En månad har gått

September 2018

”Farmor, har du en sån där
roll…rull…äsch, vad heter det du har när du går?”
”Det heter rollator, Olle. Du
tänkte rätt.”

Ja, den här krönikan blir lite
annorlunda än vanligt. Det blir en rapport om vad som har hänt mig; en rapport
inte från en skurhink utan från en rollatordriven tid.

Här sitter jag med en åtgärdad
bruten lårbenshals! Jag som aldrig har brutit så mycket som ett finger ens, men
så blev det i alla fall, och mer än ett finger också. Jag kan tala om för er
att stengolvet i Odensalakyrkan är väldigt hårt, när man landar på det från
fallhöjd. Så går det när man har för bråttom.

För fyra veckor sen så hastade
jag iväg i ett ärende till ett annat rum och, som sagt var, hade bråttom, fast
jag inte behövde. Duktig och effektiv ska man ju vara.

Efteråt gick jag på det där benet
hela dagen, men till slut, klockan 21 på kvällen, var min ork slut. Det gick
inte att vara envis längre. Mia såg mitt dilemma och beslutade på en gång att
det blev akuten nästa. Där fanns hon hos mig tills mitt i natten. Välsignade
människa!

Inne på akuten fanns en massa
människor som bara ville mig väl. Jag röntgades och tyvärr, sade doktorn, så
var det brutet. Nästa dag kördes jag ner på operation med en konstig känsla av
att inte ha några fungerande ben, men då var det inte heller ont.

Nästa dag på avdelningen, så var
det bara att stiga upp och tvätta sig. Om man nu kan tala om tvätt. Lite vatten
i handflatorna och till ansiktet. Tandläkaren skulle ha rivit sitt hår om han
sett hur jag försökte borsta mina tänder. Sådana saker blir sakta bättre.

Meeen, jag var så duktig och fick
åka hem tre dagar efter operationen. I min enfald trodde jag, att när jag kom
hem så skulle allt vara som vanligt. Inte var det så heller.

Jag orkar inte, sover inte,
gråter för den minsta lilla motgång, gråter för annat som poppar upp. Gläds åt
att jag ibland kan ta mig ur sängen utan att det gör ont. Får hängläpp när
natten blir onödigt lång med smärta som gör mig otålig. Håhåjaja. Sen kommer
oron. Är jag för lat, lägger jag mig för ofta, skulle jag vara uppe mer Jag
tränar och försöker, men jag är trött.

Nu är jag inne på min femte vecka
med att leva lite avskärmat. Jag är absolut inte lämnad åt mitt öde. Här kommer
en jättegullig lite tjej som duschar av mig tisdag och fredag. Att få sätta sig
på en konstig stol i duschen och känna det varma vattnet bara fara omkring mig
är som att uppleva en dröm. Jag blir intvålad och schamponerad och bara njuter.
Välsignade lilla människa, som hjälper mig.

Hit kommer mina barn med
matportioner och andra med kaffebröd. Jag får en massa kryapådig-telefon från
när och fjärran. För att inte tala om min Herbert som får vara någon sorts
livvakt och uppassare. Han har ingen kostym med guldknappar, men han är guld
värd, det lovar jag.

I går var mina småpojkar från
Rödön hit. Jag skjutsade dem på rollatorn fram och tillbaka från köket till
hallen. En ovanlig och rolig upplevelse för både dem och mig. Det togs kort med
mobiler, kort som sen skickades till pojkarnas mormor och morfar i Oskarshamn
och till faster Ida i Stockholm.

Ett litet inlägg om Olle:
Jag frågade honom vad han gör i
skolan.
Svar: ”Vi håller på med matematik!
Vet du farmor, det finns matematik i allt som vi gör och som finns!”

Så rätt, så rätt. När jag går
fram och åter med rollatorn och tränar från kök till hall blir det ibland 10
gånger, ibland 15. När jag gör andra
rörelser, så blir det 5-6 gånger av varje. Jag räknar och står i.

Vänlig hälsning från en
annorlunda värld, som bjuder på upplevelser varje dag.