En månad har gått Juli 2017

En månad har gått

Juli 2017

För 7:de
året skriver jag: En månad har gått.
Juli.
Jag har hittills skrivit 84 krönikor. Det känns väldigt många ord.
Får jag vara som jag är, så blir det fler. Hoppas jag, för jag tycker det är
roligt. Jag brukar, innan jag sätter igång, läsa ”tillbaks” några krönikor från
den månaden. Bara för att se vad som har varit i mitt huvud av tankar,
glädjeämnen och ”reta upp” saker.

Då måste
jag gå till trädgården igen, för varje krönika så har jag nämnt pionerna, de
rosa, att de har varit utblommade när juli varit till ända. I år har de precis
slagit ut! Så mycket senare är det i år. De gula spirstånden brukar också
blomma, de är ännu bara i knopp. Däremot så har det hänt, att våra riddarsporrar
inte har klarat vintern. En enda liten stackare står vid vårt nygjorda staket
på framsidan. En ynklig liten riddarsporre. De, som jag förut har benämnt som
stridande arméer, är inte ens en spillra blott. I vinter var det ingen
riddarsporrevinter det kan vi konstatera. Säkert 20 stycken har dött.

Vi har fått
riva ner vårt originella staket vid uteplatsen på framsidan. Det var gjort av
tallgrenar, som brakade ner det året som stormen härjade som värst. Nu hade det
ruttnat det som var underjordiskt. Vi åkte till Bejers och köpte ett staket, det
skulle slås ner tre långa jordankare innan vi skruvade upp staketet. Inte
orkade vi det. Men jag säger grannar! Svenn kom med en stor slägga, det tog kanske
fyra minuter för honom. Han svingade släggan med den kraft, som bara yngre
vältränade män kan ta till när det behövs. Tack för hjälpen. Å, det är bara roligt att kunna hjälpa
till!

Vi har
grannar på baksidan huset, som har satt upp ett jättehögt ”plank” alldeles
utanför vår tomt. Över två meter högt och därtill brett. Det kommer att ta tid
att vänja sig vid att se det. De frågade visserligen, men inte trodde vi att
det skulle bli så högt och så kompakt. Kanske bara halvmetern från vårt staket.
Vi vänjer oss säkert, men det är det första vi får syn på, när vi går in i ateljén.
Våra gäster har reagerat väldigt starkt på skapelsen.

Nu över
till något helt annat som det heter. Jag såg en reklam med en kvinna som
smörjer in sina ben och armar med någon undergörande ”smorning”. När det är
gjort, sträcker hon upp armarna mot taket och vips så kommer det en underbart
blågrå klänning farande från ingenstans. Bara så där. Sen står hon där och ler,
alldeles lycklig och vacker i denna kreation.

Sist jag
duschade, så försökte jag mig på denna förvandling. Men icke! Jag stod nog där
som förut, trots att jag smort in mig. Visserligen inte med den smörja som det reklamerades
för, men ändå… Nej, nu vet jag varför jag inte lyckades, jag har aldrig tyckt
om trollerier. Jag blir arg och irriterad, kanske bara för att jag aldrig har
lyckats räkna ut hur de gör, de där trollerimänniskorna.

Jag läste
någonstans om att det har stiftats någon lag i USA om att deras president inte kan
göra något impulsivt längre utan att senaten skall säga sitt. Att ha en
president som det inte går att lita på måste vara ganska darrigt.

Ganska
darrigt har det ju varit i våra led, när generaldirektörer går utanför sina
befogenheter. Kanske det var makten som berusade henne, så omdömet inte stämde
med lagen? Som en treåring, jag gör som jag vill! Nej mer fordras det under
pannbenet om man har blivit generaldirektör. Eller… Hur trodde hon att det
skulle gå att låtsas som det regnar. Att det kanske gick att tiga ihjäl. Det
går inte att tiga ihjäl hål på hälarna, det måste åtgärdas, eller hur? Nu får
regeringen försöka att stoppa till hålen, gå till grunden och försöka gå vidare.
Framtiden utvisar väl de fel och brister som inte skulle ha blivit begångna.
Det är nog skakigt som det är i vår omvärld, både nära och långt bort.

