En månad har gått

Juni 2018

Jag har varit till Värmland!

Jag och min låtsasdotter Mia
lassade in oss i bilen en lördagsmorgon och gav oss iväg. Första anhalten blev
Sveg, där vi åt upp all matsäck på en enda gång. Som småbarn! Det blev lite
problem när ”ac:n” på bilen inte fungerade. Med vidöppna bakrutor så klarade vi
av + 29 grader, men det var jobbigt med denna värme.

När vi passerade värmlandsgränsen,
blev det ett tjoande och ett hurrande. På eftermiddagen hade vi åkt nästan 60
mil, kom fram till Charlottenberg och ”våran Stor-Mats”. Nästa morgon, efter en
härlig frukost på altanen, så fortsatte vi till Sandgrund och Lars Lerin. Där
vandrade vi stilla in i skogslandskap, kände nickande igen gamla syner från
lutande innanfönster på en vind. Vackra orientaliska byggnader och tanter som
matar katter. Kommer på sig själv att bli som Lars Lerin, snäll och go och
mild. Där hördes inga höga röster, där var det ett lugn. Kanske igenkännandeglädjen
gör oss sådana.

På eftermiddagen for vi till
”mitt” Sunne, där vi vinkade hejdå till Mats, som hade varit snäll och följt
oss på andra dagen. Vi Installerade oss på Frykenstrand, ett fd vilohem för
uttröttade och svaga mammor. Ingen likhet med oss, men visst var det skönt med
denna lilla minisemester för oss båda.

Dagen efter gjorde vi ett besök
till mitt bardomshem och det lilla hus, som var mitt eget hem några år. Allt var
målat i gult, trädäck och badtunnor. Inget gick att känna igen. Ingen av de
danska ägarna var hemma, så vi strosade runt ett tag, men det som var svårt att
se var att pappas fina trädgård nu var fylld med singel, stora delar av den i
alla fall. Jag kunde bara känna igen den mastodontstora rhododendronbusken och
sockertoppsgranen. Visst blev jag ledsen.

Jag fick visa Mia var min skola
låg, en kilometer därifrån. Där välkomnades vi av ett manligt par som hade bott
på Annefors herrgård sen över 40 år tillbaka. Terje och hans vän Sten Åke
berättade med stor humor hur gården blev deras. Terje, då en grön stockholmare
som inte visste något om livet i skogen. Det blev en del komplikationer men nu
är de väldigt mycket skogsmänniskor och värmlänningar. De räddade mitt
”hembesök” ska jag säga. Med mycket hjärtevärme och gôtt kaffe.

Vi var och hälsade på pappa och
mamma på kyrkogården i Sunne. Det är svårt att hitta igen efter många års
bortovaro. Buskar växer fort på 10- 12 år. Mia fann igen sin farmors och
farfars grav på Ransäters kyrkogård. Så vi har klappat på dem och pratat en
stund, men jag talade inte om för pappa om hans trädgård, kanske han har sett
förödelsen ändå. Då slog mig tanken att han kanske har en paradisträdgård där
han är. En själv-vattnande – inte som förr, då han fick bära hinkar uppför
källarbacken till den sandiga jorden som trädgården bestod av. Vilket arbete
efter avslutade arbetsdagar i skogen.

Jag återvänder nog inte till
hemgården igen, men gärna till Annefors och killarna där. För där fanns glädjen
och värmen.

Resan gick hem på Nationaldagen,
efter att vi hade övernattat hos min lillebror Alf och hans Marie. Resan gick
utan problem och när vi kom hem var det jämtländsk sommarvärme, som det ska
vara.

Nu när jag skriver det här, så
kan jag tala om att på framsidan av vårt hus blommar klätterhortezian. Vilken
sång det är bland de vita blommorna. Kanske inte tusen miljoner humlor men nåt´
ditåt. Tillsammans blir det en sommarsång. Flera olika sorts humlor, stora som
små, men bara något enstaka bi, det gör mig lite rädd.

Rädd blir man när man hör att
många jordbrukare måste slakta sina kossor. Torkan minimerar höskörden. Men den
amerikanske presidenten han river upp det amerikanska avtalet om att vara rädd
om klimatet eller att dra in på det som förstör. Istället så struntar han i
allt sådant, då vi små nationer och människor källsorterar och försöker vara
rädda om jorden, som vi har till låns av våra barn. Alla byttor och kassar där vi stoppar än det
ena än det andra och är noga när vi far till sorteringen.

Men vi ska inte slå oss för vårt
bröst och säga ”Hurra vad vi är bra”, för jag läste i tidningen att det finns
småpresidenter här också som struntar i det hela. Jag får säga som Herberts
goda vän och arbetskamrat Låstbom sa: ”Ja festår inte!” Han var stockholmare
och la aldrig av med Rolle Stoltzidiomet.

Ja, ingen kan väl undvika vad som
försiggår i världen? VM i fotboll. Hur dessa män än sparkar och springer,
ramlar och grinar illa, så gör de aldrig som tyckarna tycker att de skall göra.
En som missar målet med ett par decimeter skulle ha siktat bättre, någon som
blir frånsprungen skulle ha kutat bättre och målvakterna ska inte släppa in
några mål. Det är ju därför de står där! Oj,oj,oj.

Ja, nu har Ida varit hemma första
omgången av sin semester. Hon bodde hos småpojkarna några nätter och man måste
säga att de kör hårt med faster Ida. Säkert ropad på och delgiven deras liv sen
förra gången i ett, i ett. Olle fick visa allt som hade hänt i deras trädgård
och sen när de kom hit, så var det för Olle att hjälpa till med allt skräp som hade
ramlat i dammen. Ebbe fick en liten hink att samla kottar i, men det var
roligare att blöta fötterna i dammen.

De båda pojkarna ger våra liv ett
nytt innehåll. Till hösten börjar Olle skolan. Kan inte ”festå” att tiden har
dragit iväg så fort, men då tänker jag: Se dig i spegeln människa! Sex års
rynkor till de andra årens rynkor sätter sina spår. Men observera – en del av
rynkorna är skrattrynkor.

Ja, för att återgå till
trädgården så har en del blommor redan blommat över. Det är säker månaden för
tidiga en del. Pionerna är nästan utblommade och vi har en mjölkört vid bäcken
som snart blommar. En del blommor har inte överlevt vintern, som ändå hade lagt
ett tjock snötäcke över dem. Löjtnantshjärtan och riddarsporrar finns inte
längre. Konstigt.

Denna värme måste göra sitt till.
När solen skiner varje dag, då går mina tankar till de ställen på jorden där
det inte har regnat på flera år. Hur kan människor överleva? Hur fungerar deras
liv? Bara lite ynka vattendroppar, långt från vårt friska kalla fjällvatten.
Tala om fattigdom. Så lyckligt lottade vi är, som får se småpojkarna springa
ute på gräsmattan som små glada lekfulla människobarn. Detta får vi vara med
om, glädjas åt och bli varma i hjärtat av.

Nästa månad kommer Anton,
barnbarnet, och hans mamma Ulla. Han springer inte särskilt ystert på
gräsmattan längre. Det gör inte 22-åriga ynglingar/män har jag förstått.

Längre fram kommer
värmlandsfrämmande av Stor-Mats och ”lillebror” Alf. Kan man säga lillebror om
en som är pensionär?

Nu i dagarna ska Ulrica och
pojkarna flyga till Småland. Så i nästa krönika ska jag ha en berättelse om
killarna och hur de upplevde det. Hur spännande det har varit och hur det har gått.
Då har de gjort det som inte deras farmor har haft mod till.