En månad har gått

Juni 2017

Ja, nu har det vänt! Nu blir det
mörkare! Är det någon som har hunnit med? ”Icke eg”, som de säger i Norge. Men
det är bara att följa med, för alternativet är sämre. Att inte vara med alls.

Jag har läst ”tillbaka” i några
krönikor ifrån det jag började och där står att maj och juni har varit kalla
och höstlika. Precis som vanligt och jag skulle inte klaga, för som pensionär
är det bäst om ingenting rubbas utan att det går den vanliga lunken.

Jag kan börja med trädgården där
det prunkar och lyser. Den orangeröda vallmon på framsidan av huset är som en
eldsvåda inne i de mörklila alliumen. Ganska vågat i färgkomposition. I gårkväll
så märkte jag att vallmoblommorna drar ihop sig på kvällen, det har jag aldrig
tänkt på förut. Jag upptäcker nya saker fastän jag är gammal. Tjoho! Upptäcker
sånt jag skulle ha sett förut men som har slunkit förbi medvetandet i alla år.
Konstigt. Men roligt att.

Vi tittade på vår trädgård från
gatan en dag, låtsades vara ”promenanter” och upptäckte att den bestod mest av
vita och lila blommor. Detta var någon dag innan vallmon hade exploderat. Vi
blev lite imponerade av att den var så finstämd och genomtänkt. Det är bara det
att det bara har blivit så nästan av sig självt, men andra
kan ju få tro att vi är duktiga på trädgårdsplanering.

Ja, jag gläds åt våra blommor,
men Elisabet i Gränna får inte glädjas längre åt att kunna vandra i sin egen
trädgård. Analyser och röntgen har visat, att cancern tar allt större utrymme.
Mina böneremsor hjälper nog inte längre. Jag tycker mig se att de inte har samma styrka i färgen längre, fladdrar inte lika muntert
längre, men mina tankar och mina ord fortsätter att hålla i och hålla om.
Fastän vi båda vet om att det kommer att bli tidsbegränsat, så kan vi
fortfarande skratta och hitta på tokiga saker. Jag försöker så ofta jag kan
skicka kort till avdelningen på sjukhuset, där snäll personal delar ut eftersom
korten kommer. Om ni visste hur rik jag känner mig att få ha Elisabet i min
vänkrets, som hon har berikat min tillvaro, gett mig inspiration och
hjärteglädje.

Olle har ramlat ur
klätterställningen på förskolan och slagit ett jack i pannan ganska nära ögat. Han
var in till läkarstationen och fick det tejpat, duktig och samlad. Han talade
om för mig att doktorn var en hon och att hon var snäll. Så nu vet han hur det
är att göra sig illa på grovt grus. Han och jag hade en liten pratstund om
detta att få tejp i stället för att de ska sy ”i-hopén”.

Han och faster Ida var i
trädgården en hel eftermiddag och plockade tallkottar, röjde undan kring bäcken
och jag lovar er att han pratade hela tiden med sin faster. Vi har upptäckt att
Olle talar undervisande till sin
lillebror: Om man gör så här, så blir det så här förstår du! Det här är ett
A! Titta ska du se, nu bygger vi så.

Lillebror Ebbe måste ju lära sig
en hel massa på detta vis, men ibland blir han less. Då struntar han i den
lille professorn och ger sig ut på egna vägar. Pappa Mats säger att det behövs
tre man för att passa honom. Han är snabb som en vessla – och Olle försöker
förklara vad som händer om han går ut på vägen.

De var här en eftermiddag och
Ebbe kom fram till mig och hade, för mig en oförståelig utläggning om, att han
hade en ficka på sina byxor. Sen vände han andra sidan till och samma föredrag
en gång till! Det var inte för mina öron trots hörapparater, men det var säkert
väldigt betydande utläggning, när man såg hans ansikte. Han pratade och
gestikulerade. Tack vare gesterna kunde jag förstå att jag skulle observera
byxfickorna.

