En månad har gått

Mars 2019

Tiden knaprar i sig månad för
månad. Snömånaderna har kanske tillryggalagts, så och stormarna. Det har blåst
ordentligt kring öronen på oss denna vinter/vår. Än tar det ett tag innan vår
trädgård töar fram. Vilken längtan att se de första gröna bladen.

På tal om gröna blad så såg och
hörde jag en meteorolog i tv, som inte kunde namnen på varken blåsippa eller
tussilago. Han gissade på krokus och maskros. Jag började himla med ögonen och:
”Vaaa, kan han inte det!” Men så kom jag på att han kan namnen på alla
molnformationer och väderfenomen där i skyn. Jag kan intet om det! Man får
tänka sig för innan man tycker hurra vad jag är bra och duktig.

Bra, tycker jag, att Krokoms
kommun är som har tagit hand om sina nysvenskar, när Migrationsverket skulle
flytta dem från deras hemort Krokom. De fixade hyreskontrakt och banade väg för
dem som vill bli kvar där och inrätta sitt liv efter vad som de kämpat sig
till. Först med att fly från sitt eget land, de umbäranden som de har
genomlevt, tragglat på ett för dem alldeles konstigt språk, vant sig vid nya
ljud, nya smaker och dofter. Börjat inrätta sig, Heder åt den kommunen.

Mindre hedervärt är väl kvinnan
som basade för Swedbank, vilken duperade så många om vad banken höll på med.
Men hon var ju inte ensam. Styrelsen hade ju vilselett någon granskande nämnd.
Efteråt stod nya styrelsens ordförande Herr NN och talade om att styrelsen hade
gjort ett gott jobb! Vad hade de för referensramar för ett gott jobb? Därtill
får hon som fick kicken 21 miljoner i avgångsvederlag. Jag undrar i mitt stilla
sinne, gjorde hon rätt för det?

Människoöden från förr läser jag
om i Herberts historietidning. Jag läste om Margaret Sanger som 1916 startade
en klinik för födelsekontroll i USA. Hon fängslades och burades in i 30 dagar.
Ja, ja.

1856 var året då kvinnor fick
tillträde till caféerna i Wien. Där hade förut bara männen möjlighet att gå på
fiket och läsa de över 40 olika dagstidningarna som fanns! Kvinnorna skulle
hållas borta från både fika och nyheter. Med så många tidningar i en stad, så
måste det ha varit som nu, hittepånyheter, också. Lästes och troddes på,
som vi gör i dag. Vi kanske måste vara mer kritiska till vad vi tar till oss.

På tal om kvinnors rättigheter,
så ska visst kvinnorna Saudiarabien få ta körkort! 2019. Heja på! Lycka till.
Jag undrar när den första kvinnan i Sverige tog körkort. Jag bad Ida googla på
det och svaret på min begäran är att kvinnan hette Alexandra Gjestwang och året
var 1907. Det låter som om namnet är
norskt, ganska typiskt att det var en norska om man får rätta sig efter
namnet.

Jag fortsätter med gammelnyheter.
I Finland har de vid utgrävningar av en stenåldersboplats hittat ett 5000 år
gammalt tuggummi. Avtryck av tänder syntes tydligt. Tuggummit var inte en Toy,
utan en stor tugga kåda. Visst har ni också tuggat kåda? Undrar om
stenålderspappan tillrättavisade sitt barn med: ”Det var väl ett väldigt
tuggande och smackande. Spotta ut den där tuggbussen.” Eller kanske det var den
tidens tandvård.

Det går en serie på tv, som heter
Vem bor här? Jag skulle egentligen
inte uttala mig om det, har bara sett sådana där glimtar, som lite reklam, men
i tidningen häromdagen uttalade sig programledaren Malin Olsson så här: ”I år
har vi överträffat oss själva med att åka norrut, ända till Umeå! Vi ville se
hur stilen på inredning ser ut så långt upp.” Vadå? Skulle det vara annorlunda Ikeamöbler här? Eller, en
gustaviansk soffa ser ut likadan var den står. Varför skulle det vara
annorlunda här än i Malmö eller Djursholm.
Jag vill bara tala om att det finns olika inkomstgrupper ovanför
Dalälven också! Olika människor som inreder efter sitt eget tyckande och behov,
var de än bor, så tror jag. Så det så. Inte undra på att det är skillnad
på norr och söder även i programskaparnas tänkande, när det är skillnad i
politiken och lite varstans. Ett vet jag i alla fall; det
finns hemlösa på alla ställen och de kan inte välja sina möbler eller bostäder.

På tal om boende. Till steget från vanligt boende
till att vara hemlös, till mat i värmestugan är steget bara en tröskel, eller
en skilsmässa eller arbetslöshet. Frida som driver en lunchrestaurang Fridas
kök
här i stan skall försöka att ha någon sorts servering på lördagar
och söndagar för dem som brukar gå till värmestugan. Vad jag förstår, så
behövde hon kanske hjälp att förbereda maten. Kan du, så spring inom, du som
har tid och ork över. Som hon sa, kanske kunde någon skala lite morötter eller
annat.

Jag talade med Ida om att hon
hade skajpat med pojkarna. Olle väntade på pappa som hade varit tillsammans med
arbetskamraterna på någon samling från lördag till söndag. Han tyckte det var
konstigt att pappa hade varit borta på natten. Då jobbade man väl inte i alla
fall.

Ebbe han hade talat om för Ida
att veckan i förskolan hade varit bautarolig ända tills i fredags, men då hade
det inte varit bra alls. Varför då, hade hon frågat. ”Jo, ser du, jag längtade
så efter dig! Jag vill att det ska bli påsk snart!” Kan man smöra faster mer än
så?

Erik och Ghita ska få (eller
köpa) en hundvalp, ett fyrfotabarnbarn till helgen. En sorts spaniel, brun och
vit, som ska heta Rut. Ghitas farmor, som hette Rut, blev över 100 år, så de
hoppas att den här Rut ska bli jättegammal. De har ju haft otur med ett par
hundar förut. Men det kanske är så att heter man Rut kanske chanserna är större,
och så lite magi till det. När Ida kommer nu i påsk, så ska de komma hit och vi
ska få lyfta, klia, gosa och bara ta in doften av hundvalp! Med sylvassa tänder
som biter här och var, så skall vi ändå förtjusas av henne.

Vi brukar ha främmande av en
fyrfotavän som heter Dunder. En brun labrador, som verkar vara gjord av brun
betong, stooor och tung och alldeles så go som en hund kan vara. Han är
tillsagd att inte rusa fram mot oss, för vi kan ju tratta omkull, men han är så
lugn och fin. Det blir mycket krafs kan jag lova. Doffan, hans matte, gör sig
något ärende hit ibland, när vi blir hundsjuka.

Jag oroar mig för vad det ska bli
för framtid för våra barnbarnsbarn. Med två eller fyra fötter. Har de möjlighet
att se isbjörnar i det fria livet. Inte bara på zoologiska parker. Jag läste nu
att 23 arter av våra vildbin håller på att utrotas. Tänk om vi alla skulle
skaffa ett insektshem och sätta någonstans. Har man ingen trädgård kanske man
kan höra sig för att få sätta dem i något träd vid en blomsteräng. Vad vet jag.
Det finns färdiga på Lantgården och
som Olle sa: ”Det finns på Jula, det
har farfar och jag sett.” Ja, jag oroar mig och oro är omtankar som tar långa
omvägar.

Tills våra vägar möts igen vill
jag önska tövädersdagar och humlesurr.