En månad har gått September 2017

En månad har gått

September 2017

Tre månader till jul… är det
någon som hinner med? Jag gör det inte, men jag blir lite glad i sinnet för
efter jul vänder det och blir ljusare. Visst var jag äckligt positiv nu? Annars
har jag svårt att se det positiva, när alla färgglada blad och löv dalar så
sakteliga till marken.

Våra ”Hostor”, som finns lite här
och där i trädgården, lyser gula som de vackraste solar i höstmörkret. Men i år
får vi inte se Silveraxets blomknoppar utslagna. Det är för länge tills dess.
Frosten hinner före. Utanför sovrumsfönstret har fem, sex blad på vildvinet
börjat bli vackert höströda. Hoppas på flera innan frosten. Något år har hela
väggen varit som en färgkarta av nyanser från mörkt vinrött till ljusaste gult.
Man har kunnat ropa halleluja för mindre.

Jag är sen några år tillbaka
medlem av Sveriges ornitologiska förening
och får en tidning en gång i kvartalet.

I senaste Vår fågelvärld stod det att läsa att
vindkraftverken går hårt åt fåglarna. I Åsele finns en stor vindkraftspark där
vadarfåglarna har gått från att vara många vadare 2009 till 2016 då det inte
fanns en enda vadare kvar. Det är ju inte vetenskapligt belagt men det finns i
dag ingen annan förklaring säger de experter som har varit inkopplade. Det som
är bra på en kant är illa på en annan. Hur vi bär oss åt, så blir det fel när
vi är med och petar än på det ena än på det andra.

Men skulle våra stenåldersbarn ha
varit lydiga hade vi fortfarande varit i stenåldern! Framgångar och utveckling
har ett pris men hur mycket kan vi offra? Jag har inte kunskaper eller insikter,
men läser jag sådant så har jag i alla fall mina tankar och de är ju fria.
Kanske mina tankegångar visar hur lite jag kan, vad vet jag.

Mina följetongspojkar var här en
dag och vi skulle rensa en myriad tallbarr från den lilla dammen. Olle har en
vanlig kökssil på en lagom lång stång, som han fiskar upp allt skräp som har
hamnat i dammen, och en annan pinne för att fiska upp ”slajm” som bildas. Det
är jätteäckligt så lille Ebbe står vid sidan om och säger ”bläää” med jämna
mellanrum vartefter som de långa gröna slamsorna fiskas upp. Var och en gör så
gott man kan. Den här gången så var Ebbe duktig på att plocka kottar, försökte
inte hysta iväg dem ner i dammen heller. Kanske att han
blir lika duktig som storebror på att jobba. Det är barnarbete vi utnyttjar,
säger faster Ida. Men så länge de små knaggarna skiner som solar, när de är i
trädgården så må det vara oss förlåtet.

Skiner som solen försöker jag att
göra för ”min” Elisabet, men det är bara med korten som jag kan skina. Jag sänder
ett kort var tredje dag ungefär, ett kort med skiftande framsidor och innehåll;
kort som har målats av målarvänner, kort av storfräsmålare som Zorn och Lerin
men också många kort som är både hemska, ekivoka och konstiga över huvud taget.
Vad personalen där på sjukhemmet tror om Elisabet och vad de tror om mig törs
jag inte tänka på, men de strävar på och förmedlar till henne och jag är
tacksam.

Härom dagen så kom det ett kort
från Elisabet! Tjoooohooo! Hon hade inte skrivit det själv, utan en av hennes
döttrar hade förmedlat. Det föreställde en blå, livad, glad, sprallig kanin som
slår ut med armarna och säger: ”Bara en liten hälsning!” Att hon känner sig som
kaninen! Då förstår ni hennes positivism, som går utanpå allt annat. Jag har
hållit kortet intill mitt hjärta och varit lycklig även om det känns att hon
inte orkar så mycket, meeeen glad i sin håg. Vi delar också på de där stunderna
som är grå, tunga och livssvåra. Då pustar jag, stånkar, men puttar på med
hjärtat! Jag får i alla fall vara med.

I tidningen Skriva läste jag en artikel om och av en flicka, Wajiha från Afghanistan, som kom hit
till Sverige som flykting när hon var 19 år och kunde varken läsa eller skriva.
Det tog ett tag innan en uppmärksam lärare förstod att hon inte kunde varken
läsa eller skriva. Innan, tänkte hon aldrig på framtiden, innan, tänkte hon
inte i de banorna, trodde inte att det fanns en framtid för henne. En lärare frågade
henne vad hon tänkte göra om 10 år. svaret blev: ”Då kanske jag är död.”

Hon hade svårt att passa tider,
kunde inte ens klockan och hennes pappa var lärare! Så behandlas kvinnor! Att
inte kunna läsa en nyhet, en skylt utanför en affär, att inte förstå sin
framtid. Ändå hade hon tur, eftersom Turkiet hade sökt uppehållstillstånd för
henne, annars hade hon inte fått börja skolan så på en gång! Hon kan bli en
tillgång som på nolltid har börjat lära sig och upptäckt att hon kan berätta
med bokstäver om sin barndom och om sina drömmar.

Tänk om jag inte hade kunnat läsa
och skriva! Vilket litet liv. Så avskärmat och förkrympt!

Vet ni, jag har börjat fundera på
hur mycket saker jag har, hur mycket prylar som är undanstoppade. I en liten
ask ligger en träkula, en liten sten, ett litet minne bara förståeligt för mig.
Många skrivna små lappar med ”börjor” till en dikt eller en novell, en liten
tyglapp med någon diffus härkomst från forna dagar. Nu måste jag börja kasta
saker. När jag nu öppnar den där asken,
blir jag sittande. Inte kan jag kasta den där kulan! Den där papperslappen kan
bli en dikt bara den får mogna 20 år till… Kanske. En sak per dag skulle väl
inte vara orimligt…eller. Att det skall vara så svårt att göra sig av med!

På min anslagstavla vid
skrivplatsen finns det 8-9 vykort från kära vänner, några foton, ett på
Elisabet, där hon bara strålar med ett hjärtestort leende. Det måste ju bara få vara kvar! Ett litet
tankespråk: För krig finns inget försvar! Plus mycket, mycket annat som trängs där. Jag
blir glad, när jag ser den underbara röran av allt som tillför, inte kan jag
sålla i det… Kanske skall jag försöka kasta en liten sak varje dag. Vi får
väl se längre fram vad det försöket är värt.

Jag har varit på Teaterverkstaden och tränat! Vi tre kvinnor, som hade föreställningen När
Kärleken kraschar,
skall köra den skilsmässoberättelsen tre gånger på Teaterverkstaden i november. När vi kom dit första gången, så
uppdagade Torben som hjälper oss, och jag, att vi kommer från Värmland båda
två. Då blev det plötsligt lättare för mig. Jag blev inte så räddhågsen, för han
kan ju inte vara farlig han som kommer från Karlstad! Så nu slänger vi oss med
lite dialektuttryck, som får mig nostalgisk och upprymd.

Sist talade Torben om att det var
en tjej från Värmland, som spelade trumpet och som sagt ett gammalt dialektalt
ord: Jäspalt. Ja, ni läste rätt! Man hivar iväg det ordet i stället för
ett kraftuttryck. Nej, jäspalt, nu har jag glömt ringa till fotvården! Ett
exempel på hur det kan se ut. Det var hur många år som helst sen jag hörde det
ordet. Sånt gör ju att åtminstone jag slappnar av och känner mig glad. Jag var
lite rädd att det skulle vara agasamt det där med teatern, fastän jag känner
mig trygg med Helen och Cissi.

Jag slutar mina septembertankar
med att önska er en färgglad höst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *