En månad har gått

Maj 2018

Ute skiner solen och har så gjort
i en hel månad – skiner på allt grönt som har börjat spira och knoppas och har börjat
blomma. Vi har vid vår lilla damm både vitsippor och gulsippor. Det konstigaste
är, att där vid dammen har de blivit dubbla. På andra ställen i trädgården är
de som vanliga sippor. Om det är något särskilt i jorden som gör dem dubbla
eller vad det kan vara, förstår jag inte, men som vanligt är det bara att
glädjas över dessa naturens under.

Ja, nu är det
vårterminsavslutningar som väntar. Akvarellgruppen och luffarslöjdarna skall ha
sommarlov. Herbert har beslutat att försöka än ett ”läsår” med sina ”gamla”
elever. Han tycker att han kanske ska avsluta ”lärandet”, men han har roligt,
hans elever har roligt och vi ser när vi hänger utställningarna av deras alster
att de går framåt, tillgodogör sig fler aha-upplevelser under tidens gång. Träffarna
är en stor social uppgift. Vi pratar om
utställningar, böcker, personliga händelser, bekymmer, glädjeämnen,
kändisskvaller, matrecept, pensionärsfrågor. Ja som ni ser vanligt mänskligt
prat som förgyller och även lindrar ibland.

Jag har fått äran att vara med på
barntimmarnas avslutning i kyrkan. Jag skall vara berättare för en Astrid
Lindgrenskavalkad. När jag skriver det här, så skall vi ha genrep (visst låter
det proffsigt). Personalen skall vara
plussiluskor, kommandoror, Paradis-Oskar, Emil, Alfred och många av Astrids
figurer. Underbara människa med sin fantasi. Jag fick då också räkna mig som
personal i Odensalakyrkan. Där också med barnen, med akvarellen och vid
gudstjänsterna tillsammans med Helen-präst och Ingrid-musiker. Känns som en
tillhörighetstrygghet.

Nu till mina små-följetonger.
Olle och Ebbe. Vi var hem till dem på Mors dag och där visade Ulrica att Olle
hade hjälpt henne gräva en ny rabatt. Han hade grävt, kört bort grästorvor och
djupgrävt, bara för att det var roligt. Han jobbar, svettig och andfådd, ivrig
och glad. Hoppas att denna iver sitter i längre fram i åldrarna, men att han
inte blir så att han skall prestera och prestera utan kommer ihåg att efter
möda kommer vila.

Nu har Olle börjat hälsa på i
riktiga skolan ett par halvdagar i veckan. Det har varit väldigt spännande.
Tänk att nu börjar han skolan.

Ebbe var hos oss, bara han en
dag. Då stod han med ramen där storebrors foto finns. Kramade den i famnen och
sade: Jag älskar Olle! Den här tavlan vill jag ta med mig hem! Jag
förklarade då att han hade ju Olle hemma hos sig varje dag, men vi hade bara
den där bilden. Får vi ha den kvar, blir vi glada. Det fick vi. Tack!

Jag tänkte, när pojkarna skulle
komma hit, att vi skulle ha haft en beige matta i badrummet i stället för en
blå. Då hade inte Olle sett allt damm. Skrattande säger vi: ”Nu kommer Olle, då
får vi städa.” Ebbe tittar inte med samma städpolisögon. Stöpta i samma form
men inte med samma tankegångar. Visst är livets mysterier förunderliga.

På tal om barn, så tänkte jag på
hur olika som vår tillvaro var mot vad deras är. När jag låg sjuk när jag var
barn, så hände det ibland att jag fick låna knappburken. En ganska stor
plåtburk med tusen millioner knappar. Stora och små. Några, vad jag trodde, var
av guld. Några såg ut som en blomma. En del blå av glas – höll man upp dem mot
ljuset så var det säkert en ädelsten. I dag leker troligen inga barn med
knappburkars innehåll, om det överhuvud finns några. I dag är det säkert paddan
eller teven som gäller för att få den långsamma tiden att gå. Olika tillvaro,
olika förutsättningar men tröst och lugn gav och ger båda delarna. Konstigt.

Nu har det kommit en ny blom- och
trädgårdsbutik till köpcentret vid Lillänge. Hur skall de små affärerna eller
kanske även de lite större med samma utbud klara sig? Mycket billigare, mycket
mer att välja på. De kunder som inte har tillgång till bil, hur skall de bära
sig när allt dras från centrum? Det skulle från början bara vara större varor
som skulle säljas i området, vad jag förstår. Nu finns det klädaffärer,
leksaker, ja allt du kan behöva plus parkeringar som nästan aldrig är överfulla
och som inget kostar. Det är väl att styra dem som ska handla från stan, eller
hur?

Jag har svårt att förlika mig med
att snart för allt skall man gå in på www. Tävlingar, recept, andra
upplysningar. Skall jag säga, som sänder de här raderna på www. Det är ju tack
vara att ”min” Ingegerd förmedlar mina tankar över sitt nätverk.

Jag måste väl snart foga mig och
ställa mig i samma fåra som alla andra. Jag funderar skarpt på att skaffa mig
en telefon, nej det heter mobil, som jag kan skicka tankar och bilder på till vänner, men än är jag inte
redo som det känns. Hur det känns att vara en bakåtsträvare? Kanske jag är en
sådan? Har aldrig flugit i hela mitt liv. Det måste ju glädja miljövänner. Det
är rädslan som gör det. Inte att flyga, men att ramla ner. Jag är inte bara en
bakåtsträvare, jag är en fegis också.

Men lite modig är jag också, för
nu har jag snart lagt sista handen på mina nya diktsamlingar. De finns nu hos
layout-tjejen Natalie för sista korrigeringen. Jag har beslutat att lanseringen
av böckerna troligen kommer att ske i september. Lånar dig en stund.
heter den lite större samlingen med runt 80 sidor. Den andra med kort-korta
dikter får namnet Några ord. Den blir mindre. Känslorna, när boken
kommer från tryckeriet, när man står där med sina tankar svart på vitt, så blir
man glad, stolt och lite rädd.

Jag var på konfirmation på
pingstdagen i Odensalakyrkan. En liten grupp på fem konfirmander. Åh, då sitter
man där och jämför sin egen konfirmation med dagens. Lite tagna av stundens
allvar tågade de in, men sen fick vi uppleva unga människor som deltog med
säkerhet, med sång och glädje. Min egen konfirmation var präglad av att bara
vara rädd. Tänk om jag gjorde fel, svarade tokigt. Skillnad på i går och i dag.

Jag började med att tala om trädgården,
jag slutar med en trädgårdsiakttagelse som gör mig förbryllad. Min väninna
Elisabeth som bodde i Gränna och som dog ifrån mig kommer i mina tankar i det
som jag har noterat. I en rabatt, som vi skulle lägga igen, kom det en massa
förgätmigej sommaren innan hon dog.
Massor. Jag skrev en dikt till henne då, om att när hon far från denna jord, så
kommer hon att fara i en sky av mina blå förgätmigej. Hon lovade. I år finns
inga förgätmigej i rabatten. Fyra, fem stycken på en kant och lite mer i den
andra änden. Hon for i den blå skyn! Hon tog med sig mina blåa förgätmigej!

Det finns något, som jag inte
förstår, men som ger tröst. Med den funderingen slutar jag maj månads tankar.