En månad har gått April 2017

En månad har gått

April 2017

Dammen är isfri, gräsmattan är
fylld med tallkottar, julrosen blommar, allt detta på baksidan av huset. På
framsidan blommar många krokusar, hundratalet blåstjärnor och kirgislökens bald
är långt komna. En enda snödroppe! Snödropparna vill inte bo hos oss fastän vi
har mycket kärleksplats för dem. Men icke!

Tänk att det har vänt till
våraning. Knopparna på syrenbuskarna är aningsgröna och så är det med
klätterhortenzian, snart är den klädd som brud där invid köksväggen.
Förunderligt. Där under den frusna marken så finns det ”livsgnistor” och
oföränderlig växtkraft, år efter år, där väntar vildtulpanerna att få komma upp
och explodera.

För något år sen fick vi en reva
murgröna, som vi satte. Den tog sig fint, men den frös ner till marken varje
vinter. I år så täckte Herbert den med lite Olle-granris och nu har vi gröna
rankor på väggen. Upprinnelsen av detta gröna kommer från Gotland där vår
grannfru Berit hade fått med sig en liten lian. Varken murgrönan eller
klätterhortenzian är tänkta för den här breddgraden, men det vet de lyckligtvis
inte om, och ingen har skvallrat. Jag skrev Olle-granris – vi fick några famnar
granris i höstas och de har onekligen gjort nytta denna vinter.

Nu till Olle och Ebbe. Olle fick
lite bryderi, när faster Ida skulle komma hem till påsk. Han funderade på om
hon kunde följa med i skidspåret, 2,5 km. Hon undrade då hur hon skulle klara
det, det är många år sen hon åkte skidor. ”Hur ska jag göra jag om det är
mycket uppför?” ”Gör så här”, Olle visade med händerna hur hon skulle saxa. ”Hur
gör jag om det går för fort utför?” Olle tittade länge på henne och sa: ”Näe,
vi får åka nere på lägdan! Vi kanske kan cykla Ida, men det är förstås länge
sen du cyklade också!

När hon skulle fara tillbaka till
Stockholm, så hade han ”pysslat” ett armband till henne som hon skulle ta på sig
när hon längtade efter honom. Ett sånt där längtansband som hjälpte lite grann.

Ebbe har fyllt två år och vi fick
glasstårta och framför allt fick vi en massa goa tvåårskramar. Han ser ut att
ha hur många kramar som helst att dela ut, tillsammans med leenden som smittar
av sig. Det verkar vara farbror Erik, ”Jejje” som är den stora idolen. Ringer
man dit och vill prata med Ebbe så frågar han: ”Jejje?” Får han ett nekande
svar då kommer det ett bestämt ”Nej! Vill inte!”

Följetongen Elisabet innehåller
inga nyheter. ”Vi”, hon och jag, kämpar på var och en på sitt håll. Hon ska väl
in för nya cellgifter snart igen. Snälla, hjälp mig hålla tummarna. Jag sänder
ett dagboksbrev varje månad ner till henne, försöker beskriva naturens
förändringar och lite sån där värmländsk humor som jag vet uppskattas. Jag kan
ju inte frångå mina vanor, jag måste få klaga eller tala om vad jag har hängt
upp mig på sen förra månaden.

Det första kanske jag inte har
hängt upp mig på direkt, för det är så urbota dumt, så jag vet inte om jag
skall skratta eller gråta. Det lär nyligen ha kommit ut i handeln en spray som
kan användas på vattnen i toalettstolen – innan man bajsar så stänger det
”nere” lukten. Med andra ord, det får inte lukta bajs på en toalett! En vacker
dam använder sprayen, vi ser på reklamen i tv när hon går ut därifrån. Det
kommer en man och skall in i samma utrymme, han sniffar och sen ser han nöjd
ut! Det finns en text i reklamen där det står: Kan användas lika bra av män som
kvinnor!
Vari består skillnaden av dessa göromål? Jag bara undrar. Tror de att vi är dumma eller?

Till nästa hänga upp
på-företeelse: Det har ju etablerat sig en sportaffärskedja här i stan. En
megastor vad jag förstår. Hela tiden pumpas det ut reklam. Två gånger i veckan
får vi en likadan tidning och då menar jag tidning. Det är sannerligen inget
reklamblad. Exakt samma innehåll två gånger! Vi uppmanas att inte slösa
på resurser, vi återanvänder, vi samlar in varenda liten pappersgnutta, och de
bara öser ut igen och igen.Små sportaffärer får lägga ner och den stora skulle
jag tro gnuggar händerna och säger: Nu
tog vi en till.
Hur skall det bli inne i stadskärnan om alla småbutiker
slås ut?

Det är konstigt med den tid vi lever
i, jag känner inte igen mig, jag har tappat bort mig i alla nymodigheter och
alla nya ord och tekniska saker. När man tittar på en annons från en affär med
tekniska prylar, så är det mer engelska och mer ”osvenska” tekniska benämningar
än svenska. Inget som talar om för oss ”underutvecklade” äldre vad prylen har
för funktioner och vad den egentligen är bra för. Det finns nysvenska som
kanske förstår bättre än vi ”gammelsvenskar”. Det är klart, snart så är vi inga
gamla kvar som inte begriper! Alla unga kan ju, ja till och med småbarn.

Vad gnäller jag för, jag har ju
mina barn som kan förklara. Men de kan ju tröttna när mamma aldrig förstår.
Eller kanske inte lägger manken till. Jag är som ungdomarna var för många år
sen, de orkade inte. Vad de säger nu om att inte orka, vet jag inte. (Förresten
varför heter det lägga manken till?)

Ja, världen är konstig. Det kan
komma in en tanke hos en man att stjäla en lastbil, ta full fart och köra ihjäl
människor på en promenadgata i Stockholm. Att vilja död! Min Ida fick känna på
hur hennes jobb ändrade karaktär på ett ögonblick. Detta kan ju befaras bli en
återkommande händelse i värsta fall. Men inte bara hon fick tänka nytt, alla
som jobbar med att skydda oss, att försöka härleda, att klara ut det svåra, att
mobilisera, att bringa ordning, det sattes på prov. Det blir och är ett
annorlunda sätt att tänka för oss alla. Att se faror och hot omkring oss. Så
ovant och så onödigt, men vi fick också se hur människor tog hand om varandra,
delade ut kramar till poliserna som verkligen fick uppskattning för sitt jobb. I
min tidning LT fanns en bild på en polisbuss höljd i blommor och en bit från
den står ett litet barn, alldeles för sig själv, och bara tittar, kan inte
förstå hur polisbilen har blivit. Som en sommaräng! Underbart! Så hoppfullt, en
lite vink om att det kanske kan bli bättre.

Nu till något helt annat, som det
heter. Vi har i åtminstone över en veckas tid sett rödhaken som har spatserat
runt i vår trädgård. Jag hoppas att den kanske tänker bygga sig ett bo i någon
av våra tujor. Lite ovanligt i fågelvärlden, för här är honan också ”rödhakad”,
inte grå som många honor brukar vara.

Min Ida är långt från grå, när
det gäller att vara slagfärdig. En dag när hon stod i lunchkön, så kom det en
manlig polis som hon brukar ”slänga käft” med. Han sa när han ser henne: ”Jaha,
här står du och fånglor?” Hon tittade
upp på honom och sa med ett leende: ”Nej, jag snyggstirrar!” Det värmländska
sinnelaget förnekar sig inte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *