En månad har gått Januari 2020

En månad har gått
Januari 2020

Framför mig på köksbordet ligger tidningen Hemslöjd Nr 1 för 2020. En tidning som i huvudsak handlar om ull och dess användningsområden. Vet ni, den tidningen är konst med så mycket känsla att jag bara bläddrar och bläddrar.  Jag tar till mig, läser brottstycken, ser ett underbart broderi och människor med får av olika raser. Jag badar i denna upplevelse, glad att jag har möjlighet att ta till mig allt.

Jag njuter och glömmer den värld som jag nyss har läst om i min dagliga tidning. Jag glömmer bort Trumpens ”opresidentiska” twitter som tar bort hans värdighet, sådant som relateras nästan dagligen. Häpnadsväckande påståenden som ingen normal människa skulle komma på att skriva.

Nynazisters framfart i olika demonstrationer – i deras närhet uppstår ondskan igen. Äldre grånade människor, vars berättelser får mig att undra mer än en gång om hur människor har kunnat bevara det sinneslugn som de utstrålar, de som delger oss.

Hur skulle man klara all information om man inte kan ge sig själv och själen sådana lyft som av tidningen med ulligt innehåll?

Ja, nu är vi rädda för ett virus som heter Corona. Lite kantigt och vasst låter det som om det är, men en tanke som slår mig är: Hur får man en stad på 11 miljoner personer att stanna inne? Hur får man så många människor att ”lyda”? För det är väl frågan om lydnad och underkastelse. Kanske det är vår smala lycka att så sker, men undra kan man ju göra. Människor får en order och sen lyder allihop.

I vårt land, där det görs så mycket som man inte får, inte katten skulle detta gå att genomföra i ett västligt land, eller vad tror ni? Hur många gånger är det inte sagt att vi inte ska gå över gatan, där det inte är ett övergångsställe. Men vad gör vi? Springer över som yra höns lite här och var. Undrar om en törs trampa död på en cigarett på gatan? Det är nog någon som ser och farbror polisen kommer.

De byggde ju i den ”sjuka staden” Wuhan ett jättesjukhus på bara en månad! Hur går sådant till? Kan det vara tillförlitligt om det blir ett jordskalv? Ja, det är mycket som jag undrar över som jag inte behöver lägga mig i över huvud taget.

På tal om att röka, så såg jag en bild på en kines med munskydd som hade gjort hål i munskyddet för cigaretten! Dråpligt tyckte jag först, sen förstod jag att sluta röka är inte det lättaste. Det kanske är lättare att få så många människor att stanna inne än för den där stackaren att sluta röka.

Ja, nu har vi avslutat en månad igen. Vi har under den månaden plockat bort de få julsaker som vi hade tagit fram, som ljuskronan som pappa har suttit och gnagt fram med en liten lövsåg under många, många timmar, för att jag skulle få en likadan som hängde ovanför köksbordet i mitt barndomshem. Det är en julsak som jag älskar.

Den här månaden har innehållit så mycket halka och is att vi har haft det knogigt att ta oss dit vi har tänkt oss. Herbert har ju rollatorn att hålla sig i. Det är en bra och pålitlig makapär, tänk att det är någon som tänkt till och det riktigt bra. Jag lånade den en dag, när jag bara skulle ett ärende till Apoteket. Då tordes jag ta ut stegen och det kändes att jag gick som förr i tiden. Rak i ryggen, långa kliv och ganska fort. Ja, fort och fort, allt är ju relativt, men jag var inte orolig att jag skulle ramla.

Jag återvänder till Kina. För att få till en genaration, som de beordrade bort en gång i tiden med en-barnsfamiljen, så fattas det i dag i runda tal 25 millioner kvinnor! Tänk så många kvinnor! För det skulle ju bara födas pojkar under den där tiden. När människan skall vara med och försöka styra då blir det fel, det är då säkert.

Ja, att få fram kapital till ett snabbygge i Wuhan verkade inte stöta på hinder, men jag undrar hur det står till med vår svenska pengahög. Det verkar inte finnas pengar snart till någonting. Det ska sparas på allt! Jag hörde att på sjukhuset ska de inte använda lock på engångs-medicinburkarna. Det blir för dyrt. Jag trodde det var av klimatsynpunkt, men icke.

Människor skall jobba längre. Även de som inte orkar. Det sitter de där uträkningsnissarna och löser lätt som en plätt. En kvinna som har jobbat i sjukvården tills ryggen inte vill mer eller den som har jobbat i tung industri skall jobba tills de stupar. Ja, mina nära vänner och lite äldre bekanta var med och kämpade om semester och pensionsfördelar. Nu raseras det hela. Sakta men säkert. Ledande personer sitter ganska säkert och med en fin fåtölj att sätta ner sig i. De behöver inte springa som ett skållat troll för att hinna med. Kan jag säga som inte ens orkar springa. Jag förstår väl att det vilar mycket ansvar på dem som ska leda, men det kan sannorligen inte vara riktigt att de tjänar nästan astronomiska summor varje månad. Summor som åtminstone jag inte ens kan föreställa mig hur pengabunten ser ut.

Nu till mina småpojkar som alltid finns med i mina funderingar. Olle spelar ishockey och som pappa Mats säger, så är han väldigt idog. Knogar på med den uppgift han får, men gillar nog mest att stå i mål. Ebbe talade om för mig en dag vad som skulle vara till degen när han och mamma bakade semlabullar. Mjöl, mjölk, socker, smör och efter en stund så tittade han frågande och sa: ”Kan det vara salt också?” Farmor tillstod det.

Faster Ida hade skajpat en dag och Olle hade frågat hur gammal hon är, eftersom han själv snart skulle fylla 8 år, hon svarade: ”59 år, tycker du det låter mycket”? Då stack Ebbe fram sitt ansikte i rutan och sa: ”Inte är väl det så farligt Ida!” Det gäller att smöra faster Ida.

Vi talade om fåglar häromdagen, då Olle sa att hans favoritfågel är talgoxen och Ebbes val föll på domherren. Jag själv tycker så mycket om den lille FN-soldaten blåmesen med sin blåa basker.

De är väldigt hungriga våra fåglar denna vinter. Om det är tomt i nötautomaten (nåde mig att ha slarvat), så sitter de på räcket i kö och väntar på att jag skall fylla på. De flaxar runt huvudet på mig som om de nästan håller på att dö svältdöden. Det syns om det kommer en ny gäst, då det dröjer innan de törs hämta något, men det är en jämn ström mellan klätterhortenzian och maten.

Nu har vi börjat med akvarellen igen. Vi säger varje avslutning att vi hör av oss efter julen eller sommaren. Än så länge orkar Herbert, för det är många steg han trampar på mellan 11 elever och deras alster, men vi säger att bara att träffas, delge varandra både vad vi har upplevt, sett och kanske gjort sen sist tillhör de mänskliga rättigheterna. Vi målar, dricker kaffe, skickar kort till någon som är krasslig och bryr oss om varandra. Det är en del av vår tillvaro i Odensalakyrkan. 

Njut av tillvaron till vi ses igen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *