En månad har gått

Maj 2019

Gått och gått. Den månaden har
haft hundrameterstidsfart, tycker jag. Ingen hejd, men mig är det hejd på! Allt
går så sakta att snart stannar det av, allt som skall gå framåt. Men vi får
vara glada att vi får vara med, se att en försommartid kommer oss till mötes,
fast vi möter den med dunkappa, mössa och handskar! Fyttiattan, vad kallt det
är plus att det blåser kraftigt från fjällen.

Vi får vara glada att vi får vara
med, men i dag har vi hälsat på, på hälsocentralen. Herbert har inte känt sig
bra senaste dagarna. Både han och jag har tyckt att han har varit lite
oföretagsam och lite låg. Väldigt olikt honom. Men skall han fylla 88 år, så
kanske att vi får räkna med att det kommer att bli ”såna där” orkeslösdagar inemellan.
En trevlig läkare vid namn Lina tyckte att det skulle följas upp med mer
provtagningar, så nästa vecka hör hon av sig. Tack!

Mer framåt är ju småpojkarna. Vi
var till Rödön och blev bjudna på Morsdags-tårta. Olle hade ritat av farmor. Jag
hade gråsilvrigt, lockigt hår och såg glad ut. Där fanns det en massa ballonger,
som svävade runt mig. Lille Ebbes teckning bestod av sex ballonger i alla
färger. Det var för svårt att rita en farmor. Däremot hade Olle visat Ebbe
bokstäverna och Ebbe hade skrivit ”Herbert kram. Farmor Grattis!” Duktigt av de båda att samarbeta.

Ida hade ”skajpat” med dem och
Olle hade visat sin nya fina cykel. ”Nu du, faster Ida, är jag utfattig. Har
inte ett öre på bankboken! Nu blir det att börja spara igen.” Typiskt för den
som är född i Stenbockens tecken.

Ja, det är vår, när vår granne
Harry plockar fram humlestörarna från vinden och monterar dem vid väggen. Det
dröjer inte länge alls förrän det är en grön matta av humlegrenar som bara har
att växa allt de orkar. Förr fanns det, på en del större gårdar i alla fall,
några humlestörar som skulle producera humleblommor till höstens ölbryggning. Vet
inte var den humlen odlades som lades i soldaternas kuddar, när de var skadade.
Humlen hade en lugnande effekt. Odlades kanske på regementets gårdar eller i
sjukhusens närhet. Skulle säker gå att googla på om jag kunde. Minns att farfar lade humleblommor i
örngottet om han hade svårt att sova.

På tal om växter som drar till
sig bin och annat av pollinerande flygfän, så ser jag annonser för
insektsdödare. Ja, där det är myriader av myggor är de befogade, men inte kan
vi behöva en insektsdödare på våra uteplatser. Vad skall våra större flygfän i
form av fåglar leva av? Svalor, flugsnappare och annat som lever av insekter.
Förr fanns det något som kallades för myggspiraler. Något som luktade elände,
den röken skulle hålla undan de bitska små myggen och knotten. Knotten kröp nog
in överallt i alla fall. Sen var det säkert hälsofarligt det vi andades in där
vid fikabordet!

Jag har skrivit en del dikter för
kyrkan, som jag läser upp vid våra gudstjänster. Jag trodde inte, när jag
började för flera år sen, att jag skulle ha en särskild pärm som det står ”Kyrkan”
på och som jag snart har fyllt med ”söndagsdikter. Det har varit väldigt
nyttigt för mig att få tänka i andra banor. Att det inte bara har varit att
fantisera ihop något, utan att det ska ha anknytning till söndagens texter. Jag
som kommer från ett ateistiskt hem, så nog har det varit utmaningar. Ibland
blir jag en trotsig treåring som stampar och säger: Det här kan jag inte tro på. Då kommer det fram i mina texter att
jag tvivlar och ibland tvivlar jag mycket kan jag säga. Men ibland blir det ett
glädjens tacktal till det som skapats. Jag har mötts av människor som har sagt
att så har jag också tänkt och då känns det bra.

