En månad har gått juli 2020

En månad har gått juli 2020

Ja, nu har den kallaste julimånaden på 58 år smugit sig iväg; lagt de dagarna bakom oss. Juni varmast på 44 år, juli kallast på 58 år – Hänger ni med? Det är allt detta ovanliga, ovissa som ger oss en darrig tillvaro. Har som ni andra kastats mellan kalla dagar och solgassiga dagar.

Jag läste om krönikan, som jag skrev, för juli 2013 om hur vi inte skulle klara oss utan kramar. Nu 2020, så får vi klara oss utan kramar! Inte vi som är ett par, än har det inte blivit en rekommendation att vi inte skall eller bör. Men: Alla som inte har någon därhemma, men som brukar få kramar av de barn och barnbarn som brukar komma och hälsa på. Inga kramar! Förbaskade Coronan! Jag sänder kramar till er allihop. Blunda och känn!

Ja, den här månaden har det hänt mig något alldeles otroligt. Herbert har en systerdotter, Britt, som har släktforskat på Winges släkt och gjort ett jättejobb. Så frågade hon om hon skulle titta på mina förfäder, bara för att hon tycker det är så roligt. Jag tyckte det var spännande, så jag sa ja tack.

Nu sitter jag här med en hel pärm full av släktingar på både pappas och mammas sida. Jag har funnit en trolig mördare på farfars sida, vilken flydde till Norge. En bror till min farfars far. Hela syskonskaran på 12 barn levde väl i en, som det står, tvivelaktig vandel.

På min mors farfars sida fanns en 19-åring, som i hela sitt liv inte fick en riktig bostad, hemlös och eftersökt av polis varhelst han kom. Lösdriveri var det liv som gjorde att han jagades; 30 punkter i polisrapporten.

Längre bak på farmors sida finns det en hel radda präster. Det är som jag säger att det alltid finns att lägga i bägge vågskålarna. Längst bak på 1400-talet, så finns det ett stänk adligt också. Jo, jag tackar jag.

Efter allt älskande så blev det till slut en sån som jag. Väldigt utspädd från både mördare, hemlösa, präster och adlighet.

Vilka umbäranden som det spelas upp inför mina ögon. Barnaskaror på 12 barn, och så i slutänden kanske det blir ett barn kvar som når vuxen ålder. Stackars mammor, vänta barn vartannat år, i en lång radda av år. Fattigare än fattigt. Karlar som söp och slogs, de allra flesta i alla fall. Varken mat eller bekvämligheter i torpstugorna.

Nu har Britt gett sig i kast med min dotters släkt på hennes pappas sida. Hon blir säkert lika fascinerad av allt hon kommer att få läsa.

Hon blir säkert, som jag, förundrad, storögd, ledsen, och tacksam över allt vi får reda på. Förundrad över att de orkade. Storögd över det som ändå har utspelats, ledsen över allt lidande och tacksam över att vi har fått leva den tid som är nu. Trots allt.

I samband med Britts frågor om min barndom, så hittade jag en berättelse om pappas plantskola. Den skrev jag för åtta år sen till en trädgårdstidning. Jag beskrev både odlingar och allt som hörde dit. Jag skall höra om Värmlands läns museum vill ha den till sitt arkiv.

För ett tag sen i den här månaden gick det på tv ett program om Utöja och det som hände då. Vi fick inblickar i polisarbetet, sjukhusens arbete, tidningsredaktioner och andra som var på tå, när det hände. Vi fick ta del av sånt som åtminstone inte jag tänkte på. Hur det kändes för poliserna som kom till ön och skulle leta rätt på alla. Sjukvården som tog emot alla svårt skadade och lindrigt skadade.

Den unge prästen som såg alla svarta bilar i en aldrig sinande ström, som bar på sin frakt av unga döda in till sjukhuskyrkan. Då tänker jag på när Stoltenberg citerade den unga flicka som sa: Så mycket ondska en enda människa kan sprida, så mycket kärlek vi kan sprida, som är så många. Ta de orden, tänk på dem och sprid dem. De behövs i dag också.

Nu har året börjat luta mot en höst, som vi inte vet särskilt mycket om. Vi vet att löven blir gula på träden, jag har mött några guldpengar på marken  redan på mina promenader. Sädesärleungarna springer efter sina föräldrar och tigger mat. Undrar om sädesärlemamman har samma tankar som mina förfäders mammor, när maten fattades. Det kan inte finnas så mycket kryp att mata fågelungar med när det är så kallt. Det är inte lätt att vara föräldrar, vare sig man kan flyga eller ej.

På tal om familjer så är Olle och Ebbe  i Dalarna, närmare bestämt i Orsa. I år får de ju inte träffa mormor och morfar heller. Annars är det tradition att jämtlänningar och smålänningar träffas i Dalarna för att umgås med många uteaktiviteter. I år blir det ingen släktträff.

Hela familjen har cyklarna med sig. Olle hade cyklat en mil i skogen, efter det åt han lunch, satte sen på sig sina rullskridskor och åkte en mil med dem. Hur mycket energi finns det i en sådan där pojkvasket kan man undra. Det är ju jätteduktigt. Ebbe cyklade 6 kilometer. Inte dåligt det heller, men gick omkull med cykeln och skrubbade armbågen rejält. Erfarenheter som gör ont och lämnar ett ärr, som farmor får begrunda lite senare.

Jag läste i tidningen att vårt bibliotek har en cyklande kraft (bara det att inte åka bil) som åker runt med böcker till dem som inte tar sig till biblioteket, eller som är avrådda att inte gå dit. Detta år med pandemin har gjort att det poppat upp idéer som aldrig har kommit fram annars.

Vad jag däremot blir fundersam över är: Klarar vi hela lång hösten, hela långa mörka vintern utan att kunna dela en kaffekopp med  de våra? Vi som är gammelgammel och sköra! Bara det gör att man ser en bild framför sig om hur vi står som några skrangel och bara rasar ihop för att vi är sköra. Det blir bara en liten hög av den där gammelgamla.

Klarade de, som var på Utöja, att fortsätta sina liv, så var det väl katten om inte vi skall klara det här också, men så är det detta med det sköra… Herbert och jag går våra dagliga turer med rollatorn. Ibland känns det väldigt lättgått, är inte så besvärligt, men ibland så är benen och fötterna väldigt tunga. Jag väger minst 120 kilo och humöret är inte på topp.

Då ser jag grösiskepappan kesa och försöker att ta något flygfä, ett flygfä som inte ens är synligt för mitt öga, därtill hinner han få fatt i det. Jag som inte kan få fatt i en fluga på insidan fönsterrutan. Jaf försöker att ta dem för att de skall få friheten igen, men det kanske är en chimär, för när den kommer utanför fönstret så dyker kanske grönsiskan upp och tar den.

Nästan på varje ställe, flera gånger i veckan, så dyker det upp en vit katt som korsar min väg och försvinner in i ett buskage. Trots att den är helvit så lyckas den gömma sig i det gröna. Den sitter nog och spejar på tanten med rollatorn där inne i skuggorna.

Nu väntar vi på att vår vän från Charlottenberg skall komma upp. I år bor han inte hos oss, tyvärr, allt är så konstigt detta år. Han kommer att bo hos yngre bekanta i deras gästrum. Tur att det går att ordna så att vi i alla fall kan få se varandra.

Jag har talat med Ida nu har är hon inne i sin andra semesterperiod, men stannar i Stockholm. Hon skulle kunna bo i lillfamiljens husvagn, men vill inte sitta i ett tåg i flera timmar, inte veta vilka bacelurer som var med på samma tåg. Sen komma hit, möta oss, småpojkarna och sina syskon och inte få kramas, det blir ju tortyr, säger hon.

Allt är konstigt detta år. Igen och igen och igen kommer de tankarna, de orden. Allt är så konstigt detta år! Men vi skall klara av det. Tillsammans!

 Lev väl och håll avstånd och håll ut!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *