En månad har gått Mars 2020

En månad har gått
Mars 2020

Ja, den här månaden har gått, inte lik någon annan månad som jag har upplevt. Jag kan nog säga att ingen annan har upplevt detta heller.  Världskrig och förintelseläger och spanska sjukan och TBC och andra svårigheter har upplevts men inte detta.

Det här drabbar så många människor över hela vår värld, utan att vi har haft del i själva upprinnelsen. Inga ”gubbar” som har blivit osams över någon liten landbit eller att två likvärdiga stridstuppar har tävlat om vem som kan gala högst! Nej, det började i en stad i Kina, ingen vet säkert hur och varför. Ingen vet säkert hur det här ska sluta heller.

Början och slut är lika svåra ”fundringar” i allas våra huvuden. Ingen kan väl skylla någon för det heller. Eller… rykten säger att det beror på ovanliga matvanor i ”en annan del” av världen. Kanske deras matvanor bottnar i en annorlunda tradition? Mycket annorlunda än vad vi brukar äta till lunch.

På tal om lunch, så kommer här en följetongsberättelse från våra småpojkar på Rödön. Ulrica smsade om att Olle, 8 år, står i duschen och utanför håller mamma Ulrica på att borsta, snart 5-årige, Ebbes tänder. Så hörs från duschen: ”Du Ebbe, om vi äter lunch klockan 12 och så har vi eftermiddagsfikat klockan 2, vilket kommer närmast efter frukost?” Ulrica ser att Ebbe tänker, tänker länge och säger sen: ”Det vet jag faktiskt inte!” Ulrica skriver: Jag skulle ha velat vara inne i Ebbes huvud och kunnat leva så i nuet att man inte vet vilket som kommer när. Det får bara hända! Min reflektion blev även om hur kommer Olle på en sådan fråga, när han står där i duschen? Det är små mirakel som vi har fått i vår närhet, det är då säkert.

Jag läser om mirakel som andra vill se och ge till sig själva. Att operera en dubbelhaka!  Att slippa det där extra som har tillkommit under hakan och på halsen. Något slags draperi eller så. Så läste jag kostnaden: 100 000 kronor! Vem kan ha råd att kosta på sig en sådan summa för att kunna se ung ut omkring halspartiet? Andra rynkor finns ju kvar eller också tar de ögonlocken också för nätta 30 000 kronor på en gång.

Är det surt, sa räven? Nej, det kan jag inte säga. Min pension skulle aldrig klara av en sådan utgift utan att jag skulle vara tvungen ta ett lån, det kan kanske vara surt, men har man råd, tycker att det tillför och att den som tar sig igenom operationen sen mår så mycket bättre, så ska jag inte grusa den lyckan. 

Det visar bara så olika våra ”lyckor” kan vara. För mig ett sms om pojkarnas funderingar i denna karantäntid, för andra ett draperibefriat halsparti. För mig att kunna låna makens rollator och ta en trygg promenad i vårens fågelkvitter, för någon annan att se sin spegelbild med vackra ögonlock.

I dag, när jag gick ut för att fylla på mina fågelvänners matplats, så såg jag intill husväggen blad från narcisser och påskliljor sticka upp lite varstans. Kirgislökens bladspiror var också någon centimeter. Å, denna vårlycka! På baksidan har vi världens snedaste vide; ett träd eller en stor buske kan diskuteras. I toppen på den finns det hundratals kissekatter. Jag såg i en trädgårdstidning att nu finns det en sort som kan ge rosa kissekatter. Hur söt ska inte den vara! Men den gick inte på vår zon häruppe.

Som så många andra gånger, så är det reportage från så underbara trädgårdar. När man sen följer upp texten så kan zonen vara i skyddade lägen – zon 3. Då faller drömmarna platt på min gräsmatta, när man bor i zon 7. Det finns trädgårdsentusiaster högt upp i landet, som tack vara ihärdighet och optimism får till väldigt fina trädgårdar. Tack vare de ljusa nätterna. Så någon fördel har vi i alla fall.

Ja, nu är vi inne i en helt annan tid, ett helt annat sätt att leva, som sätter press på oss alla. Vi över 70 år skall hålla oss för oss själva och göra det som föreskrivs. Men gör vi det? Nej då! Vi har i bekantskapskretsen de som går och handlar ändå, som åker buss ändå, som går och hälsar på ändå. Jag, som vi säger på värmländska, vôrnes, (vill räkna med) att alla skulle hörsamma våra direktiv. För att inte fresta på sjukvården och sjukvårdsfolket med mer jobb än det är för dem. Har dessa, som trotsar allt, fått huvudet bara att ha mössan på? Jag vet inte. Jag trodde att de som var i vår ålder skulle uppföra sig som ett folk som lyssnar och lär, men det är kanske de, som inte hörsammar själva, som klagar mest på ungdomen, att inte ungdomen gör som vi säger. Sopa för egen dörr och bete er, säger jag.

Vi saknar våra målarvänner, våra trådslöjdare, våra vänner från kyrkluncher och gudstjänster men skulle aldrig gå för att hälsa på hos någon av dem. Det finns telefoner och mobiler. Använd dem ofta i stället.

Ja, nu tackar jag Herbert och min ”fådda” dotter Mia, som tjatade på mig om att skaffa en mobil. Hurra! Jag tar bilder, sänder iväg. Jag smsar till flera stycken varje dag och talar om vårt hälsotillstånd, vare sig de vill eller ej. I dag har jag tagit bilder från en teckning och en hink med vårblommor som sonhustrun Ulrica och lille Ebbe har ställt på vår uteplats. Vi var ute och luftkramades med dem, med 20 meter avstånd. Det var lite ”tjockt i halsen syndrom”, men vi ska klara av det här.

Vi är glada att vi är två personer, inte hänvisade till ensamhet, men du som känner dig ensam och less, ring upp någon bekant och prata bort en stund. Vi är till för varandra och särskilt nu i coronatiden.

På tal om bilder, så har jag tagit foton av snöhögarna efter vägen, där jag går varje dag. Om man vinklar lite ser de ut som fjäll. Så det blir lite fjällbilder ibland. Någon dikt blir det ibland, men kanske inte så ofta som förut.

Någonstans så känns det här livet som är nu, som en bekant skrev, intressant trots all förödelse och död. Något vi inte har upplevt förut. Kanske mina föräldrar hade något av den känslan, när andra världskriget rasade som värst. Stunder av uppgivenhet när alla dödstal redovisas. Vi kan inte blunda för dem, men vi kan ge varandra lite hopp, genom att tala om vårtecken i form av bofinkens sång eller krokus i gräset eller någon god maträtt man har hittat på, när man är tvungen att byta ut någon ingrediens i stället för. Eller som min yngste bror, som skickade sms häromdagen – han, som har fått en ryggoperation uppskjuten efter att ha väntat i tre år, skrev: 

Nu skiter jag i Corona, värk, förkylning, nageltrång och annat jäkla elände.                 BOFINKEN KOM IDAG!

Jag slutar krönikan med hans sätt att vända allt svårt till vårens lovsång!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *