En månad har gått oktober 2020

En månad har gått oktober 2020.

Den här månaden har bjudit på alla väder som finns på ett år. Strilande regn, snöglopp, där blöta snöflingor piskats fram i sidvind. Solskensdagar då varje promenad har varit en njutning. En dag var varje gren fullsatt med iskristaller och någon dag med knarrsnö. Nu innan månadsskiftet är det milt och behagligt en stund igen.

En liten blåklocka på min väg hade jag fotat för att skicka till min bror, en bild av livsvilja trots snö i luften. När jag kom hem, så fick jag ett mms från honom med en blåklocka vid en stenmur som verkligen strävar med att trotsa väder och datum. Tala om att det kan hampa sig hur som helst. Det finns ju tusen saker att ta kort på.

I Värmland är de svårt ansatta av råttor, inga storråttor, men större än möss, Min bror har tagit snart hundra stycken av de små gnagarna. Vi hörde om en familj som hade fått flytta ur sin lägenhet för råttorna hade förstört allt. De hann aldrig fånga alla utan de gick bärsärkagång i deras hus. Det finns det som är nästan lika illa som coronaplågan.

En andra våg av coronan, säger de som förstår sig på, men det är ingen våg med varmt badvatten vid en solig strand. Det är en våg av illasinnat virus som vi inte kan se, som vi har ett krig mot. En osynlig fiende. En del människor skall festa till allt pris, där det måste vara dans och alltför nära kontakt och då blir det ju så. Åter igen skall sjukhuspersonal slita till det yttersta för att vi inte kan sköta oss.

Nu släpptes det på våra restriktioner, vi gammelgammel  skulle få träffa våra anhöriga igen, men inte har vår risk minskat från en dag till en annan. Vi måste fortsätta att vara rädda om oss och varandra, inte träffa anhöriga som vi inte har varit nära sen i våras. Vi fortsätter att luftkramas och håller oss på vår kant. Vi vill inte bli sjuka och vi vill inte utsätta vården att behöva ta hand om två människor som har trott att det ska gå bra.

Vet ni, att senaste tiden har jag experimenterat lite med ingredienser som är för mig lite främmande. Kanske inte var för sig, men nu har det blandats hej vilt. Jag har gjort pastasåser med grönkål, babyspenat, mozarellaost, grädde, lite starkare kryddor, vinäger och annat som jag har vågat mig på. Mozarellaosten gav mig en garnhärvekänsla, trassligt men gott. Herbert har fått prova på allt möjligt. Fisksåser med creme fraiche, en massa dill och någon gång senap.

Jag gjorde någon soppa med lättbrynta grönsaker, utan något kött alls, och jag tömde alla slattar med olika grönt från frysen ner i soppan. Gröna blad och till slut smulade jag ner dragon. Blundade och smakade. Det var väldigt gott! Men som sagt, Herbert är tålig och berömmande.

Nu far mina tankar hit och dit, ni har ju vant er vid det här laget.

 Nu far jag iväg till ett par program som vi har sett, som visar Trumpens tid på ”tronen”. Herren min dag, bevara oss för fyra år till av denna fars. En människa som måste synas, höras och ha sista ordet. En scen utan ord är, när de stora gubbarna skall träffas någonstans, jag vet inte var och han var alldeles nyvald president. Alla hade ställt upp sig, han gör en sen entré och tränger sig främst och stoltserar som en tupp. De andra var bara något att tränga undan för här kommer jag! USA:s president! Flytta på er! En sådan gång måste varje amerikan ha blivit generad. Jag skulle vilja sätta stämpeln Narcissist på den mannen. Ett väldigt fint namn på en självupptagen person.

I dag har småpojkarna, på sin färd in till stan, gjort ett litet avåk till Odensala för att hälsa på oss. Tillsammans med mamma Ulrica, så kom de inom dörren för första gången sen i våras. Hon ropade när de kom, att de var friska alla tre. Olle hade med sig en julkalender som han sålde för sin idrottsförening, 100 kronor och vi kunde vinna pengar. Ebbe kom med upplysningen att vi kunde skrapa varsin gång, så blev det rättvist. Så rart att bara se dem och vi pratade om att är det inte så farligt med coronan, så kanske vi kan kramas när det blir vår! Det blev något vi enades omkring.

Tiden går, bara ett par månader till jul, men det händer saker omkring oss, som har med tid och ålder att göra. Desto äldre vi blir desto glesare blir det i vår bekantskapskrets. Tre bekanta på tre veckor, då vill man bara säga: Nej, nu räcker det. Vi planterar träd i Vi-skogen till minne av dem som har gått bort.  Jag skickar pengar till dem ändå. Det blir, särskilt i dessa tider lite gråare, lite mer gungfly, lite osäkrare om vad vi skall orka eller råka ut för.

Olle och Ebbes morfar och jag har kontakt via mobilen. Bilder far från och till Småland – Östersund. Sylve skickar rapporter om hand och Elisabeths cykelturer, deras besök på många intressanta platser som vi också får följa med på. Hennes födelsedagskaffe med alla blommor har vi också fått delta i. Vi har sett Ulricas farmors torpställe och anat hur det var på den tiden, när hon växte upp där i steniga Småland. Umbäranden där likaväl som här.

Nu är jag tillbaka till glädjen med mobilen. Jag har kontakt med dotter Ida i Stockholm varje dag; hon som inte kan jobba hemifrån utan måste åka pendeln varje dag. Hon får bilder från mina dagliga promenader och ser hur året skiftar färg från grönt till gult och vitt. När hon inte kan åka hem, så får jag ta henne med mig på lunken runt i Odensala. Nu har det gått ett år snart sen hon var hemma.

Fönsterputsarna har varit här och gjort våra utsikter klara för ett tag framåt. Glada, härliga tjejer som putsar och gnor. Jag själv försöker hålla undan på golvet så gott jag kan, men betänk att det ska ta så lång tid att göra det som gick i ett huj för låt mig säga 7-8 år sen! Först ska det nu vara ett par timmars gruvarbete i fall man ska eller inte. Orkar jag eller får det vara? Ibland får jag välja på att ut och gå eller göra golven, men går jag ut först så brukar det gå att övertala mig att orkar jag det ena så orkar jag det andra.

En annan sak blir det här att baka, åtminstone matbröd och lussekatter till jul. Förr om åren har jag bakat några extra matbrödsbullar och gett våra snälla grannar, men i fjol och i år så slirar jag med det. Det känns som om man sviker, för goda grannar är värt mer än en matbrödsbit. Ändå känns det som om jag faller för åldersstrecket.

När jag tittar mig omkring i mitt skrivrum, ser jag alla högar med papper. Hög på hög. Foton, dikter, tidningsurklipp, brev från när och fjärran sen år tillbaka. Tänk om jag blir svårt sjuk, vem skall ta reda på allt som den här hamstermamman har samlat på? Knappar i en ask, några vackra band fastnålade på anslagstavlan, där det finns små akvareller, vykort från Barbro Taube, bild på Elisabeth, ett litet korstygnsbroderi med Värmlands Skogsstjärnan på, broderad av Margit i Nälden, teckningen Paul gjorde när Birgit och han och jag dricker kaffe. En teckning med mycket humor och glädje. Några bevingade ord på gulnade urklipp. Det kära vykortet från Mia och en lapp med ett telefonnummer, som jag inte vet vart det leder, men som får sitta kvar ifall.

Så är det med många ”sparor”, som finns hos envar. Vi vet inte ens vad en del handlar om men sparas ska det, ifall.  Saker som man inte har använt på de senaste fem åren de behövs inte, men inte kan man kasta foton och alla brev med underbara formuleringar, de första huvudbeningarna från barn och barnbarn. Det är ju diamanter och ädelstenar. Vem kastar det? Inte jag, och säkert inte du heller. Så vi får väl ojja oss i fortsättningen över våra onödeshögar och hoppas på några fler ”spariga” år. 

Luftkramar till er alla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *