En månad har gått
Februari 2020

Utanför fönstret är tallarna snötyngda. Det har snöat rikligt den sista veckan. 

Vi har haft Olle här i två dagar. Han har haft sportlov. Vi har skottat snö, vi har löst korsord, vi har skrivit brev på datorn både till mormor och morfar i Småland och till faster i Stockholm. Vi har skrivit adressen på deras kuvert och avsändare. Lite svensklektion i lekens tecken. Vem som har haft roligast vet jag inte, men jag vet att det gläder dit det kommer om inte annat.

Lillebror Ebbe har varit på sin förskola. Där har det inte varit sportlov. Vi får väl låna honom någon annan dag. Det är så intressant för de båda pojkarna har redan utkristalliserat sina olika personligheter som vi kan utläsa redan nu. Olle har tålamod, uthållighet och är ganska allvarlig. Ebbe är, som sin far, utan något tålamod alls, bråttom, bråttom men det kan kompenseras med smilgropar, charm och glada kvittrande skratt.

Hålla sig för skratt kan man, när man varje dag matas med detta coronavirus som ger både unga och gamla nästan panik. Det är ju som så att det finns flera sjukdomar i vår närhet som är både farligare och mer smittsamma. Ta en vanlig influensa t ex, där äldre och multisjuka inte klarar av en svår släng av den. Hur många som avlider i sviterna av vanlig influensa rapporteras inte.

Det är lika bra att jag fortsätter på det jag har att klaga på, på en gång. Eller klaga och klaga, jag reagerar och reflekterar på saker och ting, säger jag till mitt försvar. Jag tänker på dessa strider i Syrien! Varför i alla sina dar ska det behöva krigas, därtill mot sitt eget folk? När det inte passar de höga herrarna, så då ska det dödas! Skulle det hjälpa att välja en 5- barns mamma i Syrien, en grånad farmor i Ryssland eller en barnbarnsrik mormor i Turkiet till nästa som bestämmer? Skulle det det? Eller blir de makthungriga allihop? Går det inte att få bort ondskan?

Ibland är det bara så att jag tänker så här: Varför ställde Gud till människor vars hjärna är utrustad med ondskefula tankar? (Inte felstavat!) Ja, jag vet att det inte är Guds fel, men ändå så kommer den tanken smygande. Jag måtte inte vara ensam om de tankegångarna.

Gud får mycket  varierande tankar om sin skapelse. I förra helgens kyrkotext handlade det om Eva, som blir frestad att smaka på det där goooda äpplet. Attans. Det var tokigt. Redan där kunde ju Gud ha gett ormen en sitt opp så han hade slutat med sina förförelsekonster. Men nej, vi skulle prövas! Nog får vi svara för det i evinnerliga tider.

Nu till, som det bruka heta, något helt annat. Varför heter det väderlek, det är då i sanning ingen lek! Snökaos, stormvarningar, översvämningar, torka, hungersnöd. Vi är ju försonade för mycket sådant men lite har södra Sverige fått känna på. Jag tittade för någon dag sen på bilder från stormen Gudrun, den var inte nådig. På en del ställen så var boende utan el i tre veckor. De hade inte hunnit bunkra upp så mycket för att klara en längre tid utan el. Så sårbara vi är!

Så sitter jag och ser syrenhäcken hos grannen insvept i kalla vindar och snöstorm. Där inne i de hårt knutna knopparna finns det syrenblad hopvikta på det mest konstfulla sätt för att sedan vecklas ut till blad. Innanför finns det knoppanlag till lila doftande blommor. Det är inte bara ondska som omger vår Gud, det är mirakel också. Doftande, invecklade under på varje kvist, i lökarna som snart sticker upp ur jorden. Gläds du lilla skara…

Till nästa fundering, som också rör sig i kyrkans krets: Nu skall det inte annonseras i tidningen om de kyrkliga aktiviteterna för de finns på hemsidor, www, och andra sociala medier. Jaha ja! För dem som inte har de där krångliga sakerna då? Där ingen mobil har täckning, där bredbandet tar långa omvägar omkring din by, var får du tag i information? Det blir markeringar vi och de! På alla fakturor får man uppmaningen att informera firman om sin www adress eller liknande. Men om man inte har någon och inte kan! Visst blir man inte bara lätt irriterad men blir lättirriterad kan jag säga.

En dag var jag på apoteket och hämtade medicin åt både Herbert och mig. Då blev det att bära hem i en kasse modell större. Då erinrade jag mig min tanke, när jag var ung och var på apoteket. Före mig i kön så var där en tant (en sådan som jag är nu!) som hämtade ut en liknade hög med tabletter. Då tänkte jag, i mina unga tankar: Den där tanten hon dör snart! Så var det för mig denna dag, men så vet jag, det är tack vare den här högen med mediciner som jag lever. Utan den skulle jag dö!

En annan gång så var jag på apoteket och kom bärande med kassen. Då sade jag till en man som satt och väntade: ”Det är dyrt att vara sjuk”. Repliken kom snabbt och med en glimt av humor: ”Ta tabletterna, gå ner på torget och sälj dem styckevis, då blir du rik!” Inte så lite sanning var det i det han sa.

Nu läste jag att det fattas 25 miljoner kvinnor i Kina! De fattas efter det att regimen hade begränsat antalet barn till ett och därtill prioriterades ju pojkarna. Nu får de se hur mycket den tankegången var värd. Beslutsfattare fattar beslut som är dåligt övertänkta på lång sikt, det är då säkert.

På tal om människor och antal, så kikade jag på google en dag. Jag var nyfiken på innevånarantalet i Indien. Jag läste siffran gång på gång men där stod 1.339 miljarder.

Det var noteringen från 2017. Vad det är i dag är det väl ingen som har statistik över kanske.

Hur lätt ska det vara att försöka få ordning på allt socialt i ett sådant land. Det måste vara behäftat med oerhörd viljestyrka för att vilja vara med och styra där. Eller är det makten som lockar där också? Människan är ett underligt släkte, det tänker jag ofta på.

Ja, den här gången är jag sen med min krönika. Jag har väl inte varit på alerten riktigt. Jag blir så irriterad på mig själv, tycker jag skall orka, ha gnistan att skynda på mig, men ibland vill det sig inte. Allt tar så mycket längre tid. I dag måste jag gruva mig lite innan jag sätter i gång med ett matbrödsbak. Eller något annat mer omfattande. Det tar ett tag att övertyga mig om att jag skall nog baka.

Lite oro för Herbert och hans hjärtsvikt finns också med mig, men han reder sig gott med sin nya situation, lugn och trygg som alltid, men jag som alltid har varit mitt egna orosmoment får tänka både en och två gånger innan jag kan lugna mig.

Nu hoppas jag att ni har det bra. Vi hörs om en månad. Lev väl tills dess.