En månad har gått

Augusti 2019

Ja, ifjol så skrev jag om
bränderna som härjade i våra nordliga skogar. Hemskt, var vad det var. I år så
brinner Amazonas regnskogar. Då räcker inte ens ordet hemskt till. Alla djur, som det bara finns ett litet antal kvar av,
kanske slukas av lågorna. Växtligheten, som är unik. Världens lunga kan sluta
att andas. Vad gör vi då? Flämtar oss vidare till en mycket svår framtid om den
ens finns! Det landets ledare, som till dags dato bara har åsett, har börjat
förstå, med hela världens påtryckningar, att han bara inte kan låta detta
fortsätta.

Vår religion pratar om att vi
kanske skall brinna i helvetet. Det helvetet kanske kommer att finnas här på
jorden, utan religion eller förkunnande. Ett helvete som vi har skapat själva,
när vi hade kunnat låta paradistankar ta över.
Det står ”gubbar” och säger, att det inte beror på hur vi lever som gör
att det blir katastrofer. Hur är deras hjärnor? Ganska så teflonartade och
blanka. Tur att det finns någon Greta, som har alla vindlingar i sin hjärna. Det
behövs för att väcka oss som i alla fall försöker förstå.

Man blir rädd. Kanske inte för
egen del men för kommande generationer. Jag tänker på ”mina” småpojkar, som har
en lång framtid framför sig, vilken verkar väldigt vansklig när det gäller
miljön.

På tal om småpojkar, så kan jag
rapportera att Olle nu har börjat riktiga skolan och fått en egen bänk! Vilket
steg in i den riktiga världen, så att säga. Ebbe talade om för faster Ida att
han själv går i ettan i förskolan, vad det nu innebär. Det vet nog bara han och
hans fröknar.

De var hit i söndags, pojkarna, och
uppvaktade farmor med eget ritat kort från Olle och Ebbe hade skrivit Ebbe alldeles själv. Uppklädda med ljusa
skjortor, fluga och Ebbe även i blå hatt. Stiliga värre. Olle i en ny frisyr
som mamma Ulrica hade fått instruktioner om att klippa fram från nämnda kille.
Snyggt!

Från pojkarna till deras pappa: Här
ligger två rökta abborrar i frysen, rökta av honom, fiskade av honom. Jag vet inte
var han har fått sin fiskeådra ifrån. Kanske av min pappa och min farfar, som
fiskade mycket, men de har inte kunnat lära honom. Kanske man inte behöver lära
sig, det finns ju något som heter gener och de kanske har skvätt iväg lite
groddar till fiskelängtan.

Det är klart att fisket är en del
av de naturupplevelser som lillfamiljen sätter så högt på sin agenda. Ända sen
han var liten pojke stod Mats sena sommarkvällar vid Skärdre, mellan Vaplan och
Nälden, och fiskade, kväll efter kväll. Han kunde väcka mig med en gädda eller
två. Jag stod i nattlinnet mitt i natten och flådde gäddor! Men gott blev det,
stekt med grädde eller kokt med skirat smör och pepparrot.

Jag vet att många jämtlänningar
rynkar på näsan åt gädda. Gäddan äter ju allting, säger de. Jag brukar svara
att det gör grisen också, men fläskfilé går ju ner! I Frankrike är gädda en
delikatess, så det så!

Från det ena till det andra,
precis som mina tankar – ingen ordning alls: Visst är det konstigt, men en del
blommor är hon och en del blommor är han. Daggrosen som har vuxit sig enorm i
sommar är en hon! Clematisen Jackmanni är en han! Stjärnflockan är en hon och
liljekonvaljen en han!

Stjärnflockan gjorde mig väldigt
glad denna sommar eller de som besökte den, rättare sagt. Det är en växt som
sprider sig, nästan som ogräs. Den var alldeles fylld av bin! Ja, ni läste
rätt. Jag har oförtrutet letat bin denna sommar. När Klätterhortezian blommade
för fullt var där inte ett enda bi. Andra flygfän fanns men inga bin.
Stjärnflockan som växer på baksidan av huset var en dag bara fylld av de små
jobbarna, som surrade så skönt. Inte mysigt mullrande som humlan men ändå så
kärt ljud.

När jag var barn hade vi bin. Vi
hade en italiensk sort, som lät som om de hatade endera sitt jobb eller också
hatade de blommor. Ettrigt och illavarslande. Våra ”svenska” bin var snällare i
sitt läte eller vad det heter det bin frambringar. Ljud kanske?

På tal om ljud och läten, så
läste jag en dag om nutidens alla tecken på mobilerna; ledsna gubbar och glada
gubbar, alla möjliga tecken som skickas hit och dit genom etern. Den som skrev
artikeln likställde dem med hieroglyfer som de försöker tyda från utgrävningar.
Vågar man tro på, att det mycket längre fram finns de som gräver fram nutidens
hieroglyfer från mobilerna? Men var gräver de? Med spadar gjorda för att gräva
där ute i etern? Ja, jag vet att jag har fantasi, men ni ska veta att min pappa
i sin ungdom, född 1907, läste om tunnelbanor, månraketer och snabbtåg.. Man
ska inte skratta åt fantasier, för en dag kan de bli sanningar.

Jag har en f.d. svägerska i
Värmland, Sonia. När vi var unga träffades vi ofta. Hon hade en katt, som hette
Nasser! Hon hade så härliga namn på sina katter. En av dem hette ”Smôla”! Det
betyder smula på svenska. Så hos henne kunde katter heta vad som helst.

Nasser var svanslös och världens
goaste. Han var stor och tung och ville sitta på ens axel, när man skalade
potatis. Han älskade rå potatis och det lät väldigt gott när han knaprade i sig
en klyfta eller två.

I Värmland skalades alltid
potatisen till varje middag. Det var annorlunda, när jag flyttade hit upp till
Jämtland. Här kokades potatisen med skalet på om det inte var söndag eller
främmande. Vad är det som gör att sådana vanor skiljer sig från landsända till
landsända?

Ja, nu har vi fått skattesänkning
igen, vi pensionärer. Förra gången över 60 kronor och denna gången såg jag i
Aftonbladet att jag kan få 35 kronor. Den som har högre pension får ju mycket
mer skattesänkning! Rättvist eller ej, men 35 kronor känns inte som om
tidningen hade behövt slå på stora trumman: Så mycket tjänar du på sänkta
skatten för pensionärer.
Skall man skratta eller gråta?

För min del hade det kunnat stå:
Så litet tjänar du på sänkt skatt.
När allt har blivit dyrare, så är det
bara ett litet stänk i havet. Jag undrar vad ”de rika” skulle ta sig till med
35 kronor. Märker de det alls i sin portmonnä? Nej, de har nog ingen portmonnä,
de slussar pengar hit och dit på alla möjliga vis. Kanske ovetande om hur
mycket de äger.

Är det litet surt som räven sa,
eller är det så att jag har mig själv att skylla? Jag var hemma och passade
mina barn, när de var små. Jag skulle ha passat andras barn i stället, det hade
betalat sig bättre. Men låginkomsttagare kommer alltid att vara låginkomsttagare,
även om de har passat andras barn eller sprungit benen av sig på ett lasarett.

I dagens tidning läste jag om
kvinnan i våra trakter som lurades av en illasinnad man och blev av med 60 000
kronor. Hur är en sådan person funtad som kan lura av en annan människa pengar?
De hon har strävat och sparat genom livet är helt plötsligt borta. Bara på
någon minut. Kan förövaren känna sig nöjd? Hur har hans fostran sett ut? Har
ingen talat om att ditt är ditt och andras hör till dem! Jag blir så ledsen för
hennes skull, som får se sina sparslantar bara fara. De som var en trygghet
till att kunna klara sig lite drägligare när pensionen är liten! Skämmas skulle
den som har lurat. Om de nu har vett att skämmas.

Det kanske fattas lite ”ta i örat”,
eller som jag och mina syskon ”straffades” med när vi varit olydiga, då vi fick
sätta oss på kökssoffan. Sitta stilla och ”bara sitta”. Vi fick inte läsa, inte
prata. Olika många minuter berodde på vad vi hade gjort för ofog. 10 minuter på
soffan, det var långa minuter när man bara skulle sitta. Effektivt var det nog,
men ganska påfrestande, särskilt om det var en oläst bok eller en tidning i
närheten, eller att höra sina syskon stoja utanför. Så jag säger: Sätt lymlarna på soffan! Länge!

Nej, nu slutar jag mina rader med
att önska er en härlig brittsommar, kanske någon färd till ett fint
lingonställe eller en korg full av gula kantareller. Lev väl och ta hand om
varandra. Och jag ska festa upp de 35 kronorna, så gott det går! Wienerbröd
till lördagskaffet kanske.