En månad har gått

November 2018

Ja, nu har det gått ett helt år
då jag har varit utan ”min” Elisabet i Gränna och som jag följde hela hennes
sjukdomstid, och ni följde med oss på den resan. Ett helt år utan hennes
underbara brev, men ett helt år med bläddrande och läsande av hennes ord och
underfundigheter. Saknad är ett för litet ord.

Nu är det tre månader sen jag
landade på stengolvet i kyrkan och slog mig. Det gick väldigt fort att slå
sönder sig, och vad jag förstår så har jag repat mig bra. Men jag tycker det
går för sakta nu när det har gått så lång tid. Att promenera går bra, men det
blir det ingen mat av och inga bullar heller! Jag blir väldigt trött och har
slut på orken, när jag skall stöka inne. Alla rörelser som behövs i hushållet
gör ont och tar emot. Framförallt – det går så hemskans sakta!

Jag har ju rullatorn när jag är
ute och går. En dag så kom jag på att nu skulle jag gå runt Lillsjön. Sagt och
gjort! Men tre kilometer med rullatorn och halva vägen knaggligt grus var att
ta i, om jag säger. Jag tog mig runt med äran i behåll, men nu får det vänta
tills nästa krok runt sjön. Det räcker med att gå en timme i rask takt på
planare underlag.

När vi är ute och går så har jag lagt
märke till att någon eller några rökare orkar bära sitt cigarettpaket tills det
blir tomt, men sen så tynger det väldigt i fickan. De hivar det där de står och
går. Det blir som farmor sa: De går som
koa ifrå lorten!
Lämnar där de är, på samma ställe ungefär och samma märke;
en punktlig, ordentlig människa som det ser ut!

Å, denna Trumpen i USA slutar
aldrig att förvåna. Han skyllde ju på guvernörerna i delstaterna där det brann
så fruktansvärt, att de skulle ha sett till att det var krattat i skogarna. Han
visste att i Finland var skogarna krattade. Det finska skogsfolket skulle ha
låtit honom traska in i någon urskog i mörkaste Finland, så hade han nog inte
ens andats om krattning! Han kan ju inte ens dra normala slutsatser den karl´n.
Men han har ju lovat mer jobb i Amerikat, så kanske det kan anställas krattare
i skogarna innan det brinner nästa gång. De måste nog snart be vår Herre bevara
oss för den mannen.

Det är fler gubbar vi måste
bevaras ifrån. Jag blir så rädd när det skramlas med vapen här och där. Putin
börjar brösta upp sig, visa sin överkropp igen.

I Jemen lästa jag att människorna
har börjat äta löv i sin förtvivlan. Kanske vi skulle skicka ut alla
stridsbenägna gubbar och gummor till de krattade skogarna i Finland, så finge
de livnära sig på lövhögarna, det som naturen ger dem, så får vi vanliga leva
ett lugnare liv.

Men se det går inte i alla fall,
det blir alltid någon som skall basa över det som går att basa över. Någon som
vill bestämma, som anser sig veta lite mer, när de som bestämt är borta! Oj, oj, oj, så hopplös denna kretsgång ser ut
att vara. Men nej, jag måste tänka positivt, se med ljusare ögon och försöka
leta upp ett leende.

Vi har träffat småpojkarna
väldigt lite den här månaden. Bara en gång och de bor bara nästgårds. Men så är
det när Olle har börjat skolan, Ebbe går på förskolan, mamma och pappa som
jobbar. Men Ebbe hade talat om för faster Ida följande: ”Pappa jobbar, mamma
jobbar, men Faffa han jobbar inte! Faffa är för gammal!”

Olle berättade en dag att han
skulle få läxa nästa dag, så jag måste ringa och höra vad läxan bestod av. Den
bestod av att i klassen finns en nalle som heter Björne, som får bo hos en elev
en vecka. Med den följer en bok där nu Olles föräldrar skulle anteckna vad som
gjordes under veckan och Olle skulle teckna. Sen när veckan var slut skulle
Olle redovisa inför klassen vad de och nallen hade gjort från torsdag till
onsdag. Vilken bra idé. Föräldrarna lär känna klassens föräldrar och barn genom
Björnes veckobok. Barnen lär sig berätta och känna sig trygga med det. Men det
är klart att det pirrar i små magar, det tror jag.

Lillfamiljen far till Småland i
jul så vi ska fira en jul före eller efter med dem. Vilket det blir har inte
bestämts.

Utanför vår uteplats stod en
adventsgran så där helt hux flux. Mia och Peder hade varit hit med den en dag,
när vi inte var hemma. Den stod bara där! Jag kunde inte förstå, för det satt
en talgoxe i fria luften, tills jag upptäckte grantoppen den satt på! De hade
till och med lagt granris vid fotsteget som det gjordes förr vid alla
farstubroar. Sååå härligt att se!

Ja, nu drar det ihop sig till
boksläpp på Östersunds bibliotek. Lånar dig en stund och Bara några ord,
det är titlarna på mina nya diktsamlingar. Åter så står jag där med nya alster.
Jag har fått dem i min hand och är fundersam hur de ska tas emot. Jag är lite
stolt, det är jag som har gjort dem, lite nervös inför presentationen av dem,
men har god hjälp av Anna-Kari på biblioteket och sen kommer Mia och hennes
flickor att hjälpa till på ”släppdagen”. Ingegerd, som var min förläggare förut
innan FB Förlag upphörde, har kommit med glada tillrop och är mitt stöd när det
gäller att ”kara ihop” mitt självförtroende, när det behövs.

Våra små bevingade vänner utanför
köksfönstret är väldigt matglada. Varannan dag måste nötautomaten fyllas på.
Det är en väldig trafik av talgoxar och blåmesar. Jag saknar talltitan eller
entitan, men i bostadskvarteret är det skogsglest, kan man säga. Vi har två
stora tallar på baksidan av huset, men det är inte en skog utan bara ett par
träd. De är kräsnare än så. Pilfink och gråsparv är det också mycket av, men bara
en grönfinkhona har vi sett. Det har blivit mindre av den fågeln de sista två
åren, tyvärr.

Domherren kommer ibland och jular
till det för oss. Är det som det har varit några dagar nu, en underbar tjock
kristallrik rimfrost, då kan man tala om julkort. Då är det bara tomtegubben
som fattas.

Får se om min ork kan utbredas
till att skriva ett julbrev i år också. Om det finns ork så kanske det inte
finns tid. Eller tvärtom. Det är ju det här med att prioritera rätt. Det vet
man inte om man har gjort förrän tiden har gått. Då är det kanske för sent. Jag
hann inte, jag orkade inte … eller Jo, jag hann och orkade! Får se.