En månad har gått

Juli 2019

Ja, nu har sommaren
börjat närma sig höstkanten. När vi var ute och gick i dag, så träffade vi på
en hop gula löv från björkarna. Kändes konstigt. Är det någon mer än jag som har
missat sommaren? Med ljumma vindar och blomdoft? Det har känts fattigt, när det
gäller sommarkänslan. Utom förra veckan då värmen var dubbel, så att säga. Ena
dagen nästan 31 plusgrader och natten därpå bara 3 plusgrader. Dit det bär så
bär det!

Trädgården har
prunkat det allra bästa den har kunnat. Funkian har bara vräkt sig upp i år.
Känner inte av några begränsningar alls. Till lyst för oss som kan betrakta
den.

Ett litet smolk i
glädjebägaren är att jag av hela mitt hjärta önskar att min pappa skulle ha
fått se de plantor vi har här. Han som var så stolt över en ynka liten planta i
sin rabatt. Nu är ju utbudet så mycket mer varierat, men det är nu det.

Nu har våra
småpojkar varit i Småland och hälsat på mormor och morfar. Olle är en stor framtand
mindre. Han pillade bort den på morfar Sylves 80-årsdag! Olika presenter man
kan ge bort. Han hade också lärt sig både simma och dyka denna sommar. Han har
börjat ljuda sig till många ord i sina böcker. Tänk när hela den skatten av
olästa böcker öppnar sig. Vad kan man mer begära. Ebbe har lagt av sig
småglyttehullet och blivit säkert fem centimeter längre.

I sommar hade de
varit till Astrid Lindgrens värld och upplevt Ronja Rövardotter, då Skalle-Pär
kom inridande på en häst och de sjöng rövarsången. Spännande värre kan man tro.

Herberts medicin
”verkar” som om den ”verkar” som den ska. Men en del dagar är väl inte gjorda
för annat än försiktig verksamhet. Vi har ju ingen brådska heller egentligen.
Vi kommer iväg att handla, går någon liten promenad, när det är gynnsamt väder
och annars så går nog dagarna med en väldig fart ändå. Vi behöver inte jäkta
precis, det ser tiden ut att göra åt oss.

Tänk att vi i år
har fått se den nordafrikanska tistelfjärilen här hos oss. Några underliga
vindar förde den till våra breddgrader. Lite större och lite blekare än våra
”mönstrade” fjärilar. Jag läste i tidningen att i Stockholmstrakten hade de
fått finfrämmande av en fjäril med blå kanter på vingarna. Den hade jag velat
se.

Men i morse så såg
jag en sädesärlehona som jagade kryp till sina barn. Vilket sjå de har att
mätta dessa stora röda gap, så fort de tar sig till boet. Bara skrik och hunger
i all oändlighet. Finns det lite flygfän så går det inte att förklara för fem
små fågelungar. Tufft måste det vara om man ser det ur mänsklig synpunkt. Man
vet inte hur djuren ser det förstås.

Bara ett bi i
Klätterhortenzian har jag sett i sommar, men en massa flitiga stora och små
humlor. I går gjorde jag en sväng på baksidan och där blommar Rysk Martorn, den
var välbesökt av humlorna ska jag säga. Kul.

Jag läste i min
VI-tidning att 1979 var Sverige det första land i världen som kriminaliserade
barnaga och omvärlden hånskrattade åt oss. Nu 2019 är barnaga förbjudet i 55
länder. Heja Sverige!

I samma tidning är
det ett reportage om barn i fattiga länder som gör sina egna drömleksaker. Tioåriga
Susan har gjort en docka i lera och Julius har av samma material gjort en
mobiltelefon!

Här i våra länder
får barn nästan vad de pekar på. Hur många bilar finns det inte i en
pojkfamilj? Både radiostyrda och andra. Medan de här barnen gör en bil av en
pappkartong som går att dra i ett snöre. Glädjen måste vara stor på båda håll.
Beror bara på var barnet växer upp, men visst är det som Mats sa när han var
liten: ”Det är ojättvist mamma!”

Jag har varit på
Röda korset och köpt mig fyra pocketböcker á 12 kronor stycket. Sådana där
snälla, goa, lättlästa böcker. Sådana som tidningarnas bokrecensenter skulle
slita sitt hår för att vara tvungna att säga något om! Sådana böcker som gör
att när man lägger bort boken behöver man inte fundera vad författaren ville
säga eller hur det ska sluta, utan de är bara så goa och rara och
tillrättalagda, när man inte orkar läsa annat. Meeeen man läser i alla fall.
Utan huvudbry.

Huvudbry får jag i
korsorden ska jag säga. Det känns som tänket precis som lederna har blivit
stelare. Tankarna är som kroppen, benen har blivit längre och armarna kortare
och då är det svårt att nå golvet om jag säger så och få tag i tappade
saker/ord. Ibland kan det visa sig att en del ord har poppat fram sen jag har sovit
en natt. Var de orden var dagen innan har jag inte en aning om.

Jag såg ett program
som handlade om en av flickorna som blev beskjuten på Utöya, Ylva. Då bara 14 år gammal eller
ung. Hon träffades av fyra kulor! De som hade träffat henne i nacken och magen
gjorde inte särskilt ont från början men de båda som träffade i låren, då var
det smärtsamt. Hon var den sista som kunde räddas. Arma flicka och arma
föräldrar. När det sen blev rättegång, så var hon den yngsta som vittnade mot
Breivik. Hon sa att hon tittade på honom hela tiden. Han såg inte upp en enda
gång på henne! Hon tyckte han var feg. Efteråt sa hon till reportrarna att hon
var tvungen att träda fram, tala om hur det hade varit. För som hon sa: ”Demokrati
kostar och har alltid gjort det.” Vilket mod, vilken styrka, vilken tjej!

Ja, första augusti,
då börjar det luta åt hösten till. När jag hör augusti då tänker jag på
solvarma, mogna lingon, som jag plockat för hand i alla år. Men det är en av
minnesbilderna. För det är bara minnen nu för tiden. Minnen är att kunna ta en
cykeltur en sensommarkväll. Minnen är alla ljuden ifrån sommardansbanan, inte
bara musik, skratt och sorl utan också alla envisa myggor. Men roligt var det.

Särskilt ett ställe
i Värmland, som vi åkte till, hette Gräsmark. Där var det gemytligt, ingen herr-
och damsida. Alla i en enda stor trivsam hög vad jag vill minnas. Jag vet att
ett år hade vi med en bekant, Manfred Bogich, en handelsresande från Berlin.
Han sålde fröer för en firma som hette Müller
och son
. Vi bjöd med honom en söndagskväll. Han hade aldrig varit på en
svensk sommardansbana. Där satt vi och drack kaffe vid långbord, alla dansade
med alla.
Helt plötsligt var det
två lite överförfriskade ”gammelstreikar”, som hade olika åsikter om något. Det
uppstod ett handgemäng. Han fick höra om slagsmålet och frågade: ”Blöder de?
Kan vi gå och titta?” För honom blev det intressant att få se de båda vikingarnas
strid där ute i gräset, storstadsbo som han var och kanske van vid finare
restauranger. Så visst kan vi bjuda på exotiska saker också i det lilla. Hur
det gick för slagskämparna vet jag inte, men de blev väl som vanligt sams efter
ett tag. Så var ju slagsmål förr i tiden. Då gav de sig, när någon landade på
marken. Så är det inte i dag.

En kartong från den
firma, som han representerade har jag i min ägo. En firma varifrån pappa köpte
olika sorts frön, som sen skördades som evighetsblommor, eterneller av olika
sorter. Han kunde göra sig en liten penning på torkade blommor, lite olika
växter tillsammans med den vanliga lönen som skogvaktare.

Denne Manfred
lyckades leta igen pappas lilla plantskola, där i värmlandsskogen; dåtid, utan
GPS och andra hjälpmedel, ett litet rött hus utan grannar och utan någon skylt.
Bravo, säger jag!
Å, femtio år gamla
minnen, som man kan bläddra fram bara så där. Återkalla dofter, ljud, känslor utan
problem. Visst blir man glad. Men återkalla ett namn på en före detta granne
eller så, då är det förvånansvärt tomt. Då
får jag hålla med en kvinna som sa härom dagen: ”Att åldras är inget för
veklingar.”