En månad har gått

April 2019

Jag läser igenom några krönikor
av apriltankar sen några år bakåt och tänker
att jag inte skall upprepa mig, men det är ju så att det som händer på vår tomt,
det händer ju varje vår. Likadant. Bara lite olika långt gånget eller att våren
är senare något år.

Jag gick i alla fall och luktade
på Klätterhortenzians stora gröna knoppar alldeles intill husvägen, där de har
bekänt färg. De doftar grönt. Alldeles riktigt som jag skrev 2014.Krocusmångfalden
har klingat av, det har varit för torrt och varmt. De stod kanske bara en vecka
i all sin prakt, sen lade de sig ner, såg ut som om de vilade. De tänkte kanske
stiga upp igen. Inte en humla, inte ett bi såg jag i dem. En nässelfjäril som
knappt hade styrfart var det enda glädjande i flygfä som jag har sett i vår.
Någon ensam fluga har surrat på. Undrar om vi ska köpa ett sånt där bihotell,
sätta fast det i Hortenzian i sommar. Dit når solens strålar ganska tidigt,
ingångarna vänder mot solsidan. Försöka duger.

Men ett som är sig likt är att
jag ser Herbert städa trädgården. Han kommer in och är förbannad för att han inte
orkar lika långa pass som han har gjort. Nu bemöter jag hans klagan med bara de
här orden: ”Hur gammal är du?” Svar: ”87 år”. Mer tycker jag inte behöver
sägas. Har man inte rätt att arbeta kortare pass, när man närmar sig 90 år? Har
man inte rätt att ta paus oftare? Och kan man inte vara glad över att
man tar sig ut i trädgården, tar sig ner på knä, kan rensa och klippa och göra
fint? Kan man inte det?

Jag bakade matbröd härom dagen
och skulle sen laga middag. Det var allt jag klarade den dagen. Kände mig stolt
och glad och lite ledsen. Förut har man inte reflekterat över att man orkat två
saker på en dag. Nu blir man stolt.

Lite stolt kände jag mig, när jag
gick ut från Kyrkans hus i Sundsvall, inbjuden av Erica att föreläsa om mitt
arbete med Helen-präst och kyrkan. Jag var spänd och nervös inför arbetet.

Först skulle Herbert och jag resa
med tåg. Det är tusen år sen. Allt var nytt. Numreringen på sittplatserna höll
vi inte på att hitta. Biljetterna var en hel A4 sida. Slöseri med papper?
Biljetten förr var bara en del av det fladderpapper som vi skulle hålla reda
på. Men en del hade ju biljetten i sin mobil, det var ju klimatsmart.

Jag skulle föreläsa om Från
ett ateistiskt hem till ett hem i kyrkan.
Jag klarade det och de som
lyssnade var en grupp damer: Kvinnor för mission. Jag blev väl mottagen,
först med en god middag hos Erica och hennes man Erik. Efter det en hotellnatt
med tillhörande frukost. När vi skulle plocka för oss, så stirrade vi på säkert
hundra olika ätbara saker. Gryn, frön, bröd, safter, sylter, mjölk, fil, ostar,
korvar och andra pålägg. Gröt i olika fasoner, äggröra, prinskorv, pannkakor!
Allt möjligt och en del omöjligt. Vi tittade inte under alla lock! Lite mätt
blev man innan man hade börjat.

På kvällen, när vi var hemma igen,
så var vi glada för det vi hade upplevt, men minst lika glada över att känna
igen sin egen kudde och våra tofflor gladdes över att känna igen golven de gick
på! Vi var glada över upplevelsen och att det var genomförbart. Kroppen är
gammal och lika så hjärnan.

Över till barnbarnsföljetongen.
Hit har pojkarna kommit, faster Ida har varit hemma över påsk. Vi har firat 4-årsdag
med Ebbe ute på Rödön. En dag, när han var här, satt han och ritade och faster
Ida sa: ”Jag tycker du är söt Ebbe.” Han tittade inte ens upp, svarade bara: ”Ja,
jag vet.”

