En månad har gått
November 2019

Jag hajade till, november 2019! Det är snart slut på 2010-talet. Nästa blir 2020. Ja, det är bara att hänga med, men det har varit knogigt denna månad för det har varit som att leva i en gråzon.

Peter Swedenmark skrev i Länstidningen för många år sen, om svin-november. Då novemberbeundrarna satt i en unken källare, hade gråmurriga kläder på sig och åt lungmos! Hur rätt hade han inte. I år har de som han personifierade som novemberfans haft det förspänt ska jag säga.

Det blir så att jag får jag väl ta fram mina personliga små solstrålar, Olle och Ebbe, barnbarnspojkarna på Rödön. Vi var där en fredag härom veckan. Olle visade mig sina läxor. Han som nyss var två år och vi ritade bokstäver. Ebbe kom bärande på en fågelbok, med ljud, och vi lyssnade och bläddrade. Han var väldigt duktig på att känna igen. Jag hade då, innan vi for dit, sett en härfågel utanför köksfönstret. Jag talade om det, och på sekunden sa han: ”Den finns inte i min fågelbok!” Olle letade reda på den i en vidlyftigare bok om fåglar. Vad jag önskade att de båda pojkarna skulle ha fått se härfågeln i stället för att jag fick det. Den skall inte vara här alls. Jag har sett den en gång i mitt liv, när jag var som Olle är nu, 8 år. Lika sällsynt i Värmland som här. Jag minns att pappa sa: ”Nu blir det krig.” De gamla sa så, när de såg den sällsynta fågeln. När jag sitter och skriver det här, ropar Herbert: ”Nu är härfågeln vid fågelstugan igen!”

Jag har tidningen Vi, har haft den i många år. I sista numret som kom, så intervjuar Stina Jofs författarinnan Martina Mortelius om döden. Både med munterhet och allvar. Hon har följande funderingar kring döden: Vi vet ingenting! Det är det som gör det så spännande. Kanske vi redan är döda?
Vilken tanke! Vad vet vi? Vi kanske har gått många varv. Jag tycker bara att det var ett så otroligt annorlunda sätt att reflektera över vår död, vårt avslut, som kanske inte är något slut. Det är inte bara jag som har konstiga, lustiga tankar. Jag blir glad av att läsa Stina Jofs. Hennes tankar och mina tankar far hit och dit i all tänkbar funderingskarusell.

Advent. Väntan. På tal om väntan, stackars alla barn som får vänta på julen i all oändlighet. Hur länge är inte en månad för mina pojkar, Olle och Ebbe? Evigheters evigheter. För oss som går i affären och hör bjällerklang, ma ett, ma ett som jämten säger, kommer julen för tidigt också.

Advent. I kyrkan så reder barnen julkrubban, gudstjänsterna innehåller våra adventspsalmer. Att sitta i kyrkan, känna igen det som skall sjungas, känns som en trygghet när världen är så otrygg. Det gråa i november får plötsligt ett skimmer av juleljus och ro. Men då måste jag koncentrera mig, för det som sker i omvärlden är, åtminstone för mig, ett stort orosmoment. Hur skall det bli? Hjälp!

I Odensalakyrkan har vi nu hängt upp akvarellgruppens alster. Många fina akvareller. Vilken skillnad från de första trevande försöken till riktigt drivna målningar. Övning ger färdighet. I snart 15 år har Herbert gett dem goda råd, som de anammat. Vi träffas på tisdagarna tillsammans med luffarslöjdare. Där växer det fram fina saker i form av juleträd, päron, korgar och vaser. Det är inte bara det att det görs saker utan också det här sociala som är så viktigt särskilt när åren blir många och vänkretsen tunnas ut. Då är tisdagsträffen en ljuspunkt för oss allihop.

Ett brev kom med ”snigelpost” härom dagen. Från faster Karin i Göteborg. Jag svarade och efter ett tag kom mitt brev tillbaka. Adressaten okänd! Hon har haft samma adress i flera år, jag hade skrivit rätt. Postnummer stämde också. Jag ringde upp PostNord, en snäll ung stämma svarade. Jag berättade att nu har det hänt igen det som hände för något år sen. Åter igen blev anmodad att skicka ett nytt brev med rätt namn, adress och postnummer! Jag sa som det var att det var rätt alltihop, jag hade skrivit rätt. Men icke! Hon upprepade samma sak! Jag måste stoppa brevet i ett nytt kuvert och sända det med porton på till faster Karin! Jag har nästan tröttnat på posten. Jag älskar att skriva brev, att få brev själv, men glädjen solkas av att de som delar ut inte kan göra det som jag har betalat för. Att jag måste betala två gånger är inte rätt. Att strejka med att inte skicka några brev gör ju bara postiljonerna glada, de behöver inte springa iväg med brevet till faster Karin. Behöver inte bemöda sig om att brevet kommer fram. Hon i sin tur blir än mer utan kontakt med släkten. Hon, som jag, tycker ju om att få brev. Nej, nu ska jag inte klaga mer. Men visst blir man less.

På tal om brev, så blir mitt julbrev i år en fundering kring Jungfru Maria, hur hon hade det, hur det blev och allt däromkring. Om änglar, Jesus, tempel, lärjungarna, korsfästelse och uppståndelse. Vad jag har funderat och undrat. I tankarna ber jag Maria sätta sig intill mig och så frågar jag, allt jag har undrat över. Svaren uteblir, men jag har i alla fall fått ur mig mina frågor.

Jag har så många undringar, jag har så många funderingar kring bibelns berättelser. Jag skriver en dikt till varje gudstjänst i Odensalakyrkan. Där blir det mer tvivel än övertygelse. För jag tror att många, som jag, ställer sig frågande till en del av det vi läser i

På tal om frågor, vet jag att pappa tyckte att jag var besvärlig. Jag minns att jag frågade honom varför det inte fanns någon ficklampa som jag kunde ”lysa” svart med i solljus, när det fanns en lampa att lysa i mörkret med! Svaret var inte särskilt godtagbart, men han klarade ansiktet. Det löd: ”Om du talar om vad det ska vara bra för ska jag förklara!” I dag kan man läsa om svart ljus. Jag har ingen användning av det i dag, fattar det inte, hur de förklarar. Så han fick rätt. Attans!

I år blir det bara två sorters kakor, som jag skall ge mig på. Idas vaniljhorn, så länge jag orkar ska jag… sen vill jag gärna ha bondkakor. Kan någon säga mig varför det heter bondkakor? Pepparkakor det köps. Att baka pepparkakor är ett nervöst göromål. Skall degen vara kavelbar? Skall den hänga ihop så gubbarna har sina ben i behåll och så skall man väl bränna en plåt eller så.

Min vän Salme säger att det finns inga kakor i Finland som heter Finska pinnar! Varför har vi satt ett sådant namn på den kakan då? Det är inte bara bibeltext som förundrar mig. Hoppas att vi inte jäktar oss fördärvade till jul. När jag skriver nästa gång, så har julen varit, det har vänt, vi går mot ljusare tider, mot våren.

Krönikan slutar med att jag och Herbert önskar God Jul och Gott Nytt 2020.