En månad har gått juni 2020

En månad har gått
juni 2020


Den här månaden är jag sen av mig. Jag brukar inte vara det, men jag tror att det tar på, med den här karantänen. Vi är ändå två, vi kan samtala, vi kan resonera, men den här vetskapen om att: inga besök, inga barnbarnskramar och inga barnkramar heller.

Får man besök och skall bjuda på fika, så sitter man ute och halvfryser utan att kunna få sina gäster att känna sig välkomna. Hur pass välkomnande är man när fjällvinden river i? Filtar finns att svepa om, men den där trivseln… Eller när termometern visar 28,5 varma grader på båda uteplatserna! Man vill så mycket mer.

En dag var Ulrica och pojkarna här och hämtade lite växter som skulle landa i någon rabatt som Ulrica hade ordnat med på pojkarnas skola. Det är inte alla gånger man kan dela med sig av sitt överflöd. Bäst att passa på. Hur känner man sig då, när det kommer en femårig Ebbe med glädje i blicken springande emot farmor, tvärstannar och bara står där. Var gör vi av kramarna? Eller när Olle stannar utanför dörren, slår ner blicken och säger ”Hej!” Vi vet inte, någon av generationerna, vart vi skall stoppa alla kramar.

Jag fick en bra idé av min yngste bror. Han sade: ”Be pojkarna, också ni, att varje gång ni blir kramnödiga, så lägger ni en lapp i en liten ask där det står Kram på, kanske ritar någon liten krumelur.” Sen när det här är över, så får vi titta på varandras kramlådor! Lite lättar det väl i alla fall.

Mer att oroas för: Vår Klätterhortenzia blommar som aldrig förr. Blommar för ingen nektarsamlande insekt alls. Någon humla ini mellan som ser bortkommen ut, som ser ut som den ensammaste i världen. På alla dessa dagar den har bjudit på sin blomsterprakt har jag sett ett bi! Vad blir det av vår värld? Vad är det för en värld vi lämnar över till Olle och Ebbe och alla barn i deras ålder? Hur många ”farmorar” tänker samma tanke som jag? Vad ska det bli?

Vi kanske inte behöver utnyttja några utländska bärplockare att flänga runt i våra skogar efter blåbär och lingon om vi inte har de där små, små jobbarna med vingar som gör sitt först! Bärplockare som bor under hemska förhållanden. Inte ens riktiga bostäder. Det ser ut som flyktingläger, där de bor. Så har det gjort förut om åren i alla fall. Kanske det har blivit bättre, jag vet inte. Avtalsenliga löner? Mycket att undra över.

Nej, nu får jag sluta med att gnälla. Vi har mycket att glädjas åt varje dag, varje stund. Vi kan slå en signal till bekanta, vi kan prata. Vi kan sms:a vart vi vill. Vi kan skicka bilder på trädgården, bilder som färdas från Jämtland till Småland innan jag hinner blinka. Svar omgående med bilder från deras vardag eller fest.

Vi kan köpa oss en tub med huvudvärkstabletter. Vi behöver inte fumla med det där vita kuvertet som mina föräldrar gjorde när jag var liten. Pulvret för huvudvärk eller feber. Eller för något annat som inte var bra i kroppen. Verkade som de där pulvren var bra för allting. Minns så väl hur det lät, när pappa öppnade ett sådant kuvert. Det prasslade lite märkvärdigt. Vitt lite hårt papper, lite glansigt på insidan så pulvret lossade lätt. Det köptes på apoteket, det var aldrig tal om något från någon homeopat. Mamma var ju sjuksköterska. Icke för ty, så lade alltid pappa honung på alla självsprickor. Det gör jag också! Fenomenalt. Tänk att man minns. Åter något att glädjas åt.

När jag går mina förmiddagspromenader, så går jag förbi några villakvarter. På ett ställe så är deras trappor och farstun alldeles intill trottoaren. På ett ställe har jag blivit extra-glad, för det är säkert en flicka som har ritat med kritor. En dag en lila fågel, en glasstrut, en sol och en fisk. Jag skrev flicka, för jag tror att om det hade varit en kille, så har det varit en bil, cykel eller en boll. Ja, jag kanske har förutfattade meningar, men jag är ju 80 år!

Vår Erik, vårt alltiallo, vår ”hjälpare” kom och hjälpte oss, när det gällde vattenspridaren. Det skulle bytas ett par packningar. Skruvade isär, tittade noga, tog upp den nya prylen, tittade igen, och sen fortsatte han att sätta ihop och allt funkade och det gör den än.

Då slog mig tanken, hur ser det ut i huvudet på dessa tekniker som skruvar, tittar, stannar upp en stund, skruvar lite mer, vänder på det hela och sen skruvar en gång til? Hur och vad är det för kugghjul som rörs inne i deras hjärna? Sen slår mig likheten med Erik och hans pappa Örjan, när de jobbar med sådana saker. Ingen brådska, inget kanske, utan när det är ihopskruvat så funkar det. Äpplet faller ingen bit alls ibland.

Herbert går också varje förmiddag en sväng. Ibland går han förbi uppsamlingsstället för avfall en bit bort. Det är ingen trottoar en bit av vägen utan han måste gå på kanten av vägen eller gatan. Två stora kassar med plast på rollatorn. Han är ju inte så spänstig i stegen längre, det går ganska sakta. Sen måste han passa så inte någon av kassarna välter ut. När han en dag kommit en bit, så mötte han en bil som körde sakta och stannade. Den kvinnliga medresenären vevade ner sin ruta och frågade: ”Hur är det fatt?” ”Jo, tack det är bra”, svarade Herbert. ”Vart är du på väg?”, blev nästa fråga. Så fick hon se innehållet i påsarna. Hon utbrast: ”Åh, är du på väg med sopor!” Hon vevade upp sin ruta och de for. Underbart. För det första att de trodde att Herbert var på rymmen! Gissa om han skrattade got, när han kom hem. Sen att det finns människor som bryr sig om, om någon har gett sig iväg, som inte kan ta reda på sig. Som har gått ut och ingen har vetat, kanske någon som bor på något äldreboende. Så episoden var både dråplig och rörande.

I denna månad har jag vevat ut markisen flera mil, jag lovar er. Så mycket har den aldrig varit ut- och invevad någon junimånad förut. Ingen annan månad heller. Vi har slagit rekord markisen och jag!

En kväll när jag tittade på teven och det blev reklam, så var det Hemtex som reklamerade för nya mönster och varor. Då kände jag att jag saknade att kunna åka in till stan och gå i en sådan affär. Även om jag inte behöver något av det som salufördes, så hade det varit roligt att bara insupa något nytt. Någon ny färg, eller ett nytt mönster. Kanske en duk som skulle kunna trivas på vårt köksbord. Till lyst och glädje.

Jag har alltid duk på köksbordet. Bordsfilt och duk, jag tycker det är så jobbigt när porslin och bestick framkallar hårda ljud, när de sätts ner allt eftersom man använder dem. Det blir så mycket mildare med något som dämpar slamret. Det är opraktiskt med bordsfilt men det finns tvättmaskin och behöver inte strykas.

Har ni som vi ätit mycket sill denna månad? Sill och pärer och gräddfil. Vilken oslagbar kombination. Ingen lång matlagningstid, inte många ingredienser, inte många karotter, grytor eller slevar. Minimalt med disk dessutom. Hurra!

Skall jag ropa hurra, vi har ju diskmaskin. Tänk om våra ”förmödrar” haft en aning om hur lättsamt deras barnbarn skulle få det i hushållet. Elektriskt strykjärn, våffeljärn som sköter sig själv, nästan, spisen som man bara har att skruva fram de gradantal som man vill ha för att baka drömmar eller annat fikabröd.

Jag har varit med om att stryka skjortor i sommarhettan, när spisen måste eldas för att få strykjärnet varmt. Jag har lagt i blöt vittvätt i lutvatten, värmt tvättgrytan med ved, sköljt vid isvaken och fastnat med fingrarna i vridmaskinen, när vi tvättade mattor. Min syster vevade och jag hann inte undan med fingrarna. Nu kommer det där minnet tillbaka igen. Den tiden är länge sen, men jag kan fortfarande känna smärtan i fingrarna av både vridmaskin och isvatten. Hur skulle jag ha kunnat delge er det här annars. Jag säger välsignade minnesbank.

Nej, nu slutar jag för denna månad, tiden går så fort och när jag nu är sen så blir det ännu mindre tid till nästa månadskrönika. Var rädda om er och skaffa en vacker ask att lägga alla kramar i. 

Förresten: Kram på er!  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *