En månad har gått

Januari 2018

En månad har gått, då
snöskottningen har varit en nästan daglig uppgift. Jag hade ju bett om en vit
jul för Ida, när hon kom hem från sitt Stockholm, men hon tyckte att jag tog
nog i lite för mycket, eftersom vi var ute och skottade tre gånger en av
dagarna.

Alla våra blommor vilar där under
det vita värmande (?) täcket. Det är mumma när det gäller många av våra
”sommarglädjor”. På tal om blommor, så fick vi före jul en Amaryllis av en
bekant. En vit. Jag älskar vita blommor. Denna Amaryllis har varit något att
älska, ska jag säga. Just nu väntar vi på att få se den tredje stängelns
knoppar slå ut. Fyra klockor på varje av de andra, jättestoooora. Får se hur
många den här stängeln kan prestera. Underbart.

Jag fortsätter i trädgården. Jag läste
att det hävdas att Sveriges äldsta äppelträd finns i Dalarna och skulle ha
planterats 1614. Det skulle vara roligt att få se det, knotigt och grått och
med en vishet av alla årtionden som ingen annan kan veta. Tanken svindlar.

Nu till en helt annan ålder. Vi
har varit på 6-årskalas. Olle fyllde den 16:e. Tänk att det är 6 år sen Mats
ringde och talade om att sjukhuspersonalen hade kunnat rädda livet på den lille
gossen. Man blir så tacksam.

Jag pratade med Olle häromdagen
och frågade om jag kunde få prata med hans mamma. Svaret blev: ”Hon sitter visserligen
och äter, men jag tror nog att du kan få prata med henne en liten stund!” Visst
ringde jag olämpligt!

Olle hade botaniserat i julkakelagret
och valt ut de sorter som han ville att vi skulle bjudas på. Den gröna marsipantårtan hade dekorerats med
en dinosaurie som han hade gjort med tårtpynt. Lite mindre än den som mamma
hade fått i uppdrag att göra. Det är inte alla som får äta dinosaurier till
eftermiddagskaffe.

Lille Ebbe skall snart ha kalas
han också. Han pratar långa, långa meningar, men ibland behöver vi tolk och då
måste Olle rycka in. Lätt som en plätt. Ebbes blonda lockar ser ut som klippta
från en sagobok.

Vi fick i julklapp reflexer av
pojkarna. Reflexer att sätta omkring benet eller armen. Jag fick en gul och
Herbert en grön. Nu syns vi, när vi vistas ute i de mörka timmarna.

Nu blir det ljusare för varje
dag. Vilken lycka. Den här vintern kan kallas vinter, vit och rimfrostig. En
lycka till: vi har sluppit halkan!!! Tack!

Läste att Australiens ambassadör
blev så imponerad, när han kom hit till Sverige, för här bär till och med
hundarna reflexer.

På tal om hundar, nästan alla har
väl sett, när en gammal hund försöker att lägga sig för natten. Hur den snurrar
och snurrar, krafsar ett tag. Kliver upp, vänder sig, snurrar och till slut ser
den ut att komma till ro. När jag ska lägga mig för kvällen, så finns det stora
likheter med den gamla stövartiken Flora som fanns hemma, när jag var liten.
Jag vänder och vrider, makar till kudden. Neeej, nu gör det ont i armen. Nytt
försök som, om det går bra, blir det ett godtagbart försök att sova.

Jag har haft semester hela
januari! Semester från mina gudstjänstdikter varannan söndagkväll i Odensalakyrkan.
Före jul blev det lite väl mycket göra av alla slag, inte bara i kyrkan, utan
många andra göromål. När jag då hörde att Helen-präst skulle vara ledig, så
fick jag idén med att ta semester jag också. Jag börjar ju närma mig
80-årsstrecket och då kanske man kan unna sig någon dag ledig, eller hur?

Herbert travar runt Lillsjön mest
varje dag. Han finner att han mår väldigt bra av att röra på sig. För mig känns
det ibland övermäktigt att klä på sig och av sig och så det här med att jag
fryser så lätt. I vinter har det varit ganska så besvärligt. Jag undrar också
om inte latmasken får ta för stort utrymme i min tillvaro. Jag såg nu att det
är något särskilt som det beror på, att framför allt kvinnor blir så frusna.
Det känns som benmärgen fryser inne i mig. Händer och fötter är iskalla, inne i
23 graders värme! Vad det berodde på att det blir så, har jag naturligtvis
glömt. Varför jag inte har lagt det på minnet? Jo, för i dag är det så, att jag
måste skriva på små olikfärgade post it-lappar sånt som jag vill komma ihåg. Om
jag nu visste var jag har lagt dem!

Jag såg i tidningen under Nyheter
att det är brist på bostäder för äldre. Är det någon nyhet? Det skall byggas
nya skriver de vidare. Ja, det blir nog bra, men vilken har råd att bo i de
nyproducerade lägenheterna? De, som skulle vilja sälja sitt hus ute på
landsbygden där prisnivåerna inte är så höga, kan ju inte tänka sig att få råd
till att köpa en lägenhet här i stan. Inte ens en liten lägenhet för
pensionärer. Ibland kommer det reklamblad från någon mäklarfirma, där de visar
upp månadens skörd av försäljningsobjekt. (Oj, vad jag kan!) Smålägenheter
kostar ju runt miljonen att köpa loss! En fattigpensionär kan inte klara av
sådana lån, och blir den personen godkänd på banken, jag undrar.

Någon sorts ordning blev det ju,
för alla de kommunala pensionärer som höll på att mista en hel del av sina
pengar för att något sorts konstigt avtal hade trätt i kraft. Vad har de betalat
dessa räknenissar, som låter ett sånt beslut träda i kraft? Inte verkade de ha
sett hur det skulle avlöpa? De har säkert varit duktigare på att upphandla sin
lön än att tänka på pensionärernas ”lön”!

Tänk att jag funderar på saker
som gör mig, inte arg, men upprörd. Min pension påverkades inte, det lilla jag
har ”gjort rätt för” – jag som har varit hemma med mina barn. Om jag hade sett
till andras barn, och någon annan passat mina barn, så hade det lönat sig. För
oss båda barnpassare.

Post it-lappar är en underbar
uppfinning. En del har världens grällaste färger; för att jag skall se dem, så
är det nog, men ibland blir jag rädd. Jag vet var jag har lagt saker, ändå är
de bara borta. Så dyker de upp på de allra konstigaste ställen. Där hade jag
ju inte lagt det jag letar efter.
Det måste vara småfolket eller vittra som
bor alldeles i närheten, som har behövt den där prylen ett tag. Jag får väl
vara glad att jag har fått tillbaka den. Att skriva upp var jag har lagt
sakerna, skriva upp på post it-lappar… det kanske jag skulle pröva!

Nu ska jag göra som jag gjorde,
när jag hade en brevvän när jag var skolflicka. I brevet efter jul skrev jag:
Vad har du fått i julklapp? Jag har fått… och så räknade man upp. Jag kan
skriva så i dag också: Vad har ni fått i julklapp? Vi har fått ingenting! Rädda
barnens julklapp för i år hette så.

Så här stod det på gåvobrevet:

Din julklapp är en gåva till Rädda Barnen och kan bli ett sovpaket
med 8 filtar som skyddar barn mot vinterkylan, så att de kan sova varmt.

Den klappen värmde våra hjärtan
skall jag säga.

Jag ville avsluta mina tankar för
januari med att delge er alla möjliga och omöjliga tankevindlingar, som rör sig
i mitt huvud, det som har nästan lika mycket lockar som lille Ebbes huvud, men
på mig inte alls så gulligt!