En månad har gått augusti 2020

En månad har gått juli 2020

I dag på min promenad, så såg jag en grässträng vid sidan av gångvägen som var alldeles full av guldpengar. Björken i närheten hade bidragit till den vackra utsmyckningen, som inte har kostat ett öre, men som kommer att kosta oss sommarvärmen, blommor och blader. Vi kommer att möta kallare dagar, hagel och snö, bekymra oss om snöskottning och halkiga promenadstråk. Men å andra sidan så kommer det att bli månbelysta kristallnätter, tända adventsljus, tomtebesök och VÅR!

Nu kröp den här ”optimistiskan” fram igen och visst behöver vi allt positivt som vi kan uppbringa.

Jag läste i går att de tror att den här pandemin kanske kan vara borta på två år! Två år, så länge höll spanska sjukan i sig, men den här kanske ska överträffa gamla pandemier för att verkligen komma in i historieböckerna.

Stackars oss alla som är mitt i detta virrvarr av känslor. Barnbarn som vill kramas, yngre vuxna som inte kan hälsa på sina gammelgamla föräldrar. Vi får inte gå till biblioteket, men till apoteket dit alla sjuka går! Munskydd ska hjälpa eller inte. Vet inte vad vi ska göra snart, vet inte vad vi ska tro. Vi kanske är för gamla!

Herbert och jag pratade om hur det var förr i tiden. Jag kom att tänka på sådana saker som: 

  – När jag hämtade huggkubbeflisor i      vedboden, sånt som var lätt att tända upp i spisen med. 

– När man vevade slipstenen för lien i långa ändlösa stunder, för att lien skulle bli så vass som pappa ville ha den.

  • Hur jag fick våttorka den där för-jodade symaskinen varje fredag, med alla tusen och en snirklar och ornament som tog mycket av spring och lektiden i anspråk. 
  • Eller veva separatorn, och som tack fick jag lite mjölkskum på ett fat med lite socker på.

När jag tänker på det så var det upprinnelsen till dagens kaffemaskiner, det där med vispad mjölk. Långsökt men ändå. 

Så visst har vi levt i en annan tid, en helt annan tid. Jag hörde av en svägerska att hon skulle betala 18 kronor för en vara i en affär. Tjejen som tog emot hennes tjugokronorssedel var tvungen att slå på miniräknaren för att veta hur hon skulle ge tillbaka! Alla finesser och utbildningar till trots i nutid, så är jag säker på att en ung tjej i handelsboden förr kunde ge tillbaka två kronor utan att ta till papper och penna.

För att ta ett litet kliv längre fram i ålder, så tänkte jag på när det var som mest aktuellt med Elvis Presley och Tommy Steele. Då blev det tal om vem som var bäst bland oss flickor. Alla höll på Presley. Men jag sa Tommy Steele, för jag tyckte så synd om honom för ingen röstade på honom. Fastän det blev obekvämt för mig, så måste jag. Inte katten brydde han sig om vad en liten rädd tjej i värmlanndsskogarna tyckte! Men jag skulle ju hjälpa till.

På tal om att växa, så kan jag tala om att nu har vi inga riktigt små pojkar på Rödön. De kom hit efter sin dala-semester och sannerligen så hade de vuxit en hel decimeter NU är de pojkar men inte riktigt små. Det blir som min pappa sa om pojkarnas pappa och hans bror: Jag tror ni har hällt Blomstra i deras skor! För det är ett bra gödningsmedel.

Det var många år sen som Olle tyckte att något var rååkigt, när något var tråkigt. Nu krånglar inte bokstäverna till sig för honom och inte för hans lillebror heller. Båda hade skrubbsår som skulle beundras. Sommaren sätter sina sårspår på pojkarmbågar och knän. Nu är det inte ens behövligt med Kalle Anka- plåster. Nu duger det med vanliga ”tant-plåster” också.

Ebbe kom, sist de var hit, och frågade om jag hade någon choklad. Det brukar finnas vanlig Marabou mjölchoklad, nu sen kyrkchokladen har tagit slut. Jag skar isär varsina två bitar åt dem och sa att jag satte ut på ett fat på uteplatsen. De går ju aldrig in till oss för de ska inte smitta ner oss. När det gått ett tag så kom Ebbe: Farmor var sa du att du lade chokaladen? 

Som man då svarar med: Jag sa ju att …

Så tittade han pillimariskt på mig och sa: Det vet jag väl och så höll han fram de båda bitarna! Ridå!

Sen de hade farit, så ringde jag till Ebbes farfar, mitt ex, och sa: Hördu, äpplet ramlar inte ens en bit från trädet! Det fastnar på vägen ner. 

Gissa om han fick sig ett gott skratt.

I månaden som gick, så kom tidningen M i min postlåda. Ute på omslaget stod med stora bokstäver följande: SLANKSNYGG. Jag läste om tre smala, vackra, duktiga, driftiga kvinnor, som var nöjda med sina liv. De hade att bära varsitt öde, de som vi, men på vägen hade de också ekonomi till att skaffa sig en personlig tränare, gå på gym,  åka utomlands för att finna sin stil, vara fotomodell vid 65-års ålder, äta stenåldersdiet och allt möjligt annat.

Jag vet att det låter som om jag är avundsjuk men det är inte hela biten. Jag reagerar för den grå kvinnan som inte kan, inte har råd, inte törs, inte blir som de här som verkligen är vackra kvinnor. Om jag och mina ”medsystrar” jobbar aldrig så mycket, så kan vi inte ta på oss en svajande klänning och känna oss som vinnare. Vi blir här i det vardagsgrå, går ut och lyssnar på fåglarna om vi orkar, gläds över en maskros som har vuxit genom asfalten, haltar oss fram. Jag skulle också vilja ha svaj på kjolen, steppa eller segla. Men det går inte. Min portmonnä är nog lika stor som deras, men innehåller mindre pengar, innehållet säger stopp eller kroppen gör för ont eller modet fattas mig eller jag passar inte in!

Kan det vara så att det är som för räven? Surt! Bären är väldigt sura, sitter för högt upp, onåbara, men jag kan glädjas åt färgen på rönnbären, lika mycket som färgen på den röda svajiga klänningen, det långa vackra håret, som damerna i artikeln har – jag med mina grå strån som lever sitt eget liv och min klänning som  inte är så tjusig. Men jag lever, kan reagera för att livet ter sig så olika för oss. Kanske reagerar jag åt en hel skara ”tanter”, som har drömmar om svaj och slankiga tyger runt benen. För det måste vara underbart att få känna, kunna unna sig. Till och med utan avundsjuka systrar ute i periferin.

Nu har friidrotten börjat smyga sig in i våra teveapparater. Det slås rekord på rekord. Jag låg vaken en natt och tänkte att till slut, så måste rekorden ta slut. Det går inte att springa 800 meter hur fort som helst. Det går inte att hoppa höjd mer än till en viss nivå. Hur skall de sen bära sig åt? Idrott med redskap går säkert att förbättra med finare och finare stavar och kast-saker, men människan måste till slut nå sin gräns.

Ja, jag går ut och går varje dag. Allt sen coronan slog till, så har jag rullat iväg. En del dagar med svikt i stegen och då känner jag mig långt från mina 81 år. En del dagar har jag tyvärr dragit på mig ett par bly-skor och då kan vi börja tala om ålder.

En av dagarna var det alldeles stilla, alldeles ljumt, ingen vind, ingenting hördes, ingen som ropade på någon, ingen hund som skällde, inga barn som skrattade, inga fåglar som kvittrade. Jag var alldeles ensam på denna jord, så kändes det! En mystisk, otrygg känsla som kröp väldigt nära inpå, som början till en skräckhistoria. Jag tittade mig om bakåt, ingen ”medgångare” i sikte, men så framför mig fick jag se en skata som gick i samma riktning som jag. Jag blev glad, vi var två på denna jord! Hurra!

Jag har en kvinna i min bekantskapskrets som, när hon är ute i Guds fria natur, kan fota en fin trädrot. En dag hade hon fått syn på ett hjärta ritat i sanden vid Lillsjöns badplats. Det hjärtat förmedlade hon till mig. Jag var lite ledsen den dagen och så kom det där sandhjärtat och det gjorde mig varm om mitt hjärta.

Ibland kan det räcka med en bild på mobilen, eller några ord, för att göra en medmänniska glad. Det kostar bara några tankar, lite möda som ger hjärteglädje.

Hjärteglädje sänder jag till er och vi skall inte ge upp utan hjälpa varandra att klara av den lite mörkare kallare tiden som kommer. Till slut ska ni se att vi kan närma oss varandra igen. En tankekram till er alla från Margareta.

En tanke på “En månad har gått augusti 2020”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *