En månad har gått

Augusti 2017

Blåsten sliter och drar i
vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära
för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen.
Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla
höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung
Bore, så är det kört.

Vi har inte gjort annat än väntat
på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och
höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha
kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det
brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är,
som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig
manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får
sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) – kan
det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville
tala om.

Det började ett program på teven
som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall
riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var
inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den
frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den
självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom
svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen,
även för en femåring.

Lille Ebbe fortsätter att vara
den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade
avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag
skall stänga av!”
Klick!

När jag fyllde år, så ringde
pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var
klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när
alla drar sitt strå till stacken.

Till min vän Elisabet som nu bor
på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland
så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan
ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden.
Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner
sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och
glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de
skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna
över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med
småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen – kan beskriva dem som
små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg.
Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som
är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta
sänder jag till henne.

Såg att ”generaldirektörskan” som
har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin
månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte
ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar
henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon
brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel,
så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad
har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem
och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i
flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man
skulle ha skött, kan det vara försvarbart?

Jag hörde att vi pensionärer
skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna
håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”

Nu har datorn börjat vänja sig
vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på
någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte
klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa
hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut
en liten ordlista för tokiga.

Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för
”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon
sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens
namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?

Vet ni, vi väntade främmande av
vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp
på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua,
Huua!”

Gissa om jag blev glad och
överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir
överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på
Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far
mellan oss.

En som däremot har fått känna på
kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och
hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag
kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett
svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi
vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka
ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är
väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är
oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för
att de anses farliga med bara en penna i handen.

Nu har skolorna börjat,
semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det
som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma.
Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt
några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.