Herbert har fyllt år för bara
några dagar sen, 86 år är en hög och
aktningsvärd ålder, tycker jag. Han jobbar i trädgården stundvis, han går runt
Lillsjön de dagar då vädret är människovänligt och han känner sig ”gångbar”.
Han klagar att han inte orkar med trädgården som han har gjort förut. Jag
försöker med motargumentet att det finns de som inte ens tar sig ur sängen och
är mycket yngre. Men inte biter det. Det och det har han ju gjort i alla år,
varför inte i år? Han är så mogen att han skulle kunna förstå att åren gör en
inte raskare precis, men nej, som vanligt ska det vara. Där är vi väl ganska
lika allihop. Jag har ju orkat förut!

Ulrica var här i höstas och
grävde ur en rabatt som vi skulle göra om till gräsmatta igen. Nu denna
försommar så är den fylld av tusen millioner förgätmigej! Kan ni tänka er någon
vackrare rabatt. På kvällen när det börjar skymma är den som vackrast. Den blå
färgen blir så intensiv, så förgätmigejblå att ingenting annat blått kan slå
det. En fröjd ska jag säga.

Vi, Helen präst, Cecilia dansare och
jag har i Odensalakyrkan gjort något ovanligt. Vi har haft en
Skilsmässoföreställning! Helen berättade, Cecilia dansade och jag läste sex
dikter, som var skrivna enbart för detta. Vi var väldigt spända på hur det
skulle tas emot, men nu vet vi. Mottagandet blev varmt, hjärtligt och vi
förstod att vi berörde och rörde vid något som det av sed inte talas om.

Helen kunde bland annat berätta
om att 30 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Att ändå fler
samboförhållanden går samma öde till mötes. Bara det tål att tänkas på. Två
föreställningar har vi haft och fler hoppas vi på för allas vår skull. Hela
tiden, när vi övade in det som vi skulle göra, märkte vi att vi bearbetade våra
egna skilsmässor.

Varför?

Varför behandlade vi kärleken så.

Det finaste som finns.

Vi trodde kärleken var järnskodd,

armerad

och pålitlig.

Vi trodde den gick att utsätta
för

hagelskurar, gassande sol.

Vi trampade på den,

drog den i smutsen.

Vi stod där och grät,

visste inte

vart vi skulle göra av våra
händer,

de som smekt och tröstat.

De hängde slappa utmed våra sidor

tyngda av hårda ord,

omöjliga att lyfta.

Varsågod, en av mina dikter.

Vi har varit på studentfirande.
Två av våra ”fådda” barnbarn Anitra och Anders har tagit studenten. Tänk att
stå där och blicka mot framtiden. Tänka sig att stå där och inte veta vart
livet för, just där och då är det bara fest, glädje, framtid och leenden. Framtiden
hur kommer den att bli för unga i dag. Vilken värld lämnar vi över till dem?
Vilka värderingar? Vilket jäkt, vilken press, vilken glädje?

Å, vad jag önskar dem allt gott,
men man vet ju att den framtid vi hade framför oss var mycket enklare men också
mycket snävare. Inte kunde vi ta oss ett ”friår” för att ge oss ut på
utlandsluffarresor. Hur många av oss hade ett pass? Hur många av oss hade
möjlighet att studera. Skillnaden är ju för mig hisnande. Meeen vi kunde få ett
jobb ganska enkelt, vi kunde flytta hemifrån ganska enkelt. I dag måste många
unga bo kvar hos sina föräldrar alldeles för länge. Stackars unga och stackars
föräldrar som skulle ha kunnat navelsträngen för flera år sen.

Ja, världen ja, nu lägger en del
festivaler ner för att dessa män med sneda föreställningar om tjejer och vad
man får eller inte får, förstör för de som har seriösa anledningar att gå och
lyssna på musik och artister.

Världen ja, där det bråkas och
krigas och lemlästas, när den skulle kunna vara ett paradis. Ett paradis med
snälla människor som bara vill väl! Hur skulle det kännas tro? Nja, kanske
mesigt och utan nyfikenhet och äventyr, men den skull inte behöva ta till
ytterligheter. Man kan ju vara snäll fastän man gillar äventyr.

Men vet ni, om ni kan, gå ut en
ljum kväll, om det finns någon ljum kväll kvar i sommar, fyll era lungor med
all denna doft och friskhet och känn att det finns ett paradis här och nu.