Han har svårt att veta vilka tal
som kommer efter 30-40-50 etc. Han räknade och kom fram till 37, 38, 39,
tittade klurigt med rynkade ögonbryn och sa väldigt utdraget och frågande ”Seeextiiii?” Han fick omtalat att det var 40 och
han var nöjd. Men kanske det var rätt med seextii. Gör inget att försöka, det
kan vara rätt.

En dag var Olle här, faster Ida
och han väntade hem oss från affären. De skulle gömma sig i en filt och
fåtöljkoja i vardagsrummet. De räknade fel på tiden och vi dröjde. En hel timme
(!!) satt de där och väntade. Olles kommentarer under den timmen kunde låta så
här: ”Tycker du inte att jag har ett väldigt tålamod, Ida?” En annan kommentar:
”Man skulle kunna kalla dem sniglar!” Det gulligaste var följande: ”Det här
är livet, faster Ida, sitta med dig i en koja, äta chips och mysa!”
Faster
Idas hjärta växte sig väldigt stort och rymde mycken kärlek skall sägas.

Från ung till gammal. Jag läste
att PRO skulle försöka få regeringen att lägga fram ett lagförslag om att
bankerna skulle vara tvungna att hantera kontanter! Vad i herrans namn har vi
bank till annars? Alla som bor på
landsbygden, alla som inte kan betala med kort. De får skylla sig själva, så
känns det! Att tvätta svarta pengar det går
bra, det som kan kosta miljarder i böter. Men att nedlåta sig att ta emot en
spargris från ett litet barn, det lönar sig inte! Är det någon som begriper
resonemanget? Vi, de små människorna som är ”mindre lönsamma”, är inget värda.
Men ser de nu vad de stora gesterna med penningtvätt kostar? Vad det kostar i
tillit och förtroende?

Jag lyssnade på Fråga doktorn, där det sägs gång på
gång: ”Ta kontakt med din hälsocentral så får du hjälp.” Ja, visst får man
hjälp, men man ska ta sig fram till en svarande människa i telefonen först. Telefontid
mellan 8-10. Har man en vanlig telefon, så är kön full tre minuter efter 8.
Försök igen! Om man kommer fram den dagen får man då en telefontid till sin
läkare om ett antal veckor. I stället för att ha en lista och skriva in mig för
ett besök, så ska doktorn ringa upp för att boka en tid med mig! Boka en tid
direkt, så är ett moment borta av doktorns så dyrbara tid. Har jag två problem
så måste jag ställa mig i kö för nästa krämpa. För tiden är bara för ett
problem i taget.

Jag har uppmärksammat att unga
föräldrar har ett konstigt beteende nu för tiden. Inte alla, men många. De går
med sina mobiler, skjuter sin barnvagn och noll ögonkontakt med sitt barn.
Okej, kanske barnet sover, men inte sover väl alla barn alltid? Eller? Man kan
säga att dagens samhälle är ”mobiliserat” på något vis. Barn vill ju ha
kontakt, pekar på något de ser eller kanske kan säga mamma och mamma hör inte!

På tåget blev det väldigt tydligt
också. Det var en ung familj med mamma, pappa, barn – en liten söting på 3
månader kanske. Pappan, som jag upplevde som ”svår”, hade proppar i öronen och
stora svarta solglasögon! Han tittade på sitt barn ibland och log. Hur såg det
ut i den lillas ögon? Han sa inget utan bara log! Mamman ammade, men var också
uppbunden på nätet långa stunder. Ingen pratade med den lilla! Jag blev så
bedrövad för jag skulle ha velat ta henne i min famn, sökt hennes ögon och bara
ha pratat en massa obegripliga saker, men hade funnits för hennes blick och
öron.

Nu har jag skrivit en hel
aprilkrönika, ni har fått höra om frånvarande humlor, arbetande äldre herrar,
kojbesökare, tågresor, bankelände och lite stolthet. Önskar er alla en ljummen vår med lagom
mycket regn.