Julbrev 2017

Julbrev 2017

Kära vänner!

Julbrevskrivande, ett kärt
besvär. Här är det, när jag skriver det här, vintervitt, kallgrader. På söndag
Första advent. Då sjungs alla de där välkända psalmerna som ”vi” har sjungit i
alla år. Jag skriver vi, för som norskarna säger: jej kan icke synge jej! Men
jag är en duktig lyssnare och jag gläds därinne i mitt hjärta för att det känns
tryggt och hemvant. Så är det att bli äldre, då ska det vara som det alltid har
varit.

Något som inte var som vanligt,
var när det i Olles kök på Rödön kom in en levandes ren! Olle hade blivit så
besviken på att renen nere i Småland hade farit innan han hann se den. Nästa
otröstligt. Detta hörde Ghita och Erik, ordnade en egen ren, när vi firade julafton
på Rödön sen de hade kommit hem till Jämtland. En ren som stod där och mumsade
lav i godan ro på deras köksgolv! Olles ordningssinne tog överhanden sen allas
vår häpnad hade lagt sig. Då sa han: ”Nu farmor måste vi nog dammsuga!” En
annan sak när det gäller Olle är att han inte litar på att farmor har någon
ordning alls. En dag tyckte han att vi skulle städa bland pojkarnas böcker. En
del var lästa, en del var inget bra, en del skulle vara kvar och så sa han så
här: ”Herbert, vill du se till att de här böckerna kommer undan!” Fastän jag
stod där intill…

Lille Ebbe han har fullt upp med
att köra bilar och att vara charmig, medan Olle är mer allvarsam och tar
ansvar. Ebbe har nu lärt sig säga Farmor, men när han ropar på mig blir det i
alla fall Omma.

Två olika personligheter, som jag
letar igenkännande drag och fallenheter hos människor bakåt i leden. Intressant
och roligt.

Bakåt i leden går tankarna till
dem som inte är bland oss längre. Vi har fått säga adjö till flera av våra
vänner. Thomas, Björn och nu sist Elisabet i Gränna. Alldeles för unga och det har gjort alldeles
för ont i hjärtetrakten. De hade så mycket mer att ge, hade så mycket oupplevt
och framförallt går det inte att fylla tomrummen för varje människa lämnar en
personlig minnesbank, som inte fylls på. Döden är skoningslös och svårtolkad.

Det är ju skilsmässor för oss
alla. Något som handlat om en annan sorts skilsmässa är vad Helen-präst,
dansaren Cecilia och jag har pusslat ihop till en liten föreställning. Vi har
genomfört den både i Odensalakyrkan och på Östersunds teaterverkstad. Vi var
tre personer men hade 4 skilsmässor bakom oss. Ni vet vem som är
överrepresenterad, eller hur? Helen har tänkt på att det finns något vi samlas
kring vid dop, vigsel och begravning, men inget när kärleken kraschar. Sagt och
gjort. Vi har fått fint gensvar och bekräftelse på att det behövs både samling
och samtal omkring det vi har åstadkommit.

Sommargäster har vi haft förstås.
Anton och hans mamma hälsade på några dagar med vad som tillhör för en farmor
att göra då. Steka falukorv och stuva makaroner. Diskutera allsköns nya makapärer
som går att sända allsköns text och bilder på.
En ny värld blandas med den gamla, ibland skär det sig i att kunna
förstå. Meeeen farmor begriper du inte? Jag vet att det är bara ettor och
nollor som far där i etern, men hur ska man begripa sånt?

Stor-Mats, som inte alls är
större än Lill-Mats, kom från Charlottenberg och ur framsätet stånkade sig min
bror Alf, krängde av sig sportbilen och sa: ”Håhåjaja!” Jag var alldeles ovetande
om att han skulle följa med. Vi blev jätteglada att han kom och hälsade på oss.
Ida var hemma då också, så här var det mycket resonemang och fôlkprat ska ni
veta. Några vaniljhorn försvann då också. Några korsord lades i lösta-högen
också.

Vi har fått sagt adjö till
Doffans bruna, underbara labrador Elton. Efter ett tag, så dök det upp en liten
rultig brun labradorvalp vid namn Dunder. Vassa valptänder och han undersöker,
som alla andra småbarn, allt som kommer i hans väg.

Vi får besök av Erik och Ghita och
Plåster med jämna mellanrum. Plåster hämtar sig ett ben inne i ateljén och sen
så gnags det. Alla våra hundgäster vet var benen finns, knuffar upp dörren
hämtar sig något som passar, lägger sig på randiga mattan och sysselsätter sig
alldeles själv.

Jag har räknat ut att vi har en
egen Erik-hjälp som kommer när man kallar. När datorn inte beter sig, det beror
på mig, när snöslungan inte vill vara snöslunga, när bilen vill bli omskodd, ja
säg vad han inte kan.

Herbert gjorde en kullerbytta i
garaget och då får vi veta av vad vänner ställer upp för oss. Mia som följde
med till akuten, grannar som handlade, ”våra” pojkar som fanns där, grannar som
var på affären och undrade om vi behövde något. Nu börjar axeln och armen, som
fick sig en redig smäll, att återgå till ett godtagbart läge igen. Men det har
varit motigt och som vanligt, så har Herbert tränat och tränat. Tre timmar
efter att han hade varit på akuten stod han och tränade ”onnarmen”! Det kallar
jag envishet och en tåga för att bli bra igen.

Ulrica har varit här och flyttat
lite växter åt oss. Stora bladväxter gör att Herbert inte behöver jaga ogräs,
där de växer. De kväver ogräsen med sina blad. Tack. Mats har hjälpt till med
saker, som vi har varit lite ovissa på vad vi skulle handla, var vi skulle
handla och då vet han. Vi tar hjälp av våra barn lite här och där.

Ja, det var vårt år i stora drag.
Livet är väl lite upp och ner, ibland blir vi ledsna över att inte orka. Men
klaga kan man göra på den så kallade posten, på banker som inte ids hjälpa
till, att allt ska skötas på nätet eller i appen. Snart finns väl inte
papperstidningen. Är det ingen som saknar prasslet? Jag kan ju inte lära mig en
modernare mobil, inte ens en gammal!

Vi har sommarblomstglädje under
snön. Barnbarnskramar, någon att prata med när tårarna rinner över,
hjortronsylt och grädde till våfflorna, dubbskor, vedkaminen när jag fryser,
många goda vänner, julfrimärken med änglar på, diskmaskin som fungerar och vi tar
oss upp själva på morgonen, även om vi ligger lite längre på morgonen med ålderns
rätt.

Ett gott nytt 2018 önskas er alla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *