En månad har gått maj 2020

En månad har gått
maj 2020


Jag läste krönikan för maj 2019, bara för att se vad som hände då och där i mina tankar. Jag läste att jag funderade på att skaffa en mobil! Att jag hoppades att kunna skicka något sms lite då och då.

Ja, jag har skaffat mobil, med hjälp av Mia, min ”fådda” dotter. Hon sa att nu far vi och köper en! Jag har haft den i över ett halvt år och det har inte bara blivit ett sms då och då. Det har blivit massor med meddelanden åt alla håll. Många, många. Jätteroligt.

Jag har några ”fasta”, som jag skickar mitt och Herberts hälsotillstånd till varje dag. I dessa ”sjuka” tider, så vill de ha reda på hur vi mår. Att vi har varit ute och gått. Vad vi har tänkt göra under dagen. Detta meddelar jag varje dag. Till Värmland far det två sms varje dag. Om väder, hur våren framskrider och annat som rör oss. Jag får svar med bilder och de är väldigt snabba på att tala om att där är våren och nu sommaren längre fram än här. Ja, inte gör det något. Då har vi det var.

Ida blir kvar i Stockholm första halvan av sin semester, tyvärr. Ingen Ida till påsk, ingen Ida nu. Jag vill så gärna skämma bort henne lite, med ”mammamat”, men vi får spara alla kramar tills det blir tillåtet att umgås igen. Det är så synd för hon får ju heller inte träffa pojkarna, de längtar efter henne. De får skajpa och visa henne det som de annars skulle komma springande med live, så att säga. Ja, något ord engelska kan jag, om jag tar i lite extra.

Vi är väldigt hörsamma med att inte släppa in någon utomstående. Jag känner mig som en gårdvar. Reser ragg och nästan morrar, men nu en dag så fick jag lätta på strängheten. Det är så att kyrkan funderar på att ge ut mina söndagsdikter. Hanna-präst kom hit och hämtade pärmen och fick information. Här hölls avstånd, här spritades händer och jag hoppas att det gick bra. Vi måste försöka att leva också.

Jag läste härom dagen att det hade blivit gräsbrand någonstans i länet. I anslutning till det, så fanns en liten ruta om vart man skulle vända sig för att ta reda på hur man handhar eldning utomhus. Man skulle gå in på www nånting och få instruktioner. På nästa uppslag i tidningen så står att Jämtland är ljusår efter att ha bredband överallt! Hur ska man då kunna söka på www? Finns svaret under något annat www någon annanstans? Så är det också i så många sammanhang att man ska tillhöra folket som kan www:a. Det är som att ge någon en cykel som inte kan cykla.

Jag får samma omöjlighetskänsla som vid det här med kontanter. Att inte en del affärer tar emot slantar från min börs! Det är ju för katten betalning som är värt varje öre jag plockar fram! Men det duger inte. Hur blev den världen, som gubbarna en gång tänkte sig? Hur blev den? Pengarna hanterar inte barnens sparbössa och gör de det så måste tjejen eller killen betala för att banken får låna deras pengar! Affärerna tar inte emot dina pengar som betalning. Bussen tar inte emot kontanter!

Jag såg ett program om Tage Erlander på teven häromsistens. Hur i herrans namn kunde det bli så efter allt de hade tänkt och funderat och planerat för ett drägligt Sverige. Men det var då det.

De där högtidliga gubbarna som titulerade varandra och var högtidliga. Bara det visar ju att det var längesen. Att tiden var en annan. Kanske lite mer respekt för både ”överheten” och för varandra och för de som var äldre som skulle vara lite mer sedda än vad de är i dag. Vi som åkte skolbuss fick lära oss att resa oss för den som var till åren.  Jag minns att en av barnen en gång fick en stooor, tjock lite grinig gubbe bredvid sig. Pojken, som kom i kläm, var väl inte så skolad i vad man sa och inte sa utan utbrast: Ska du sätta dej på mej din store tjocke kluns! Det var bara ett klart konstaterande från pojkens sida.

När jag är ute och går mina promenader, så går jag förbi en massa trädgårdar och häckar. Långa, täta häckar med, som jag ser det, små öppningar med grindar eller portar eller bara ett kryphål så man kan ta en genväg. En liten väl sliten liten grind, på ett ställe, säker så låg att alla kan kliva över, men som markerar ett revir. Jag har fantiserat om vad som döljer sig bakom den där lite slitna grinden. En trädgård full av drömmar. En tid som inte hör till vår tid. En sagovärld. Tänk vad fantasin är värd att ta vara på.

På ett annat ställe står några stolar och ett bord inne på en inglasad altan. En av stolarna är blå. Himmelsblå. Då kom min fantasi fram igen. Elisabet, min döda väninna som for till himlen som hon inte trodde på, som for i en sky förgätmigej, kom för min inre syn. Den där blå stolen är en hälsning till mig, något år efteråt, till tröst och förundran. Märkliga ting kan ske framför våra ögon och i våra sinnen. Om man bara låter fantasin flöda. Om man törs.

I min garderob fann jag en bunt gamla fotografier tagna i fotoateljéer lite varstans i Värmland. Några är tagna i Amerikat. Pappa hade en äldre kusin som for över för att tjäna pengar. Han var med och landsteg i Normandie under andra världskriget. Han berättade aldrig om det mer än han sa att det var hemskt, att vi inte kunde föreställa oss hur ”utäckt” det var. Johan kom hem efter kriget och var med och lastade timmer på en lastbil. De använde två stockar att rulla upp lasten på flaket. Helt plötsligt släppte en stock, kom dansande ner och träffade honom. Efter den smällen blev han blind! Att vara med om så hemska saker under kriget och klara sig utan någon kroppslig skada, komma hem och livet förändrades i ett enda ögonblick. Det är nästan ofattbart. Det hade inte jag kunnat fantisera ihop. Ibland överträffar verkligheten allt annat.

En annan sak som jag reflekterade över, när jag satt där med bunten fotografier: Snälla, vad ni än gör, ta reda på vilka de där uppsträckta allvarliga människorna är för några. Innan ni sitter där som fågelholkar och försöker gissa. Är inte han lik på min sida? Han måste vara släkt med din mamma. Den här griniga tanten vet jag inte vart hon hör. En del hann jag inte att fråga om tyvärr.

Herbert har under karantäntiden, hemskt ord, målat många bra akvareller. Får vi leva och ha hälsan till våren och statsepidemiologen släpper ut oss bland folk igen, då skall vi göra en utställning av Herberts tavlor. Det är Herbert värd och att dela med oss av allt det som har gett livet innehåll, när det har varit som jobbigast.

Statsepidemiolog, det yrket visste jag inte att det fanns för 5 månader sen, men nu är han nästan som en gammal bekant. Det finns säkert hundratals andra yrken som jag inte har en aning om, kanske inte får en aning om, det var det samma, men att den lite torre mannen som dag efter dag har fått svara på samma frågor, som vi säger i Jämtland, ma ett ma ett, inte förlorar tålamodet och bara skriker till reportrarna: Är det ingen som har nåt nytt att fråga om? Nejdå, samma frågor, samma svar. Lika lugnt och lika sakligt. Märkligt. En del människor har ett väldigt stabilt psyke, tålamod och fördragsamhet. Allting som det verkar. Långt ifrån det jag har begåvats med. Men jag har fantasi. Det är väl tur att Tegnell inte använder sin fantasi utan utgår från fakta och inget annat.

Så slutar krönikan i dag. Jag tänkte inte vidröra varken pandemi eller bacelurer eller annat instängt, men jag hamnade där i alla fall. Förlåt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *