En månad har gått

November 2017

Nu har jag pratat med min väninna
Elisabets dotter Sabina. Det är bara frågan om dagar innan vi mister henne. Jag
har hennes över 90 brev i en pärm stående intill mig här på golvet. Jag
bläddrar och gråter, skrattar åt någon underbar formulering, men ingen mer gång
kommer det att finnas brev från henne, ingen mer gång kommer jag att höra
hennes röst säga: ”Men hallå!” Inga mer Gränna-skratt, inga mer överraskningar
i brevlådan, inget mer alls av någonting … Nu ska jag klä på mig, gå till
kyrkan och tända ljus och tacka för allt jag har fått vara med om från den 21
augusti 2012 till den 26 juni 2916 då det var sista gången som hon orkade
skriva till mig. Jag skall tacka för hennes vänskap, hennes 450 sidor tokiga,
roliga, tänkansvärda och ibland lite sorgliga brev.

Jag har i min tur skrivit närmare
100 brev. Vykorten, som jag har skickat när hon har legat på sjukhusen, nästan
90 stycken, som personalen har sprungit och förmedlat fastän de har så mycket
annat! Jag lovade ju henne när hon insjuknade, att jag skulle gå vid sidan om,
putta på, hålla i och hålla om. Motvilligt måste jag nu släppa taget. Det är en
svår del av det vi kallar livet.

Rimfrost i träden. Småfåglar vid
nöt- och fröstugan. Redan vinter. En del dagar bara svischar förbi, en del
dagar segar sig fram, men det är förunderligt att vi närmar oss julmånaden. Då
Lucia i form av alla, oftast mammor får springa sitt maratonlopp varje år.

Så tänkte jag en dag, är det jag
som är dålig att organisera upp tillvaron? Jag hinner mindre och mindre av det
som skall ha varit gjort och det som ska göras. Eller är det kroppen som inte
hänger med?

Jag har en ”deltid” i
Odensalakyrkan. Senaste månaden har Helen-präst, Cissi-dansare och jag framfört
Skilsmässa. När kärleken kraschlandar. Tre föreställningar På Teaterverkstaden
i stan. Repetitioner därtill. Mycket för en gammal människa, meeen jag klarade
det. Det har varit jobbigt, men jag tycker att allt det med skrivandet och
framförandet av dikter är roligt och ger mig väldigt mycket. Samarbetet med
Helen och kyrkan är så fyllda av nya saker, som jag får ta del av och upptäcka.
Men, som sagt, det där med kroppen… åldern… ja, ni vet.

Herbert ramlade en dag i garaget
och slog sig ganska illa i vänster arm. Den friskare sidan, förstås, men hans
goda iver att göra som sjukgymnasten Mia säger ger resultat. Tre timmar efter
att han hade varit på akuten, så stod Herbert lätt framåtböjd vid köksbordet
och gjorde ringar i luften ”mä onnarmen”! Han skyller inte på någonting. Han
bara gör!

Pojkföljetongen: En dag när jag
talade med Olle, så sa han efter att ha pratat lite med mig: ”Nu farmor vill
jag veta hur det är med Herbert och hans arm!” Vi har träffat dem väldigt lite
den här månaden, för de har varit bärare av de där ettergröna bacelurerna som
så lätt angriper den äldre generationen.

Ebbe har haft både öron- och
ögoninflammation. När han var hos doktorn för öronen, så var han väldigt
duktig. Grät inte. När det blev en utdragen granskning av hans ena öra, hörde
pappa Mats hur Ebbe sa: ”Dä ä för mycke nu!”

Man blir alltid tillrättavisad av
Olle. Häromdagen, när vi var barnvakter, så såg han en pappersnäsduk i min
fåtölj: ”Vad är det här farmor? Ett snorpapper? Skall det ligga i fåtöljen??”
Han frågade inte om det var Herberts! Det är bara farmor, som är slarvig.

Ja, återigen har vi fått läsa om
”storgubbarna” som har varit ”tvungna” att fly till skatteparadisen för att
rädda sin enorma pengapåse. De som inte vill betala skatt! Som frågar sig vad
f-n de får för pengarna. De åker ju på ”våra” vägar, de har flygplatser som
funkar när de ska på sina lyxresor och när de ska på möten med sina bra-banker!
När det drar ihop sig till att deras år blir många, då duger säkert det där de
får igen här hemma i Sverige. Men då kanske de skulle stanna kvar i sina
paradis!

Sen har jag en stilla undran. Är
det bara manliga människor som försöker hålla undan skattepengar. Hur ser det
ut på den fronten? Jag hör bara om och ser bara övervägande pös-män, som
onekligen är driftiga och duktiga, men då det bara gynnar plånboken.

Ett vet vi, det är övervägande
män som tar sig friheter utöver det medmänskliga, när det gäller att tro att de
är oemotståndliga, trots ett nej. De behöver gå till doktorn, ifall det är
vaxproppar som utgör hindret för att ta till sig kvinnors nej. Detta sätt att
hantera sina kvinnor både hemma och på arbetsplatser är ett gissel, som vi har fått
foga oss i, i alla århundraden. Men nu…

Men vi får inte glömma bort att
stordelen av det manliga släktet är artiga, ömma, snälla, rara, omtänksamma
medmänniskor.

Jag blir så retad på dessa nya
pengar som vi har blivit påtvingade. Min bror, som har besvär med ”gula fläcken”,
har väldigt svårt att se skillnad på dessa tre småpengar. Så löjligt, kunde de
inte ha haft kvar 5-kronan, att det hade gått att betala parkeringen med 5
kronor; då hade alla automater funkat. Nu tar en del av dessa ” djävulens
påfund” inte emot bankkortet alla gånger eller också tar det en sådan tid att
det hinner komma fyra, fem till som skall betala. Ännu mer stressande för en
till åren kommen, lite fumlig att komma därifrån. För det finns alltid de som
suckar högljutt där bakom.

Jag har inte varit så vådligt
förtjust i Strindberg, men en av hans meningar kan jag stämma upp och ropa hurra
över och det är: Det är synd om människorna. När de där
bestämmandemänniskorna aldrig frågar hur vardagen fungerar för oss.

Så går det när de där
storgubbarna ska förstämma. Fråga oss som har den vanliga vardagen att tampas
med. Fråga oss hur vi skulle vilja ha det, men det är de för goda för. Och vi
är för små. Vi, som inte ens tar oss utanför landets gränser med någon
skatteflykt. Vi, som har lite pension och högre skatt. Jag har inte ens
möjlighet att skyffla in pengar i madrassen, för de tar pengarna innan jag kan
göra det.

När jag skriver det här, så
ringer Elisabets dotter och säger att ”min” Elisabet har fått somna in. Min och
deras och alla andra som Elisabet har lyst för, berikat livet för. Rik är jag,
som har fått vara i hennes närhet. Rik och tacksam.