En månad har gått

Februari 2019

Ny månad, nya insatser av
välvilja, duktighet, försumligheter och ren glömska. Hela det registret och
mycket till kan rymmas i en äldre kvinna, jag lovar. Det känns ibland som om sinnet,
kanske inte har stagnerat, men tar längre tid och är mindre töjbart.

Jag satte mig och läste, igen, i
brevpärmen från Elisabet, underbara brevvännen som inte finns längre, om vad
hon skrev om att åldras: Det är inte svårt att bli gammal, det svåra är att
inte vara ung längre!
Så sant, så
sant. Hon skrev också om att hon hade en bok med vackra pärmar, som hon skrev i
varje kväll. En bok för tacksamhetstankar. Stort som smått. Om solens strålar,
om sockerkaksreceptet som kom med ett brev från mig, om talgoxesång, om pionen
som blommade med tallriksstora blommor. Vi kanske skulle skaffa oss en sådan
bok allihop. Det finns ju en del goa saker varje dag. Skriver man ner dem på
kvällen, så tar man med sig dem i minnet, när man skall sova. Om det inte är
fullmåne.

Jag är inte tillbaks riktigt
efter lårbenshalsbrottet (oj vilket starkt, stabbigt ord) än. Än kan jag inte
få på mig vänster strumpa utan Herberts eller någon annans hjälp. Tänk om jag
aldrig kan! Men jag har då inte mycket att oroa mig för, kan det tyckas. Det
finns strumppådrädare, en av världens enklaste hjälpmedel, men har man glömt
bort hur den används får man aldrig på sig strumpan! Jag lovar. Eller också
kommer strumpan på, men påträdaren får man inte av! Teknisk idiot är jag.

Här kommer en annan värre oro. I
min dagstidning läste jag att det finns tonåringar i våra skolor, som inte tror
att förintelsen har varit verklighet. Har högerextrema grupper lyckats
hjärntvätta? Ser de inte på teven högen av barnskor i montrarna från kriget?
Ser de inte filmerna när de från människor förvandlade, vandrande utmärglade
skuggor, av sig själva försöker le mot räddarna? Ser de inte? Jag skulle vilja
att varje förälder skaffar en sådan film, sätter sig med sina tonåringar,
sätter sig med dem och de får sitta tills filmen är slut. Bara för vanlig human
medmänsklighet! Eller finns det andra sätt, som jag gamla människan inte kan
tänka fram? Sitta med en vuxen, en vuxen som förklarar och upplyser är för mig
det bästa. Eller finns det inte tid och engagemang hos de vuxna heller? Hjälp!

En oro till. Våra banker. Kan vi
snart lita på en enda människa? Dessa bestämmare som lånar ut till oss, eller
lånar av oss, ska inte de bete sig så att de inte kan klandras för något. Det
är ju inte bara småsummor som de rör sig med. Blir de till slut blinda för alla
siffror? Och mer pengar vill de dra in! Deras aktieägare gnuggar händerna och
vill ha mer ändå. Utan att lyfta på ögonbrynen så förnekar de höga
tjänstemännen all kännedom. Skulle jag stå där framför alla journalister skulle
jag vilja sjunka genom marken eller gå upp i rök. Poff! Men nej då, banken är
inte intrasslad i någon härva!
Iskallt!

Experter står mig upp i halsen,
de där experterna som har gett bankerna information, vad ger man för dem. De
där experterna som står timmevis och diskurterar hur skidåkarna ska åka i den
backen eller den backen. Hur de ska vara poserade för att ta den utförslöpan
fortare och säkrare än alla andra. Bah, säger jag. För sen så misslyckas någon
av våra, så då är det vilka fel som gjordes. Herre, min je, loppet är ju kört! Det
fattas bara att det dyker upp någon reporter och sticker en mikrofon under
näsan på den som har åkt så det är svårt att få åt sig den luft som behövs för
att överleva. Ska det grattas så ska det! Om det har gått dåligt ska det krävas
en förklaring varför och hur känns det.

Ja på tal om skidåkning, så har
småpojkarna varit den sedvanliga veckan i Orsa med ”gaggamoffa,” kusiner och
smålandsfolk. Ebbe, snart fyra hade skajpat med faster Ida, talat om att han hade
åkt slalom och längd och när han talade med henne satt han och åt ”schipps”!
Olle hade varit lycklig för att få en hel vecka med kusinmys och bara få vara
ute. Dessa pojkar som får ha en sådan underbar barndom med ett ”uteliv” som
många barn inte får och inte kan av olika skäl.

Vi har inte träffat pojkarna så
mycket efter jul. Det har varit snuva hit och dit, feber ibland, och denna
förhatliga vinterkräksjukan som sprider sig som en löpeld. Vem fasen hittade på
ett så hemskt namn på magsjuka? Men väldigt passande, ska jag säga.

En dag var de hit och då åkte
farmors stora puzzel fram. Julklappspuzzlet som jag tiggde till mig som
julklapp när vi var på leksaksaffären för att handla julklappar åt pojkarna.
1000 bitar och ett gytter av folk i en cirkusmanege. Jag läste ju i tidningen
att det puzzlas i en ort här i Jämtland varje januari. Orten har jag glömt,
förstås, men glädjen som deltagarna förmedlade därifrån var inget att ta fel
på. Tillresta från hela landet samsas för att bygga ihop 40 000 bitar! Här går
det sakta och jag har ”bara” 1000 bitar, men minst lika roligt, tycker jag.

Det är en nackdel, att jag måste
ha puzzlet under en soffa, när jag inte lägger på det. När vår julklapp,
golvstädet, kommer måste vi lyfta upp det så inte bitarna far in i dammsugaren.
Lyfta upp fötterna måste vi också, när de far fram med dammsugaren och moppen.
Första gången de kom tittade Herbert och jag på varandra och kände oss
husvilla. En ny känsla! Vart skulle vi ta vägen? Till slut inne i lilla rummet
sittande som några fjäderfän med fötterna i soffan. En ny känsla! Sen känslan
efteråt, när huset kändes fräscht och rent utan att vi hade gjort mer än lyft
på fötterna. En ny känsla. Tänk att ”barnen” kunde tänka ut en sådan underbar
julklapp som denna varannanveckasgolvsstädning i ett helt år! Det är sådant som
gör en så innerligt glad och tacksam. De har tänkt på oss!

Jag tänker på Helen-präst mest
varje dag. Jag går till Odensalakyrkan, där jag träffar de andra som jobbar
där. Den som vikarierar för henne, Göran Modén, pensionerad kyrkoherde, gör att
vi är väl ledda, inte tal om det. Men för mig är det ett tomrum, en saknad, en
själsfrände i tankar och funderingar. Som förstod, många gånger utan ord, bara
en blick eller en kram, så var det bra. Jag vänjer mig sakta men säkert, medan tiden
far iväg. Som småbarnen när de börjar på dagis. De gråter en tid när mamma
åker, men sen blir de avvanda. Så och jag. Sen finns Helen bara ett samtal
bort. Sjukhuskyrkan är ju inte på andra sidan jordklotet precis.

Mina dikter till gudstjänsterna skall
jag fortsätta med. Det känns så roligt och givande och besvärligt och
tankebråkigt och berikande, så det är jag glad för.