En månad har gått april 2020

En månad har gått
April 2020

Ja, återigen så står man på uteplatsen och gläds åt flera hundra scillor och några krokusar som har kommit längre än sina bröder. För Krokus är väl en kille? Eller?

Det lyser blått och lila lång väg. Kan se någon, som promenerar förbi, stannar upp, tittar ängsligt in mot vårt fönster. Man ska inte stå och titta in på någon annans tomt men så tar vårglädjen ut sin rätt och i deras ansikte kan jag läsa glädje och hopp. Jag tänker i mitt stilla sinne: Varsågod och ta för er. Det är till allas vår glädje över att det är en vår på gång igen.

Mer glädje, jag har sett många bin! Jag har sett stora runda mammahumlor och kanske ett halvdussin nässelfjärilar. Jag blir så herrans glad att jag måste ropa på Herbert bara för att delge. När vi satt ute och fikade och det kom en fluga till vårt bord, så sa jag att man är lättroad när man blir glad över en fluga. Annat blir det när vi ska äta surströmming. Då är man mindre glad och ber dem dra dit pepparn växer i princip.

Ja, nu har påsken gått och inget Ida-besök. Inga småpojkar som har fått visa faster Ida allt nytt sen jul – hur de har förkovrat sig, hur de kan fler och fler saker.

Ebbe fyllde 5 år häromdagen. Faster Ida ringde till honom och sa: ”Ja, nu fyller du 5 år.” Svaret kom blixtsnabbt: ”Man brukar göra det sen man har varit 4 ett tag!” Ridå! Sen börjar man undra lite över dagens barn för han hade, hör och häpna, önskat sig oxfilé till middag den dagen! Oxfilé! Vilkens attans läckergom! Det hör till saken att de åt det på nyårsafton och han tyckte det var så jättegott. Annars är han som sin far, när han var liten, väldigt sparsmakad på mat. Eller vill inte smaka på det som inte ser normalt ut. Inget konstigt i sig.

Jag var ute och fotade av vår murgröna som har klamrat sig fast vid väggen med vad jag förstår, mirakellim! Den sitter fast som berg, men den skall absolut inte växa här. Det är en invandrare – en liten kvist, ärligt stulen vid en mur på Gotland. Den var ynklig ganska länge, men nu kan vi nog inte använda ordet ynklig längre. I vinter har den inte ens varit täckt för frost. Ingen av oss var stadd vid balans och ben till att täcka den i vinter. Vi sa: ”Den får klara sig själv.” Inte ett blad har gått förlorat om inte det visar sig när den ska till att växa mer. Vi får väl se. Undrens tid är inte förbi.

Förbi skulle man vilja att denna förhatliga virus kunde dra. Jag såg att det var en konditor som hade bakat coronabakelser. Ja, det är ingen hejd på vad vi kan, när vi är tvungna. Vi har isolerat oss själva, vi får maten hem-handlad av de unga, vi går på dagliga promenader. Herbert har en ute-rollator, som vi båda använder. Vi gör så att jag går en tur och retur ner till Radiohuset, varje dag, varmkör rollatorn för att Herbert ska ta den till sin runda runt kyrkan, ner till sjön och hem.

Jag kom på att jag kan gå ganska fort och blir rakare i ryggen om jag håller mig i makapären med hjul. Inte ett vingel heller utan tryggt och bra. Om någon tror att vi är osams så får de tro det. Då är det något för den personen att tänka på när det blir långsamt.

Långsamt har man inte, när man kan läsa vad den store mannen i det stora landet i väster delger oss mest varje dag. Trumpen! Spruta in desinfektionsmedel i lungorna och föra in väldigt starkt ljus in i kroppen är några av hans idéer som har kommit i dagen. Nu skall han visst sluta med sina presskonferenser. Kanske någon vettig människa har talat honom till rätta? Men hur har han kunnat komma på en sådan otrolig idé, som dessutom kan ta död på dem som tror på sådant. Vojne, vojne! Fabrikanter av rengöringsmedel gick direkt ut och varnade för att det kunde vara dödligt! De får varna för sin president, trodde inte att det kunde bli så illa.

Jag läste för ett tag sen om en gammal huskur, väldigt gammal, och hur bra den då är kan väl de tala om som kan sånt som jag inte kan: Gamla kloka gummor lade spindelnät på svårläkta sår för att dessa skulle läka fortare. Vad det var som gjorde läkandet så bra det har jag läst om, men som jag har, som norskarna säger, stoppat i glömmeboka! Men bara synen när det går en gumma och samlar spindelnät i en klut någonstans är ju fascinerande.

Jag minns en tidig höstdag vid mitt barndomshem, marken var full av dagg, lite dimma, mellan varje grässtrå och varje ljungtuva spindelnät på spindelnät. Långt upp på husets ena vägg fanns de också, de skira näten med pärlor på. Att få se detta, när solen precis bröt igenom, blev en syn för gudar. Då skulle man ha haft en mobil eller åtminstone en av dagens kameror som hade gett den synen rättvisa. Men detta var dåtid, inte nutid. Man skulle också ha varit en klok gumma, då i det ögonblicket, men det kanske inte var rätt dag, rätt timme eller ens rätt spindelnät.

Jag såg en annons häromdagen om näsdroppar. Den var mot nästäppa och rinnsnuva! Hur går sådant till? Det är lika svårfattligt som spindelnätet. Hur får du stopp eller fart på något som dropparna i flaskan inte vet vad de skall göra med när de kommer dit? Mysterier, det är vad det är. Jag skulle bara inte fundera på sådant som jag inte begriper! Jag börjar förstå pappa, när han sa att jag frågade så mycket som var alldeles onödigt att fråga om.

Nu i några dagar har vi slagit på teven för att titta på den stora älgvandringen. Man slår på, man hör bruset från vattnet, den växlar bilder mellan olika kameror och där sitter man och stirrar på en bild som nästan är svartvit. Nyanserna är inte så påtagliga. Inte älgarna heller. Jag har förundrats över att jag inte har sett fler fåglar. Om man åtminstone hade fått se en lavskrika eller en talgoxe. Men inte, ändå sitter man där och väntar.

Det här med naturen är fängslande. Jag har tittat på några program från exotiska skogar och fått se kryp som jag inte ens visste att de fanns. Fyrfota ludna djur som inte liknar något man har sett förut. Fåglar med fjädrar som kan konkurrera ut engelska damers hattar när de är på någon tebjudning. Fjädrar både hit och dit. Fjärilar, som är så stora att det låter, när de kommer flygande. Flyger eller flaxar en stor fjäril tro? Färger som bara vår herre har kunnat få till. Grattis till skapelsen, säger jag. En av skapelserna är ett pungdjur, en vombat, som springer på ganska kraftiga, rultiga ben. Den ser så attans snäll ut. En av mina favoriter. Tänkbart husdjur om jag bodde i Australien. Googlade på djuret i fråga och något som hade förbryllat forskarna var att deras bajs var fyrkantigt! Ja, du läste rätt. Fyrkantiga bitar kommer det ut. För att deras matsmältning går så sakteliga framåt, så att säga. Det är klart att jag har fastnat vid ett djur som bajsar fyrkanter! Ljuvliga varelser, säger jag.

Nu som avslutning, så kan jag tala om att jag har pratat med Olle, storebror till Ebbe, om hur han har det i skolan nu när han går i första klass. ”Bra”, sa han. ”I dag på bildtimmen har vi fått rita graffitti.” Det var häftigt, tyckte han. På svenskan hade han ritat ett monster, som han hade fått beskriva i text under bilden. Han tycker om matten också, fick jag reda på. Han fick i somras en ny cykel, som han hade sparat till själv. Nu hade han hoppat med den och fått punka på ena hjulet. ”Men, vad tänkte du då, Olle?” frågade jag. Svaret kom väldigt fort: ”Nu kan jag inte cykla mer förrän detta är lagat.” Så enkelt. Att inte farmor begrep det.

Jag slutar med att önska er en fin vår, med många humlor och bin och fjärilar. Vet ni vad fjäril heter på värmländska? Jo, den heter en feffel. Det är kanske så det låter när de kommer flygande/flaxande. För dem som hör bra vill säga.

Nu vet jag vad oro är! Jo, det är omtankar som tar långa omvägar. Det kan ni väl tänka på tills vi ses och hörs igen. Ha det så bra ni karantän-kan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *