En månad har gått December 2017

En månad har gått

December 2017

Nu har det gått en hel månad och
jag har inte kunnat skriva till Elisabet. Jag har tänkt tanken flera gånger: Detta
måste jag skriva och tala om.
Så går det inte. Ingen mottagare. Jag kommer
aldrig att få en sådan brevvän mer. Ovanför datorn på en anslagstavla finne ett
fotografi av Elisabet. Jag talar med henne, talar om när jag är glad och när
jag känner mig ledsen. Så länge jag finns och minns, så finns hon.

Jag tittar ut genom mitt fönster
och ser de båda stora tallarna snötyngda och då menar jag tunga av snö, riktigt
tunga. Skulle vara kul att veta vad en sådan där tallegren skulle väga om man
nu skulle komma på den befängda idén att väga den. Inne i grenarna pilar det
småfåglar av och an. En dag en hel hop med grönfinkar, vilket vi inte har sett
på år och dag. Jag hade inte sett vad det var för fåglar om inte en del hade
satt sig på Silveraxets smala stänglar och gungat av och an. En efterlängtad
syn, jag trodde de var alldeles utdöda.

Nu har vi haft Ida hemma,
julafton firade vi allihop på Rödön. Där mötte oss en stor eld ute i en korg.
Vid trappan var det granris som det var förr, så som vi var vana från våra hem.
Så varmt det blev i hjärtetrakten. Sen är ju Ulrica helt fenomenal på att
smycka sitt hem till en lugn och fint hållen julstämning. En lummerkvist med
världens minsta lilla ljusslinga i en fönstersmyg, vid varje servett på
julbordet fanns en liten tallkvist. ”Men akta er”, sa Olle, ”man får kåda på sig
och det är kladdigt.”

Idas kommentar var: ”Det kvittar
åt vilket håll man tittar, så blir man tårögd. Huset blir som ett tittskåp till
glädje för oss allihop. Smakfullt och innerligt.”

Nästa gång Olle kommer hit, så
ska vi baka havreflarn. Det har han lagt önskemål om och jag har lovat. Olle
hade fått såga sin egen lilla gran att ha i sitt rum. Pappa och han hade gått
ut i skogen med en passande såg, så hade de sett en liten gran. Olle fick sträva
och såga den alldeles själv, men pappa hade lovat forsla hem den. Sen hade Olle
klätt den.

Ebbe har börjat prata alldeles
mycket helt plötsligt. Han skulle räkna upp allt som fanns på julbordet. Han
såg smör, ost, köttbullar, korv och potatis. Sen tittade han på faster Ida och
sa med bestämd röst: ”Å lingonsylt åkkå!” Olle villa ha lingonsylt till sina
köttbullar.

Olle anade en del likheter mellan
tomten och Herbert av någon anledning.

Ja, på tal om tomten, så har vi
fått väldigt mycket snö på tomten! Vi skottade och skottade. Jag hade bett om
en vit jul, för att Ida skulle få känna på vintern. Nog fick hon det, på två
dagar kom kanske närmare 50 cm snö. Tack och lov var den kall och lätt.

I träskålen som farmor ältade sin
smörslaga i, så samlar jag alla julkort och hälsningar som kommer till jul. Där
finns nu ett 50-tal korta och långa hälsningar från vänner i vårt land, från
Norge och Finland. När sen julen har gått runt hörnet, så plockar jag bort dem
och fyller sen på med hälsningar som dimper ner under sommaren. Sen åker de
undan och allt börjar om igen. År efter år.

En del vänner faller bort, nya
kommer till, som den 11-åriga Maja som kom hit i somras genom bekanta och som
ville ha ett recept på en sorts kakor som jag bjöd på. Med det receptet så
började vi brevväxla hon och jag. Det har varit berikande för mig, en inblick i
en 11-årig flickas liv. Vad vi skriver om? Allt möjligt, vad vi gör, vad vi har
tänkt, vad som faller oss in att skriva om. Försök ska ni se, och ni kommer,
som jag, att gå och vänta på brev.

Ja, i februari ska vi träffas
inom skrivargruppen Gloria Mundi igen.
Vi har efter något år av uppehåll blåst liv i vår inspirationsgrupp. Den har
inte återuppstått från de döda, men den har vaknat upp, skakat av sig sin
sömndruckna tillvaro, ruskat av sig filten och börjat känna att det behövs lite
samarbete igen. Lite glada träffar, lite idéidéer och lite putta på. Får se
vart det leder oss sex skrivande, skapande kvinnor. Vi började med ett par
träffar i höst och har som mål att fortsätta. Hoppas på ett givande år.Jag såg
på tv härom dagen att det hade kommit en massa nya ord in i Svenska akademins
ordlista. Jag tänkte på så många ord som aldrig används längre. Smaka på orden avsidestagen,
mannamån, i andanom
och till förne. När såg ni de orden sist?

De nyord som vi fick 2017 var bl
a blåljuspersonal, ekodukt, (en bro som håller ihop ett system på båda
sidor om en väg, så djur tar sig över oskadda) pokenad,(där du promenerar och spelar
Pokémon) och vuxenmålarbok.Jag tycker ju att de gamla orden är mycket
vackrare, men man ska ju inte sträva bakåt. Jag kommer att delge er några nya
ord 2018 bara jag får ögonen på dem. Jag får av en väninna, Ingegerd, en prenumeration
på tidningen Skriva varje jul och de
brukar vara snabba på att delge en del av de nya nyorden. Så fortsättning
följer säkert.

Jag har semester från kyrkan hela
januari. Helen-präst är ledig och då passade jag på att ”be” (nu var jag väl
vitsig?!) om ledigt också. Det blir som vanligt akvarelljobb med den gruppen,
men själva gudstjänsterna så slirar jag. Margareta-gumman börjar bli gammal.

Skall försöka gå igenom alla mina
opublicerade dikter för en eventuell ny utgåva av något slag. När jag ser orden
opublicerade dikter, så tänker jag på ett program i Värmlandsradion för, som det
känns 100 år sen, som hette Opublicerade
publicister
, som jag hade äran att få medverka i. I den gruppen på kanske
sex personer finns bara jag kvar. Känns konstigt. Som en relik från förr. Jag hade
nästan aldrig träffat några som skrev förut. Det var spännande, tänk att få
vara i radion! Märkvärdigt! Den store värmlandsskalden Gunnar Ehne var med, han
vars Kvällsböna jag brukar avsluta mina diktläsarstunder med. Jag skickar
med hans ord om att gå i skogen och finna lugn, alldeles för sig själv. Finns
säkert att finna på nätet.

Å, jag får hemlängtan när jag
tänker på Gunnar, på mina vänner, på min hembygd, på det som har varit mitt för
länge sen, men det ska man kanske få automatiskt när det har varit jul och
nyår.

Jag hoppas att ni alla har ätit
bara det ni ville ha av julbordet, till och med lingonsylt om så önskas. Att ni
och alla hundar har sluppit alla smällande farliga tingestar och bara önskat
varandra ett nytt ur alla möjliga synpunkter gott nytt år. Och kom ihåg, det
blir till en del som man gör det själv. Om man är öppen, nyfiken och i andanom
tror på det fina.

Jag måste faktiskt avsluta med
sista versen i Kvällsböna, den betyder
så mycket för mig.

Men har du en skog

i nôn utkant, du Gud

vill jag gå där i ensamhet

å ly på en bäck å på fôggelsang

när dej, i all evighet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *