En månad har gått

September 2019

Ja, nu sitter jag här igen och en månad har raskat sig i väg, nästan bakom hörnet. Tre månader till jul och nyår. Vips, så är vi där som det känns. Det är som Herbert säger, det är inte att undra på att man blir gammal, när tiden går så fort.

När jag tittar ut från min skrivplats, så är här ganska städat i vår trädgård. I går var Ulrica och småpojkarna här och hjälpte oss klippa ner det som blivit brunt och gammalt. Olle jobbade nästan som en vuxen. Han klippte ner med både sekatör och större häcksax, lastade i säckar och bar till bilen. Utan uppehåll och med en min som ser ut som om han är fullt koncentrerad på sin uppgift. En del gånger är han äldre än sina sju år – både till styrka och till sinne.

Lillebror Ebbe fick till uppgift, sedan han hade tröttnat på att klippa med sin minisekatör, att hjälpa farmor att vispa våffelsmet. Lunch hos farmor blir oftast våfflor med grädde och hallonsylt. En liten väska med småbilar blir till många långa samtal med den som kör eller med bilen i sig, jag vet inte. I hans fantasivärld kvittar det lika, tror jag.

Fantasier var det inte när Mats med familj var i Dalarna med husvagnen. Vid en camping, så började de pysa i ett av vagnshjulen. Vad gör man? Intill där det började pysa, så står en man som erbjuder sin hjälp: ”Parkera, så kan jag skjutsa dig så du får en ny ventil!” Sagt och gjort. Mats fick skjuts till ett hus ute i skogen och där fanns en verkstad. En ventil trollades fram och Mats skjutsades tillbaka med ett lagat husvagnshjul. Killen ville inte ens ha betalt. Det är sådant man gör, när det blir krångel för någon. Det var hans förklaring till hans samaritgärning. En del är bara för goa.

Jag hörde en go förklaring i kyrkan häromdagen. Vi var dit för att äta lunch. Kräftsoppa, hur gott som helst. Men då jag hade stått och försökt ordna min frisyr till ingen nytta, så hörde jag en kommentar av en man. ”Det är dåliga speglar här”, sa han. ”Jag tycker de skall byta ut dem. De är för gamla!” Trösterika ord, för han hade sett mitt försök att bättra på något som inte gick!

Häromdagen kom jag på att jag ser ut som den engelske premiärministern, Boris Johnson, i håret. Det är ingen komplimang till någon av oss, tycker jag. En minister och en president och en kärring, som inte ser ut att känna till att det finns hjälp att få! Hoppas att jag kanske använder de grå cellerna lite mer övertänkt än vad de gör. Men å andra sidan är det ju bara i det lilla, som jag behöver tänka.

Härom dagen så slog jag upp tidningen och såg att nu finns det robotar som matar de som inte kan äta själva!!! Vad är det för omänskligt tänkande! Skall det matas utan mänsklig kontakt? Skall det inte finnas en människa som kan småprata med den de matar? Men kanske roboten pratar om väder och vind? Om hur ”Annas” barnbarn har det i Amerika. Hur ”Gustavs” son klarade av den senaste operationen. Finns det sådana robotar? Jag bara undrar.

Tänk om den där roboten får fnatt och häller maten där den inte ska vara! Eller bara okontrollerat kommer i otakt med sina rörelser och puttar till glasögon eller gör illa på något annat vis! Det har gått för långt när de som har ordnat, att de, som har räknat ut detta har kunnat fortbilda sig. Att skolutbildningen gjort det möjligt för alla och en var. Men nu tycker jag att hjärnorna tas i anspråk utan att det tänks! Hur ska det sluta? Människor glöms bort, och vi får ta ett steg tillbaka för teknikens ”framsteg.

Egentligen, så är det ett i-lands problem eller något som jag bara hänger upp mig på, för häromdagen när min tankegång var Neeej inte regn idag också! Vadå, inte regn igen?, då kom jag ihåg filmsnutten från Afrika där det var några kvinnor på väg att hämta vatten. Det dammade om deras bara fötter, det hade inte regnat på tre år! Vadå regn igen! Jag skulle skämmas. Jag skulle tacka för det regn som kommer.  Dessa kvinnor får hämta sitt vatten som mest ser ut som det vi gav grisarna förr. En brun grå sörja. Det skall de ge sina barn! Men jag är ju bortskämd och har lätt att gnälla för allt som inte passar för dagen. Ifjol var låten en annan: Tänk om vi finge lite regn!

Nu är det den helige Mikaels dag. Då handlar texterna om änglar och kampen om det onda och goda. Jag skriver en dikt till vår gudstjänst i kyrkan varannan söndag. Nu ska det bli tal om änglar och om kampen. Ont och gott. Sådana motsatser. Motsatsen till änglar vad är det? Är det någon som har gjort illa? Någon som begått ett hiskeligt brott eller bara något litet? Jag tror inte det. Jag tror att människan i sig kan vara en ängel och motsatsen. Utan att det märks vad våra tankar innebär. Du kanske har en ängel i din närhet utan att veta om. Musiken och texten till Förklädd Gud, där det går en förklädd Gud vi din sida utan din vetskap. Så kan det ju vara, men jag vet inte om den som uppfann matarroboten är en ängel. Kanske dennes kunnande kan användas i något annat sammanhang, så inte den lilla människan blir bortglömd.

Nu är det tid för bokmässan i Göteborg. Vad det skulle vara roligt att kunna gå där och bara ta in atmosfären, titta på alla böcker och att befinna sig i denna bubbla. Har man en gång fått förmånen att jobba i en bokhandel, om än i liten skala, så har man fått smaka på.  Tänk att få vara i den där bokvärlden varje dag! Vilken ynnest. Det var en bokhandel som också sålde en hel del annat än bara böcker. Vi var ju i Sunne i hjärtat av Värmland mitt i stråket av Mårbacka och Rottneros. Det fanns mycket souvenirer, som det nästan var pinsamt att sälja. Någon liten snäckskalssköldpadda som rörde på huvudet, som  det stod Sunne på! Eller någon apparat som man kunde trycka fram bilder på, det kom fram nästan otydbara bilder från olika vyer från Turistvägen. Men såldes gjorde det ändå.

Ja, nu är september slut och vi får börja vänja oss vid dunkappor, vinterskor och ylleluva. Handskar och långkalsonger. Tänk vilken skillnad sen vi var små och man hade livstycke och yllelångstrumpor. Det var en plåga alla höstar att stänga in sig i dessa tortyrredskap, särskilt när man inte är nog tålig för ylle mot bar hud! Alla vuxna sa ju: Inte kliar det och inte sticks det! Det är du som sjåpar dig! Basta.

Jag läste septemberkrönikan för 2015 och där hade jag ondgjort mig över när jag var till fotvården. Alla i min bekantskapskrets hade himlat med ögonen, å, det var så skönt, när de gick därifrån. Jag kände ingen skillnad, hade inga besvär, hon sade att jag hade bebisfötter! Men nu kan jag lova er att det är skönt att hon finns. För jag har stelnat till. Efter lårbensbrottet så är det svårt att nå ner till vänsterfoten. Då kan jag bara sitta och se på, när det blir filat och putsat och insmort! Jag blir som jag har varit en gång – som en bebis om fötterna, och hon är nästan en ängel.

Ja, det finns änglar det var ju det jag sa. Tills nästa krönika är jag säker att ni möter både en och flera änglar. Lev väl!