En månad har gått

Februari 2018

Ja, nu
sitter jag här igen, som det känns, bara fjorton dagar sen sist jag skrev
januarikrönikan. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle ha så
himla bråttom. Hjälp, jag hinner ju inte med!

Ändå mindre
hinner man, när en stor del av den vakna tiden skall ägnas åt snöns framfart.
Den som har stora ägor nu, de är rika. Rika på snö. Men som med allt annat så
försvinner ”rikheten” med den sol som vi alla väntar på.

Egentligen
är det ingen konstig vinter. Det är ju det, att vi inte är vana. Annat var det
förr. Jag kommer ihåg, när pappa skulle till ladugården, en vinter på slutet av
40-talet. Då var det så höga snökanter att pappas mössa inte syntes från
köksfönstret. Pappa var en lång man, över 190 cm över havet. En smal, smal gång
skottades med det som då fanns att skotta med, en vanlig snöskyffel av
aluminium, kanske 40 cm bred.

Småfåglarna
är väldigt flitiga vid vår matplats; en makapär med nötter och en liten stuga
med viltfågelblandning. Det skulle väl heta viltfågelfröblandning egentligen. I
den där med nötter hänger nötterna upp sig, så vi måste ut och ruska ner gång
på gång. När den lille blåmesen får tag i en nöt som är för stor, spottar han
ut och tar en mindre. När storleken passar, så far han till spaljén på
köksväggen och börjar hacka. Om någon vore utbildad morse-telegrafist, så
kanske man kunde tyda budskapet. Kanske främmande makt har blåmesar och
talgoxar i sin lilla armé. Vad vet man i dag! Det finns snart robotar som kan
kommunicera med varandra och med oss. Så varför inte, små spioner vid vårt
fågelbord. Kanske de ska rapportera vad vi har tänkt rösta på i valet.

Hur ska vi kunna stå ut med all valpropaganda
fram till i höst. Om de politiska partierna kunde tala om vad de tänker göra,
vad de vill med våra skattepengar och hur de har tänkt det framöver. Nej,
istället så står de där och skäller och skäller på vad de andra inte har gjort
eller vad de är tänkta att göra. För inget går att godkänna, som kommer från
annat håll.

Sen finns
det reportrar på olika kanaler i tv:n, som inte nöjer sig med ett svar. De
frågar och frågar om igen, de hänger kvar vid en fråga, som när ett lejon
fångat en gnu. Jag orkar bara inte höra på, tänk om de kunde nyansera sitt
frågande. Frågor som skulle ge oss mer av upplysning, upplysning på en bredare
basis. Oj, vilken reporter som Sverige har gått miste om i mig! Jag vet hur det
ska vara.

På tal om
fåglar, så hade vi en rödhake här i trädgården i höstas. Herbert var ute och
krattade och jag kom ut och skulle försöka hjälpa till. Då fick vi uppleva
något annorlunda. Rödhaken var alldeles intill oss, kvittrade och flög alldeles
nära. Var inte det minsta rädd. Som om han ville säga oss något, som han ville
ha hjälp. Detta var ganska sent på hösten, jag tror att alla hans artfränder
redan hade gett sig av. Inte kunde vi göra något. Bara förundras. Självfallet
blev vi oroade och många gånger har vi frågat oss om den klarade sig, eller om
den frös ihjäl i vår trädgård! Hemska tanke.

Nu till
småpojkföljetongen. De var här för ett tag sen och jag hade följt lille Ebbe
till toaletten. I väntan på resultat, så satte jag mig på toalettstolen. Då kom
Olle in och var bajsnödig han också. När han kom innanför dörren tittade han på
mig, lyfte lite på min ena skinka och sa: ”Sitter du i eller på?” Jag upplyste
om att jag satt på.

Jag har
samlat en massa vitamin- och medicinburkar i en kasse, för de är ganska roligt
att bygga borgar och torn med. Olle hade byggt ett jäääättehögt torn och så kom
Ebbe och förstörde. Förstås! Det är sånt småsyskon är till för. Då tog Olle
fast lillebrors överarmar och sa: ”Ebbe, se mig i ögonen! Se mig i ögonen,
Ebbe. Detta gör du inte om en gång till!” Lillebror blev förvånad och ganska
spak, så han kröp upp i min famn och tårarna kom. Han var förorättad och lite
skamsen.

Det som var
så dråpligt med det hela är att så gör ju de flesta föräldrarna i dag. De
skriker inte och skäller, höjer inte ens rösten, men de poängterar att den som har
gjort fel måste förstå att man inte får göra så – och att man har förstått. Så
Olle var en kopia av vad hans föräldrar har ”lärt honom”. Han vände sig inte
bara och klappade till sin bror. Sånt kan ju storasyskon vara till för också.
Vad månde bliva?

Jag satt och
läste på min vitaminburk härom dagen. Där står: ”55+ Speciellt utvecklad för
kvinnor och män”! Vad annars? Finns det något annat än kvinnor och män? Vilka
är det som köper vitaminer 55+? Elefanter, hundar eller örnar? Nej, kvinnor och
män, vad jag förstår.

Tänk att man
kan hänga upp sig och reagera på allt som går att hänga upp sig på, men jag
tycker sånt är så roligt!

Bolagsstämmor
är en sådan sak som berör och upprör. De olika bolagen har gått med flera
miljoner eller miljarder i vinst, ändå så måste det göras någon omstrukturering
för att ägarna vill se mer vinst i sina plånböcker.

Jag läste i
dagens tidning att 25 procent av pensionärerna i flera länskommuner lever under
EU:s fattigdomsgräns. För dem som knogar och jobbar i dag ser framtiden än
dystrare ut. De måste jobba längre och spara mera! Hur ska det gå till? En
ensamstående med barn har många gånger så precis att det inte får hända något
utöver det vanliga för då kullkastas hela ekonomin. Hur ska den kunna spara?
Eller jobba längre, när jobbet är tungt och slitit?

Jag tänker
som så, att välfärd inte är för alla. Välfärd har bara den som får vara frisk,
får pengarna att räcka och som kan vara trygg för sin framtid. Det är inte
många, som kan vara trygga i dag.

Ibland känns
framtiden som en vandring på ett gungfly, men då kommer det en Olle som lyfter
på ens skinka och säger ”Sitter du i eller på” och då blir man varm och glad.
Man får en kram eller så hör man en Ebbe som säger, när han tar en tugga av sin
smörgås: ”Mmmm. Farmorblöd!”

Allt är inte
pengar! Tack och lov.