En månad har gått

Juni 2019

Två strandiris-blommor har slagit
ut vid staketet mot Svenssons. Vår klätterhortenzia på framsidan har tusen
knoppar. Det kommer att återigen bli en blomning, som nästan tar pusten ur oss.
Jag väntar bara på att den ska slå ut. Då kommer det många hundra flygfän för
att ta för sig av det goda. Det brukar vara mest humlor. I fjol såg jag bara
något enstaka bi, men det är klart – jag stod inte där varje minut och spanade.
Man ser ju inte skillnad på bi och bi, vilket det är Jansson eller Persson. Men
hoppet om att få se mycket pollinerande flygande små jobbare lämnar mig inte.

Nu har Herbert repat sig litet,
men han har inte den orken han skulle vilja ha. Hjärtsvikt, säger läkarna.
Hjärtat har ju klappat i 88 år och har väl rätt att säga att vänta lite, lugna
ner dig, jag orkar inte det där tempot längre. Men ovant är det, Herbert är ju
inte en sån som inte orkar. Han har ju alltid… men nu får vi följas åt in i
en annan fas av livet.

Nu visar det sig vad vårt nätverk
är värt. Som barnen sa när de var små: ”Hundra tusen millioner!” Vänner som
följer med, hjälper oss med olika saker och underlättar för oss på olika sätt.
Erik, som har hjälpt till att veckohandla, Mia, som har rensat ogräs,
Calle-Maria, som har kört bort skräp, Doffan, som har bjudit på lunch i
uppiggande syfte, Gösta och Kerstin, som är behjälpliga med än det ena än det
andra. Nu väntar vi på att Ulrica skall komma med småpojkarna och ta ett tag i
trädgården på baksidan. Då kommer Olle med arbetsbyxor, handskar och sekatör.
Ebbe får väl ta upp tallbarr ur dammen kanske.

På min almanacka står det: Hör ofta av dig till din vän, det växer
ogräs på den väg som inte vandras.
Så rätt, så rätt. Då saknar jag min Elisabet
i Gränna, som var en vän och som vi hördes av med långa, långa brev! Ibland när
mina tankar far till henne, så tar jag ner pärmen med alla breven, läser,
skrattar och gråter. Nu får mina tankar flyga högre än något flygplan med post
i bagaget. Efter krönikan så bifogar jag en dikt, som jag skrev till henne
häromdagen. Hoppas bara att hon kikar ner mellan sommarmolnen och läser. På vår
stig, som vi inte kan vandra längre, växer förgätmigej.

På tal om vänner, så blev det att
min vän Tyra skjutsade mig till en diktläsarstund på Frösön, till en grupp
äldre, som jag har fått äran att träffa några gånger. Birgitta samlar ihop dem
och jag läser. Bland de som lyssnar finns en pensionerad lärarinna, som heter
Anna-Lisa. När hon som nyutexaminerad lärare kom till Föllinge, så var Tyra,
som nu är pensionär, en av eleverna i hennes första klass. I går sammanförde
jag dem. En syn som värmde mer än bara mitt hjärta.

På tal om att träffas så var jag
på 80-års kalas i Församlingsgården i Östersund. Alla 80-, 90- och 100-åringar
var bjudna på lunch. Kan tala om att det var en hel massa 80-åringar. Någon
enstaka 90-åring. Där vid bordet kom jag att sitta med en dam, som heter
Monica. Någon hade sagt till henne att min man, precis som hennes, var från
Oviken. Så blev det ett band som vi knöt då. När jag kom hem, talade jag om
kvinnan som var gift med en man från Oviken. Jag beskrev namn och var han hade
bott och Herbert mindes. ”Ja, Olle”, sa han, ”honom har jag inte sett sen han
var två år!” Herbert hade då varit 8 år och hans familj hade hälsat på Olles
föräldrar.

Efter den första lunchen har vi
träffats två gånger till och än har de inte hunnit så långt i byn, Ovikenkarlarna.
Än har de inte avhandlat alla skolkamrater, lärare, handlare, och gamla
grannar. Hur många gånger har det inte sagts: ”Vet vad det blev av honom?” ”Var
bor den flickan nu?” ”Minns du om de hade någon bror?” ”Hör du, det här var
väldigt roligt!” Monica och jag har ingen sådan minnesbank att ösa ur, men tänk
det har funnits saker att prata om i alla fall.

De börjar hota om en värmebölja, som
är på väg från ryska hållet, men i maj
och juni i år kan vi inte tala om överdriven värme. Mera normalt Jämtlandsväder.

Midsommar var som den skulle och
frångick inte vanan att vara kylig, regna lite, blåsa lite grann, men någon
solstråle i alla fall. Små grodorna
är med i alla väder. Nu har vi övergått från att hoppa till att lyssna.

På tal om väder, så hörde jag ett
svar häromdagen, som är typiskt för dagens mobil-liv. Det var kallt och blåsigt
och surt. Så jag kommenterade det. Då fick jag till svar att mobilvädret
inte hade sagt att det skulle bli så. Precis som om jag inte skulle kommentera
det riktiga vädret för i mobilen var det sommarväder. Kul! Fram för
sommaren!

Jag talade med min yngste bror
Alf och han sa att för honom har facebook en annan innebörd än för andra. När
han lägger sig och läser en bok, händer det att han somnar och boken far ner i
ansiktet på honom. Det är facebook för honom. På tal om mobiler och allt det
nya.

Jag läste i Världens Historia om en engelsk godsägare, som på 1800-talet
ställde sig på de fattigas sida. Henry Hunt var hans namn. Han talade för de
fattiga och det renderade honom över två års fängelse, men icke förty så valdes
han in i underhuset 1830. Där i ett tal, så föreslog han rösträtt för kvinnor.
Förslaget möttes med skrattsalvor! Förstås! Det drevs igenom 1928, så vi kan
väl kalla honom en föregångare med vidare vyer än de gubbs som satt i
underhuset tillsammans med honom.

Håller mig kvar i 1800-talet en
liten stund till. I mitten på det århundradet, så var det någon som fick en
snilleblixt att tillverka höger- och vänsterskor! Innan dess så hade alla små
barn ett eldorado, då de aldrig tog på sig skon på ”fel” fot! Varför heter det
fel fot förresten?

Det skulle väl hellre heta fel
sko? Eller hur.

Jag läste nu för ett tag sen att
en del av de som ”åker in i lumpen” har besvär med att knyta sina skor! I detta
kardborrebandets tidevarv. Kan de borsta skor över huvud taget? Knyta en slips?
Inte alla, det tror jag inte. Då får jag nog börja fråga en äldre generation, men
de som söker sig till militärtjänstgöring i dag kommer säkert att försvara oss
allihop. Fattiga som rika.

Jag lovade sluta den här krönikan
med en dikt om förgätmigej. Den blomman är det blåaste som finns, tycker jag.
Just när skymningen faller och det är det där särskilda ljuset, då svävar de
små blommorna. Det behöver i alla fall inte bli vackrare.

Förgätmigejblått

Du tog med dig

mina blå förgätmigej

när du dog.

Som jag sa att du skulle.

Alla var borta den våren.

I dag en annan vår.

I rabatten

utanför sovrummet

ser jag en ny

förgätmigej.

Ännu inte i blom.

Men jag vet att det blir

blå stjärnor.

Tack att du tappat ner

några frön.

Tack att du sänder

mig blå, blå tankar

från din himmel.

Den du inte trodde fanns.

Jag visste inte

men önskade

för bådas vår skull.

Min käraste vän.