En månad har gått

April 2018

Hurra!

Våren gör vad den ska, solen gör
vad den ska, flyttfåglarna gör vad de ska. Det är så att i trädgården mot
baksidan blommar några mörklila crocus och tre vita julrosor. För en månad sen
var där meterhög snö och vi kunde inte ta oss från altanen. Tala om att det är
skillnad på då och nu.

På tal om skillnad, så tycker jag
att det låter konstigt det här att någon gör skillnad. Det är ett av de
där nya ”sakerna”, som jag reagerar på. Jag förstår, men det talar emot mitt
sätt att tänka skillnad.

En annan sak som blir mer och mer
vanligt är att engelska ord, till och med i korsord, dyker de upp. Möte blir date – är det rätt i ett svenskt
korsord? Jag har nog bra lite att oroa mig för, när jag hakar upp mig på sånt.
Lite kan det bero på att jag inte är kunnig i engelska alls. De vanliga
fraserna, som jag hör lite här och där på teven eller annorstädes, är väl kända
för mig.

Annorstädes, vilket
vackert ord. Det kunde säkert användas i ett korsord, men för dagens yngre
lösare är det kanske lika svårt, som de engelska orden är för mig.

Har man som jag varit med att få uppsatserna
rättade med rödpenna och att det i marginalen var infogat det ord som var rätt,
då är man nog en ”upphakare”. Jag kan känna glädjen än i dag, när jag hade
skrivit en uppsats och fröken lämnade tillbaka den rättad på tisdagsmorgon. En
del röda krumelurer: Ja. En del anmärkningar på ordföljd: Ja. En del
felstavningar: Ja. En del fel tempus: Ja. Det har jag problem med än idag. Hav
överseende! Men det stod också, ofta, ofta: Bra
eller Mycket bra. Det var så att man
skrev en uppsats i en bok, skrev med blyerts. Sen när den var rättad, så fick
man skriva rent med bläckpenna. Den av stål med pennskaft! Hjälp! Hur gammal är
jag? Denna renskrivning var en plåga. Tunt papper, stålstift och bläck som rann
iväg. De sista två åren fick jag göra så, att jag istället för att skriva rent,
fick skriva en ny uppsats som fröken gav mig titeln på. Vad jag skrev! Långt in
på rasten ibland. Mina pennor var inte söndertuggade i väntan på uppslag och
idéer.

Men vi ska inte tala om min
räknebok, där sidorna ibland var så suddade, att jag kunde se både sol och måne
genom dem. Som en skir trådgardin, men skönheten saknades. Som jag mödades och
våndades inför provräkningarna. Där stod det nästan aldrig ens Bra, utan i bästa fall Med tvekan godkänt.

Så går jag över till
barnbarnsföljetongen. Lille Ebbe, han med påskärringsyndromet, kan redan alla
siffror, räknar till tio och nu börjar han känna igen familjens bokstäver.
Storebrors O och pappas M. Mammas U blir en uggla i vårt pussel. Så och fasters
I, och så sitt eget E förstås.

En dag när de var här, så
upptäckte Ebbe att jag hade några sår bakpå nacken. Han frågade: ”Farmor har du
gjort dig illa bakom ryggen?” ”Ja, jag har nog rivit mig när det har kliat”,
svarade jag. Då kom det en replik, blixtsnabbt från Olle: ”Hon har för långa
naglar, då blir det så!” Han satt och ritade och jag trodde inte att han var
medveten om vad vi höll på med. Tji fick jag.

Ibland så kan jag hitta någon
papperslapp, där jag har skrivit några ord eller ännu värre ett namn eller ett
telefonnummer. Jag vet inte meningen varför. Glömt! Hemska tanke, kanske någon
jag skulle ha ringt! Kanske jag lovat. Men än har ingen ringt och sagt att här
står jag och väntar på dig, var är du någonstans. Det är mardrömmen. En gång
hade jag ”glömt” tiden hos sjukgymnasten. Hur kan man göra så? Uppskrivet på
två ställen, ändå bara borta! Vet att min pappa sa en gång: ”Ôm hövve dett,
sôtt löst på dej så glömd du väl dä å!”

Jag var på apoteket härom dagen
och skulle betala med kortet och slog in koden. En gång, icke, en andra gång,
nej inte. Expediten frågade lite försiktigt: ”Du kanske inte har några pengar
på kortet?” Jooo! Ett tredje försök med samma resultat. Jag blev orolig,
skämdes för det var kö bakom mig. Herbert fick gå dit istället och lösa ut mina
tabletter. Så förargligt. När jag kom hem därifrån, så kom jag att tänka på att
jag hade ju fått ett nytt bankkort för ganska länge sen och som skulle ersätta
det gamla efter mars 2018. Det fanns inte i mitt medvetande, fastän jag hade
det med mig.

Har ni, som jag, försökt att gå
till botten med vad ni har i frysen? Jag har ett tag nu haft en del konstiga
kombinationer på vår meny. Ibland finner man någon liten knöl eller burk som
man har lagt in och tänkt: Det här behöver jag inte skriva på vad det är, det
ser vi! Katten heller att jag gör. Står där och tummar på det där konstiga. Är
det en burk, så skakar jag på den eller får med möda upp locket och kikar på
något oidentifierbart, något gråbrunt, lite knöligt. Kan vara pastasås eller
någon svampstuvning eller något annat ihoprört, som skulle passa nån gång.

Det är så lätt att skyffla in det
i frysen på brahahyllan. Men det vore lättare ställa det på ett kaffefat, så
det blir grön plysch på. Då går det att kasta utan samvetskval. Men först ska
det frysas, man ska ju vara duktig och ta vara på.

Jag har lätt för att få en liten
slatt sallad att bli kvar i sin plastförpackning. Bara något litet. Varför jag
inte häller det i salladsskålen, vet jag inte. Nej, jag ska finna den som en
grön, blöt liten konstifikation i kylens grönsakslåda. Då, men inte förrän då,
så kan jag försöka få det till kompostpåsen. Eller de där tre sista
småtomaterna, som blir som russin. Då kastar jag dem! För att inte tala om de
långvitskäggiga morötterna, de där två sista, små. Hej med dem! Men inte förrän
de blivit behårade.

Vi ska på treårskalas. Tre år har
Ebbe fyllt, den lille spjuvern med det lockiga håret. Då kommer vi att få en
föreläsning av Olle hur de har gjort, när de har tagit ner flera stora träd på
tomten. Bland annat en jättestor gran, som de har varit rädda att någon
stormvind från fjället skulle välta över till grannarnas. Den där granen tyckte
jag såg ut som en gammal tant, som stod där med sin fotsida gröna klänning och
viftade, när man kom dit. Nu är jag där med min fantasi igen.

Nu har jag tagit er med på en
upptäcktsfärd, när jag har fått beröm och när jag har kommit till korta, men så
är det ju, månad för månad för mig. Kanske för dig också.