En månad har gått

Mars 2018

Ja, det har
fallit många kilometer med snö överallt. Fallit, men inte en tödag sen före
jul, så mängden har inte krympt det ringaste. Påsken börjar bra med en
strålande sol men också med en alldeles stor, full måne, varje kväll, tyvärr.

Svårt att
sova förstås. Det ska inte bero på fullmånen, säger de som tror sig veta. Det
är kanske bara ”förståsigpåare”, som har lätt för att somna. Men vänta, snart
kommer det någon ny expert, som säger att månen inverkar. Då får nog jag rätt!

Ja, nu
börjar mina funderingar över allt möjligt och omöjligt. Dessa cykelbanor, som
smalnar av gator, kostar massor och förtretar människor. Hade man inte kunnat
ha bara vanliga standardcykelbanor som vi har haft förut. Vi får ju inte köra
på någon cyklist någonstans någon gång. De måste ju kunna se sig för de också,
tycker man.

Sådant finns
det pengar till, men att det skulle finnas någon krona till att hjälpa till med
slalombacken i Lit det stötte på patrull. Att det går att ställa till så orter
ställs mot orter. Människor mot människor. Det är väl inte demokratins anda
eller…

Allt detta
kan ju jag sitta och säga, jag som inte ens kan cykla längre. Jag orkar inte
hålla i styret längre, för kroppen säger ifrån. Men med och tycka ska jag vara
i alla fall. På tal om att kroppen säger ifrån. Man ska ju lyssna på kroppen,
säger de som kan. Men min kropp säger ifrån alldeles själv och jag har bara att
lyda. Ingen cykling!

Förr kunde
man cykla, förr hörde man som man skulle, men med åldern så försvinner en del
kunskaper eller förminskas sinnenas möjligheter. Vi har ett bekant par vars
hörsel inte är vad den har varit. Hon skulle iväg och handla och han sa att hon
skulle köpa sötningsmedel. Hon noterade på listan men kom hem med sötmandel!
Kanske inte handstilen var som den hade varit heller. Så kan det också bli.

Jag fick
höra, att när kvinnan som skulle komma hit och lyssna på varför vi i Jämtland
vill få snurr på nattågen igen, så kom hon med flyg! Hon hade så mycket att
göra! Reklamen för tågen säger ju att du kan koppla upp dig och jobba på tåget,
men för henne gick det inte. Får man göra så, när man företräder en
affärsverksamhet? Förhandla om ett, men nyttja konkurrenterna?

Sen tänker
jag miljömässigt. När vi ”vanliga” ska sortera och tänka oss för mer än en gång
innan vi tar bilen. Har man då inte en miljöbil så blir det litet fy på dig –
känsla. Det känns
som om det ibland är skillnad på folk och folk.

Ja, nu till
mina följetongsbarnbarn. Olles ordförråd är så fint. De hade råkat ut för
magsjuka på dagis. Jag frågade hur det var med lillebror Ebbe. Svaret jag fick
var: ”Jo, nu börjar han friskna till.” En dag
talade han om för faster Ida att nu var det verkligen fint väder. Han
var här en dag. Olle började sopa köksgolvet, tittade upp på farmor och sa: ”Det
ser ut som om det inte sopats här på två veckor!” Vad svarar man på sånt?

När pojkarna
kom på påsken och var påskkärringar, så blev det en lustig syn. Innanför dörren
kom Olle glad över att vara utklädd. Sen kom Ebbe mindre glad, stod innanför
dörren alldeles stel, knep ihop munnen och ögonen hårt, hårt. Stod så en lång
stund. Han trodde nog att han inte syntes om han blundade riktigt hårt. Inte
kan man skratta i en sådan situation eller då han var så obekväm med förklä,
och huckle.

Nu är de så
lyckliga för faster Ida är hemma, henne går det att använda till allting. Hon
får stapla tomma medicinburkar till höga torn, går att sova middag med och att
hon skall sitta mellan dem vid matbordet är en sen länge bestämd plats.

Vi säger att
vi ser mer och mer hur olika de båda bröderna är. Pojkarnas pappa Mats och
deras farbror Erik var lika olika de med. Jag kommer att tänka på en
fotbollsmatch, som Erik var med och spelade. När han kom hem, så frågade jag
hur det hade gått. Svaret blev: ”Jag tror vi vann.” Sen till Mats, som fick sy
några stygn uppe i huvudet efter att en balk på fotbollsplanen hade ramlat ner.
Han frågade doktorn om han kunde spela på eftermiddagen. Men, nej blev svaret
och Mats blev arg. Läkaren frågade om han skulle vara tvungen att nicka bollen och
hur skulle han göra då. Det blev ingen match för Mats, men han visste alltid
hur hans matcher slutade. Tro mig.

Jag har mist
en väninna, Alice, den här månaden. En väninna som jag har haft sen yngre tonåren.
De senaste åren var hon hårt drabbad av KOL. Att bo tre trappor upp i ett hus,
gjorde att hon inte tog sig ut många gånger. Hon öppnade sängkammarfönstret och
satte sig på en pinnstol i solvärmen. Hon var tvungen att få andas sommarluft
och att höra bofinken, sa hon. Hon hade ett klingande skratt, men sista tiden
talades vi inte vid. Hon behövde den luft hon kunde få åt sig för att kunna
andas. Blev det då skratt, då blev det kris. Senaste året har hon bott på ett
sjukhem och jag sände ett vykort varje vecka för att kunna vara med. Jag
småpratade litet om det som tilldrog sig kring mig, när det gällde naturen.

Hon skrev en
gång så här: Jag har både rynkor och
drakskinn på kroppen. Men vill i alla fall vara med. Lever mitt liv i stor
ensamhet men jag vill ha livet i alla fall.
Jag vill ha soldagar, höstklara dagar och
kristallnätter, få uppleva det igen och igen.

Många
förtroenden har vi gett varandra genom åren. Jag skrev, att förtroenden är inte
tunga att bära, för de är hjärteord. En vän gör världen större genom att dela
den. Konstigt, men så är det. Vänskap blir större om man delar den många, många
gånger.

Så nu har
två av mina vykortsmottagare ingen adress längre. Bara i mitt minne, men det
känns så konstigt att inte nå dem. När jag upplever något ”meddelarbart”, så
kommer jag på mig själv med att, nej, jag kan ju inte tala om det för Elisabet,
hon finns inte längre. Jag gråter en tår och samlar ihop mig. Med Alice samma
sak. Saknad och tomma tankar blir det. Jag tar fram deras brev och gläds åt
formuleringar och tankegångar de båda hade. Jag gråter en tår till och sen … tänker
jag att jag är så oerhört rikt lottad. Jag har fått vara i deras närhet,
lycklig att få höra till.

Nej, nu får
vi vänta på att snötippen i Odensala kommer att tina bort, den som är 36 meter
hög och dit de inte kan forsla mer från gator och vägar i stan. En ny tipp är
på uppbyggnad. Vi får se hur hög den blir. Många tror att snön inte hinner tina
i sommar, utan tippen är redan en tippbörjan, när nya snön kommer, men dit hoppas
jag att det är låååååångt! Olle sa så, när han var lill-liten och skulle tala
om hur långt det var till ”Måland” där mormor och morfar bor.

Men mellan
månadskrönikorna är det inte låååångt. Det känns ibland som varje vecka.