En månad har gått

Januari 2019

31 dagar in på det nya året. Det
nya året kryper inte från början, kan redan gå och det fort! Så var det inte förr,
då kröps det ett tag först, men 2019 börjar som gamla året slutade – i hög
hastighet. Jag hinner inte med. Var det Jan Malmsjö som sjöng Stoppa världen, jag vill hoppa av. Jag
vet inte om jag vill hoppa av direkt, men jag tror att allt och alla skulle må
bra av en inbromsning, en eftertänksamhetsstund.

Jag ger mig direkt på ”Trumpen”.
Hur mår han egentligen med alla sina miljoner och unga vackra hustru? Inga
pengar till statsapparaten utan pengar till en mur. Nu lättar han några veckor
på sitt hot. Hur trovärdig är en sådan person? Vem är jag, som tror att jag
vet? Jag vet inte, men nog verkar han
behöva ett glas Samarin!

Det rasslar i krigsmateriel,
luftrum som kränks, mer pengar till det militära. Vad har vi att sätta emot?
Jag blir liten och rädd.

Jag ser program om Förintelsen,
eftersom det har varit Förintelsedagen. Hur stod människor ut? Jag förstår inte
att det kunde komma en levandes människa ut från dessa läger, jag som klagar om
det gör lite ont ibland. Orkar inte göra det eller det. Att de orkade hålla
kvar vid livet! Se sin familj svälta ihjäl eller dödas inför deras ögon. Hur
överlever man det? Soldaterna, som kom till lägren som räddare, hur hanterade
de allt de såg? Hur gick de vidare med alla dessa fasor de ställdes inför? Att
det då finns människor som kan förneka detta. De går inte att få friska med
alla medikamenter i världen. Hela jag fylls med gråt, men vad hjälper det mot
människor som inte tänker, som inte vill se!

Uppe i alla dessa tankar, så har
vi haft en blodmåne. En stor en! En full en! Till och med månen gråter blod. Undrar
vad våra gamla förfäder (finns inga unga förfäder) hade för funderingar, när
månen gick upp och var alldeles röd. Vad var det för oväder, oår, bedrövelser
som skulle följa uti den röda månens sken? Innan det var klarlagt.

Olle är så intresserad av månen
och det som syns på himlavalvet. Han fick på sin 7-årsdag av GaggaMoffa en rund
”kartbok” som visar alla planeters olika framfart. Han visade oss vilka han
redan lärt sig. Tänk när sinnet är vidöppet och inget glöms bort. Till 7-års
kalaset, så hade han och mamma bakat en tårta. Denna gång var det en grön
marsipanvulkan. Ur kratern längst upp, så var det orangeröd lavagrädde och
därifrån rann det silverchokladkulor. Mamma har tålamod och tillåter. Tänk om
man hade gjort så själv… låtit det bli en tårta av önsketänkande. Men nejdå,
en tårta skulle se ut som en tårta. Basta.

Lille Ebbe hade gjort en rulltårta
till sin storebror. I den var det kákáooooo! Med betoning på vokalerna.

Jag skrev om fotot vi fick av
småknattarna i förra krönikan, men jag nämnde inte en annan helt underbar
julklapp, som vi fick. Det var varannan-veckostädning av våra golv i ett helt
år! Man blir så otroligt glad, så otroligt tacksam över den omtanken, men den
hade en biverkan. När de som städade kom, så visste vi inte vart vi skulle ta
vägen! Vi blev husvilla. Till slut så gick Herbert och satte sig i soffan och drog
upp fötterna. Jag tog min tillflykt dit jag med. Där satt vi och tittade på
varandra och brast ut i skratt. Det här var något alldeles nytt. Bortskämda
kände vi oss och ganska muntra.

Mindre muntert är att Herbert har
drabbats av gikt. Det verkar vara oerhört smärtsamt. Jag är gift med Sveriges tåligaste man, men då både svor
han och lät illa! Stortån, svullen, röd, varm och såg arg ut. Tån alltså. ”Kom
inte nära för då hugger jag!” En läkare
på hälsocentralen skrev ut några dundertabletter och redan på kvällen lade sig
den där mest akuta smärtan. Det är
fortfarande ont och begränsar livet. Det värsta är ju att gikt har en tendens
att återkomma.

Människokroppen är en mystisk
skapelse. Urinsyran blir till kristaller, som sätter sig i stortån i stället
för att rinna ut. Varför till stortån av alla leder?!

Fler mystiska saker, som jag har
tänkt på är hur en amaryllislök kan vara funtad. I de där lagren av lökblad, så
finns det energi till att först skicka upp en lång stjälk, en knopp med kanske
4-6 stora blommor + en stjälk till med 4 blommor och sen en massa hängiga gröna
blad. Detta från en enda lök! Var tar den energin ifrån? Jo, från den där löken
som bara är en klump med blad egentligen. Magiskt var ordet, sa Bull.

Nu börjar eftermiddagarna att bli
lite ljusare. Oj, är klockan så mycket och det är ljust, är en vanlig kommentar
i slutet av januari.

Jag vet inte om det är ett
ljusets tecken, men skatorna samlas i stora flockar. En dag var det 18 stycken
i grannens stora, höga pilträd. De satt en god stund och lät i sig. Morrade och
pep, och lät som om de hade diskussioner. Och vad vet man! Kanske de har ett
pratspråk och ett kraxespråk. Om trevliga boträd, någon som lägger ut
frikostigt med mat och den som bara schasar bort dem.

Ja, nu har det varit en
gudstjänst utan ”min” Helen. Konstigt. Än har vi inte någon som har fått en
fast tjänst. Vi har en pensionerad kyrkoherde. Han godtog mina dikter och ville
att jag skulle göra det som jag brukar, skriva dikter om det som jag funderar
över, och att jag skulle fortsätta läsa dem. Så jag knogar på. Undringar och
frågor finns ju, men också mycket glädje.

Jag börjar undra om mina 80 år
har hunnit ikapp mig. Jag känner mig trött, ibland lat, ibland uppgiven. Är det
så här att vara 80? Men inte kan man väl bli trött/gammal på någon månad? Jag förstår
med mitt förstånd att benbrottet har en stor del i det hela, men skall jag inte
snart komma igen? Vara glad som vanligt, gå fort och lätt. Inte stånka och
stöna. Jag har svårt att somna och det gör ta mej tusingen ont överallt ibland.
Men inte bara på någon månad? Märkeliga saker hända! Att krypa ihop i sängen
och ligga på armen kan man glömma. Det är nog besvärligt att lägga sig alldeles
själv. Men jag kan ta Herberts hand och säga God-Natt, det är inte så dumt det heller. Att känna tillit och
tillhörighet.

Självömkan slutar jag med i dag,
men med glimten i ögat och det ljusnar ute. Då kanske det ljusnar inom mig
också. Vi får se.