tiden stöter på motstånd. Han måste ha en otrolig tro på sig själv och
framför allt på vad han hittar på. Det har nog varit svårt för en del som
röstade fram honom att stå ut med tanken…nej, så här kommer det att bli i
flera år. Hjälp!

Jag har varit porträtterad i Länstidningen.
Det kom en härlig tjej vid namn Sara Strömberg hit och ville göra ett reportage
om mig. När jag några dagar senare fick tidningen, slog jag upp sidan och där
möter jag en jättenärbild av mig! Jag knusade ihop tidningen och sa: ”USCH!”
Jag sa Usch med stora bokstäver! Men
så tittade jag igen och tänkte att det är ju så jag ser ut. De kan ju inte
hjälpa, tidningsmänniskorna, att jag ser ut som jag gör. Rynkor och sådant som
livet har gett mig i mitt snart 80-åriga ansikte får jag väl stå ut med. Jag lever ju och tycker om att leva, så då får jag
bara foga mig i det jag ser. Det utlovades också att de skulle varje måndag, i
mån av plats ta in några kortdikter av mig. Så nu kan jag yvas om att jag är
medarbetare i min egen Länstidningen.

Väntar ni på rapport från Elisabet i Gränna.
Dessvärre ser det ut som om den där bedrövliga cancerbilden inte visar någon
bättring, utan att det har blivit utökade kanter på det som syns på röntgen. Nu
gäller det för mig att hålla henne i handen, att putta på, blåsa på det onda
och bara finnas. Sist vi pratades vid, blev det som vanligt en del skratt och
en bön från Elisabet att måtte jag fortsätta med mina smått tokiga brev. Yes,
jag lovar!

Eftersom Elisabet inte orkar
skriva, så bläddrar jag i gamla brev från henne, super i mig hennes ”brevanda”
och får initiativ att svara på ordlösa brev. Hon säger att hon pratar med mig
inne i sitt huvud. Jag älskar hennes prat! Jag hör hennes röst och hennes
skratt. Tro mig. Men understundom så blir jag betänksam. Jag ber, jag köpslår
med vår Herre att om han…så kan jag göra det eller det. Jag tänder ljus och
när det tinat av på baksidan av huset, så ska nya klara böneremsor i blått
knytas upp. I år ska Olle få hjälpa mig. Så knyter jag ihop mina två
följetonger.

Olle ringde en dag och ville gå
med oss och äta torsdagslunch. Vi har gjort så, några gånger allt sen han
började kunna gå till kyrkan. När vi gick dit, var det barmark efter gångvägen.
Jag påpekade det för Olle, sa att se här är det barmark. ”Ja farmor, då kommer
dammen fram ur snön, då ska jag komma och hjälpa Herbert städa runt den. Jag
har tänkt på det!” Det hör till saken att han var dagaman i höstas och var
väldigt duktig. Han har en egen liten sekatör och små fina arbetshandskar och
jobbar frenetiskt.

Lillebror fortsätter att vara go
och visar för det mesta upp ett leende. Hans sätt att säga Farfar har jag aldrig hört förut. Han får världens basröst och
morrar fram sitt farfar. Till glädje för alla som lyssnar.

Jag sticker emellan med en dikt som
jag skrev för några dagar sen.

Barnavärlden

Barn bär

en outgrundlig värld

inom sig.

I sina sinnen.

En värld

som jag stängt dörren till

för länge, länge sen.

Tänk om jag

finge glutta in

i den världen igen.

Så spännande.

Tillägnad de små knattarna som
förgyller vår tid.

Jag köpte några påslakan och de
var norska. Inga öppningar att stoppa in händerna i, i överkant. Måste ändra på
det, sagt och gjort. Jag tog fram symaskinen och då slog det mig att denne
trotjänare är gammal, väldigt gammal. En Husqvarna zig-zag, som har kanske 50
år på nacken. Oj, vad mycket mattrasor jag har sicksackat med den. Flera mil
skulle jag tro. Nu har den inte varit använd på över året. Jag tog fram den,
trädde i vit tråd och startade. Den lydde så fort jag trampade på pedalen,
snällt och tyst spann den. Innan jag ställde bort den, så fick den sig en liten
smekning över ryggen och ett tack.

Jag glömmer lätt allt möjligt
tycker jag, men att trä i maskinen, ordna med spolen, det sitter där, utan att
jag behöver lägga pannan i djupa veck. Men att komma ihåg vad en särskild författare
eller en granne som har flyttat heter, det kan ta tid att leta igen. Är det så,
att det som man också haft i sina händer, funkar bättre? Det är fler sinnen som
samarbetar. Vad vet jag.

Ja, nu har skatorna ett besvär
att hitta nog mjuka kvistar till att bättra på sitt bo i en av tallarna på
baksidan. De är nere på marken, lyfter påtänkt bomateriel, men så duger det
inte. Ny kvist lite längre bort som fick godkänt. Verkar som om det ska vara
precis, det som ska användas. Som med andra byggen, det skall hålla för stormar. Stormat har det, nästan som om
det har varit höst. Skatornas tallar svajade och det ramlade ner väldigt med
tallbarr på den snö som är kvar. Men boet hängde kvar.

Vet ni, jag börjar längta till
mina hemtrakter. Min bror Alf ringde en dag och talade om att bofinken hade kommit.
Jag längtar till dessa vitsippeängar, som jag ser för min inre syn, när jag
vill. Kilometervis med vita raka björkstammar och därtill alla vitsippor,
nästan som snödrivor.

Jag har bekanta som säger det
finns vitsippor på Rödön. Ja, jag vet det, men det är inte dessa massor, denna
mångfald som jag är bortskämd med.

Så tänkte jag en dag att tänk om
allt sådant där, försvinner i en framtid. Om allt bytts ut till något annat att
minnas, för generationer framåt. I vår världs natur finns det så många
utrotningshotade arter av allt möjligt. Djur, insekter och blommor. Vad är det
som säger att vitsipporna inte försvinner. Vad kommer det i så fall i stället?

Jag tänker på Hans Rosling,
professorn som dog för tidigt. Han som kunde åskådliggöra för en vanlig
människa stora globala problem, komma med förklaringar och framförallt ge lite
hopp till oss som förtvivlar ibland. Vi som känner oss som Ior. Det här kommer aldrig att gå! Men som
sagt, han gav oss hopp den gode Rosling och med gott hopp, hoppas jag att vi
möts igen, när det är dags för nästa krönika. Tills dess lev väl.