Att fylla någon anteckningsbok med text, det är jag inte ensam om. Jag läste
i Illustrerad Vetenskap att Marie
Curies anteckningsbok fortfarande är skadlig att hantera! Radioaktiv, så det
bara brakar om det! Efter över 100 år sen! Den anteckningsbok, som hon bar i
sin ficka, som hon hade med sig överallt, strålar fortfarande av farliga saker men det strålande resultat som denna
kvinna kom fram till kommer aldrig att släckas. Kanske att anteckningsbokens
strålar falnar och dör, men när det sker kan man undra.

Jag fick en tidning, som heter Värmländsk Kultur, och där visades en
ung konstnärs färdigheter som målare. Han hade skickat in några tavlor till
Liljevalchs vårsalong. Den första som såldes där i år var av hans alster.
Såldes för 40 000 kronor. En stor tavla som föreställde grangrenar! Realism i
allra högsta grad. Men med drömska vibbar. Leif Engström – slå upp det och läs
vidare om honom. Spännande.

I veckan så är vi bjudna på
studentfest till ett av våra ”fådda” barnbarn. Astrid, hon har klarat av sin
kockutbildning med glans. Hennes inbjudan var så rar, bilden som fanns i kortet
föreställer en liten Astrid, kanske 3 – 4 års ålder, med mammas mjuka jumper
som är jättestor, räcker till fötterna och upprullade ärmar hundra gånger.
Väldigt okammad och solen som strålar genom trasslet. En underbar liten
trollunge som säger ”Välkommen till mig!” Rikedom, det är vad det är.

Ja, nu har en av mina äldsta
Jämtlandsvänner avlidit. Hon fanns i Nälden, när jag kom flyttande. Edith, hon
som tog mig med till olika begivenheter inom hennes bekantskapskrets. Som såg
till att vi var välkomnade på olika ställen, både jag och Ida. Sånt som är så
värdefullt, när man kommer ny. Flera av Idas klasskamrater hade hon bjudit till
sig för att de skulle träffas innan skolan började efter jul. Sen skrattades
och fnittrades det hos oss utan uppehåll. Härliga minnen som ingen kan ta ifrån
varken Ida eller mig. Ett stort tack till en kär vän.

Som sagt, Herbert känner sig inte
kry, så i går kom det kära vänner och klippte gräset åt oss. Doffan tog med sig
en till ”sådan där – fådd” flicka, Calle-Maria, som for runt här i en väldans
fart, koncentrerad och full av iver. Tänk att, som det nu för tiden heter, ett
nätverk är så otroligt värdefullt att kunna ta del av. Det klipptes och
krattades och ytterligare en godsak som kom som grädde på moset, var att vi
fick ha labradoren Dunder inne hos oss. Det var mycket gosande och krafs.

Jag låg i natt och tänkte på så
mycket som man inte vet, så mycket man aldrig hört talas om och ändå har klarat
sig utan. Denna gräsklippande Calle-Maria och jag började tala om korsord, om
bokstäver och siffror. Jag har alltid älskat bokstäver och varit ”skiträdd” för
allt som har med matematik att göra. Lugn, jag kan min multiplikationstabell
som ett rinnande vatten, men det var med stor möda den fastnade. Jag hoppas att
den sitter där, har inte testat, kanske skulle rabbla den på försök. Nåja,
Calle-Maria nämnde matematiska termer som jag aldrig hört talas om och kanske
inte ens kan stava till. Det kunde hon, därtill att hon var en fena på korsord.

Jag har ju klarat mig hittills,
med det jag kan, men kanske hade livet sett annorlunda ut om jag hade mer
kunskap om mer saker, men vid 80-års ålder så kan jag inte göra så stora förändringar.

Kanske skulle jag försöka att
smyga mig på en mobiltelefon. Jag skall lägga huvudet på sned och be Erik att
hjälpa mig. Det skulle vara roligt att skicka små meddelanden hit och dit och
att kunna skicka bilder och framför allt ta emot bilder.

Stackars er, då blir ni nedlusade
med ord, så fort jag kommer på nå`t. Men tills dess så får ni stava er igenom
min krönika som Ingegerd så oförtrötterlig vidarebefordrar till er. Ha det gott
och som tiden rusar, så sitter jag väl inom kort och skriver igen. Kram.