Fel och
brister måste det vara i huvudet på den som ville Hej främling i Östersund så illa. Det som människor har jobbat med,
samlat ihop, fått genom gåvor, ville visa att vi kan och vill deras bästa, det
eldades upp! Ett sådant bakslag, för denna Emma, som har lagt ner själ och
hjärta för att ta emot. Det ser ut som om pyromanen inte har fått henne att ge
upp ändå. Heder åt henne, heder åt alla som nu sluter upp igen.

Följetongerna,
först till barnen. Olle och jag skulle göra våfflor en dag. Jag har försökt att
lära Olle att knäcka äggen i ett glas för att lukta så inget ä dåligt. Den här
dagen var jag jäktad och när jag hade knäckt äggen, så tittade Olle på mig och
sa: Du har luktat på dem eller??? Man skäms och blir på samma gång så
överraskad över hans sätt att tala om för farmor att nu gör du inte som du lär!
Liten som en lort kan man bli en sådan gång. Tillrättavisad med all rätt. Å, tänk att
man får vara med!

Lille Ebbe
har börjat att prata långa
sammanhängande haranger med ett språk som inte är uppfunnet förrän nu. När han
var som värst talför, så frågade jag helt apropå: ”Kan du säga farmor, Ebbe?” ”Ja”,
blev svaret snabbt och klart, men inte sa han det, för han kunde inte, men
svaret var på plats. Ja! Han måste ha någon kastrullmagnet inom sig, för varje
gång så åker alla grytor ut ur grytskåpet. Sen steks det och rörs och kokas.
Han älskar korv, säger det som en skåning med ganska grov röst. Jag upplevde
att han öste med en stekspade ur en gryta över till stekpannan, varje tag så
sas det korrrv! Tänk att man får vara med!

Så till
Elisabet. Jag sänder mina vykort och ibland ett brev, ringer bara för att höra
hennes röst och då böljar våra ord och tankar fram och tillbaka. Jag läste
bland några av hennes första brev följande mening: Det finns ögonblick som
aldrig tar slut.
Så beskrev hon hur det kändes, när vi träffades. Jag skrev
en dikt till, och om, när det tar slut. Våra ögonblick är begränsade, även om
jag inte vet om det är hon eller jag… garantier har vi inga. Jag berättade
för henne om dikten och att jag hade skrivit fler om hur det ska kännas för mig,
när hon inte finns mer. Skicka dem ögonblickligen till mig! Jag blir så
nyfiken!
Är det någon som kan förstå hur det känns, jag har fått
förtroendet att sända dikterna till henne för läsning. Det känns som en ynnest
att hon har godkänt min sorg.

Det finns ögonblick som aldrig kan
ta slut, så sant så sant.

Kan man
känna sig mer utvald? Jag har läst hennes, nästan 90 brev, som jag har i en
pärm. Jag skrattar, jag gråter och framförallt jag blir alldeles hjärtevarm
inom hela mig. Att ödet, försynen, änglarna eller något annat förde henne i min
väg, det är jag tacksam för.

Jag slutar
min julikrönika med vemodiga tankar. Vemodiga men fyllda av kärlek till
medmänniskor och hopp om att det är räddningen, att värna om och ta vara på
varandra i den lilla världen. Den stora världen är det andra som sköter illa
eller väl. Det beror på vilka vi är, var vi bor och vad vi tror på.

Ögonblick

Det
finns ögonblick

som
aldrig tar slut.

Så skrev du
min vän

i ditt
andra brev.

Nu håller
jag på att mista dig.

Ögonblicket
kommer att ta slut.

Hur gör jag
med alla ögonblick

som skulle
varit våra,

de
framtida?

De
ögonblick

som varit,

blir
minnen.

De
ögonblick

som skulle
ha blivit,

får jag
bara fantisera om.

Molnen blir
aningar av dig,

fågelkvittret
din röst

Trösten blir
skrivandet.

Det finns
ögonblick

som aldrig
kan ta slut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *