En månad har gått september 2020

En månad har gått september 2020.

Ja, nu kan jag tala om att nu har jag gjort en kullerbytta igen. Jag for baklänges i hallen och slog bakhuvudet i en dörrpost. Dörrposten var starkare än min huvudsvål, så det blev en åktur med ambulansen till kirurgakuten. 

En ny upplevelse, må jag säga. Negativ för att jag inte kan hålla mig på benen, positiv för mötet med alla fina människor. En var killen i ambulansen, som försökte stoppa blodflödet. Äter man som jag, blodförtunning, så är det ymnigt blödande som gäller, men till slut så fick han ordning på det. Inne på akuten blev jag så väl mottagen av personal, som är berättigad till alla lovord jag kan hitta på. Aldrig otåliga, hade alltid tid, bemötte ledsna mig med både goa ord och tröst. ”Att ramla är sånt som händer…” Sen kom det en härlig ung kvinnlig läkarinna, som sydde ihop det som glipade och jag fick åka hem. Jag ståtade omkring i en bebismössa av något sorts nät. En jättebebis. Herbert var finkänslig och snäll, lät inte undslippa sig några kommentarer. Som skulle ha varit befogade.

Allt gick bra, med blotta förskräckelsen. Det som var svårt var att inte få tvätta sitt hår. Jag försökte tvätta på båda sidorna men var jublande glad den dagen de fem stygnen var borta och jag kunde tvätta hela håret.

Ja, nu är jag den erfarenheten rikare och hade gärna varit utan den, men intressant att se hur otroligt mycket jobb som akutsjukvården har. Det ligger folk i korridorerna, sköterskor hastar mellan de olika patienterna; deras tålamod och förståelse för oss, som ligger där, skakade, lite rädda och ovissa om vad som kommer att hända.

Den unga killen, som följde med mig och sängen till röntgen, småpratande och trevlig i vindlande kulveratar, var en trygghet i sig. Ja, jag säger, heder åt alla som jag kom i kontakt med.

Sen har jag mindre förståelse för dem, som utbrast: ”Det var väl fullständigt onödigt!”, när de hörde vad som hade hänt! Tänk det tyckte jag också och var väl medveten om att det var så, men att få höra det från flera håll blev ett slags dom. ”Hur far du fram!” ”Att du inte kan tänka dig för!” Jag var så ledsen och nere för det som hände och mer lades det på!

Nu försöker jag tänka mig för, inte ha så bråttom utan jag får hinna det jag hinner och resten får vara till nästa dag. Det är svårt att slå av på den takt man är van att ”jobba” i. Om man nu kan tala om att jobba, när åren är så många. En sak vet jag i alla fall, att några gardinbyten blir det inte, utan att jag kommer att be om hjälp. Jag kan tänka mig hur ont det gör, om man ramlar från stegen. Fastän den har handtag att hålla i och vad ska jag då ta ner gardinerna med, om jag har full huggning att hålla mig krampaktigt kvar i stegen! 

Livet blir mer och mer begränsat och mer och mer komplicerat, men det dyker upp nya vägar på vår stråt. Jag kom på att jag skulle göra pastasås en dag i veckan. Det har i alla år varit köttfärssås, så traditionell som allra helst. Jag hade lite rester av någon kycklingfilé och stekte spenatblad, blandade med lite philadelphiaost och lite thaikrydda och en riven morot! Lite smetanaklickar. Smaskens.

Nu ska jag experimentera mer och jag må säga att Herbert är en väldigt pigg ”smaka- på-person”. En dag hade jag fått brandgul trumpetsvamp av Doffan. Åter igen en kulinarisk pastasås med lite hackade nötter, rödlök och grädde!

Värdefulla är goda vänner, som plockar svamp när man inte tar sig iväg till svampskogen själv och Mia som har skördat både morötter och rödbetor. Därtill en stooor bukett ringblommor, som solar i en vas på köksbordet. Det bara skvätter över en massa höstglädje till oss från flera håll, som vi tacksamt tar emot.

Småpojkarna och deras mamma har hälsat på. De satt på uteplatsen på framsidan och vi satt inne vid köksbordet, men den tillvaron är inte riktigt barnbarns- eller gammelgammelvänlig. Att inte få hålla om, att inte sitta nära på soffan och läsa sagor, att inte få hänga över deras axel och se när bokstäver eller teckningar växer fram. Det är snudd på att man sväljer gråten gång på gång, så även när jag skriver detta. Vi vill hålla om varandra! Allihop!

Nu talade Mats, pojkarnas pappa, om att lille Ebbe har börjat läsa, alldeles av sig själv. Storebror Olle har varit en duktig bokstavslärare vad jag förstår och så helt plötsligt så börjar Ebbe läsa, när pappa ska läsa för honom. Detta händer och vi får inte vara i närheten av utvecklingen utan det bara sker.  Olle följde vi ju bokstav för bokstav, från streckgubbe till människor med fingrar och tår. Nu får vi färdiga teckningar och kan inte vara med på färden – en slags mänsklig närhet, som tas ifrån oss.

Olle hade med sig sin nya cykel, som han fick visa oss. Ett litet underverk, med tjockare däck, så att man kan cykla i skogen utan att göra så fula ärr i naturen. Han kan cykla timmevis i skogen med någon av sina föräldrar.

Mer, som vi är utestängda ifrån, är att kunna gå på mataffären och se något som man kunde tänka om: Detta ska vi smaka på eller Det där kan vi ta till middag. Nu skriver vi en lista efter reklambladen och luckorna i kylskåpet, men så är Erik vår ”handlingsman” så finurlig, att ibland ligger det en frukt som vi inte har beställt, en grönsak eller som nu sist en indisk kryddad  kycklingfilé, klar att bara steka. Den var jättegod och blev en överraskningsmiddag. Hurra för honom! Ibland finner vi någon godispåse eller en chokladkaka, där i botten av påsen. Så mycket roligare att packa upp. Sist bjöd han på födelsedagsbakelse. Han hade fyllt år i veckan.

Mats har varit och handlat en fleecetröja åt mig. Han har ju, sen han jobbade på sportaffären, blick för storlekar och passform. Så jag är trygg i att det blir bra, när han drar sitt strå. Den passade och var en färg som inte jag ser sjuk ut i. Färger som går åt gult, orange och gröngult ger mig ett drag av att inte vara frisk alls. Jag ”måste” ha kalla färger.

Tänk att man kan ha möjlighet och råd att välja vad som passar och inte passar. Jag får lite dåligt samvete för de människor i andra länder, och i detta vårt land också, som får sätta på sig det som de får. Utan att rynka på näsan och säga att Jag passar inte i det här. Det här vill jag inte ha! Vraka och välja. Kanske inte prismässigt, men jag har valmöjlighet i alla fall.

Jag har inte varit van att ha långt hår, men nu kan jag kanske vara lucia i december. Snart kan jag nog häfta upp det lite, för äldre tanter ska inte ha hängande hår. Det är som om man försöker vara tonåring, men onekligen finns det de som kan bära upp ett vackert böljande stålgrått hår, men jag hör inte till den skaran. Lite avundsjuk kan jag känna att jag är, men det går över ganska fort.

Ja, nu börjar hösten nagga vår tillvaro i kanten. Mina dagliga promenader blir mer och mer guldpenningbeströdda. Jag tänkte en dag att: Tänk om jag hade en krona för varje guldlöv, då skulle jag vara ganska rik. Att jag är rik som kan gå ut, kan se det jag ser, orkar gå mina promenader och glädjas åt det, uppskattar jag varje dag.

En dag så blev jag ”omgådd” av en surmulen långbent man, som inte besvarade mitt hej utan bara gick vidare. När han hade gått några meter, så tänkte jag: Nu ska du buttre långbenet gubbe få bli min draghjälp! Jag försökte haka på, och fick gå så fort jag orkade. När jag var nästan hemma, så mötte mannen en bekant och stannade. Jag fortsatte hem och tänkte att: Nu har du varit min hjälp och har inte en aning om det. Så kan mina promenader i höstglöden te sig vissa dagar.

Du som har ork och tar dig ut, gläds åt färgerna. Orkar du inte gå ut kanske färgerna når dig genom något fönster. Annars så försöker jag förmedla min tillvaro till dig och önskar dig allt väl. Livet är fyllt av snubbeltrådar, överraskningar, glada och sura medmänniskor men också många änglar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *