En månad har gått November 2020

En månad har gått

November 2020

Julbrev

Mina tankar, när jag läste Viktor Rydbergs Tomten, delar jag med er:

Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken

endast tomten är vaken.

Vad jag önskar är, att varje barn skulle få uppleva sådana vintrar som vi i min ålder har fått göra; att få gå i knarrande kall snö, att inte uppleva affärernas skyltning flera månader i förväg utan att få hålla en vuxen i handen och uppleva julskyltningen när julen är inom räckhåll.

Där står han så grå mot lagårdsdörr, tomten.

Grubblar, fast ej det lär båta

över en underlig gåta.

Den där tomten som pappa sa sig ha sett i vårt uthus, när jag var liten. Inte rödklädd som dagens tomtar utan liten till växten och grå. Var det tomtens besök och omtankar som gav mening? För mig var det, och är det, min pappa som såg till och stökade med djuren. Det gav oss trygghet. Han som också bar på den där tomtegåtan i sitt huvud som vi alla har brottats med.

”nej den gåtan är alltför svår,

nej jag gissar ej detta”

Hur många gånger har vi inte sagt oss det, denna konstiga tid som omger oss. Nya moderna spörsmål, problem som den gamle tomten inte hade kunnat drömma om. Hur vi än tänker och funderar, så kommer vi inte närmare någon sanning.

Pålle i stallet har och en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver;

Drömmar har vi alla. De som försöker ta sig över farliga hav till en frihet som kanske inte är. Vi som hoppas på frihet för människor som trampas på, som inte ser något ljus. Hur ska vi räcka till, när det finns ”ledare” som förtrycker? Att drömma om ett liv i det nya landet och bli förvisad. Ut med dig, du hör inte hemma här! I julens tid! Man vill låna tomtens gråa mössa, dra ner den över både öron och ögon och vakna till den där klöverkrubban.

Karo sin tomte känner

de äro goda vänner.

Det känns så tungt när släktingar, vänner och grannar återfinns på den sidan i tidningen där dödsannonserna finns. Hjärtat slår några extraslag, gråten finns där väldigt nära och saknaden gör sig påmind. Men vi har dem med oss, vi har många glada minnen, många skratt, när vi har gått framåt i livet. Visst har det varit uppförsbackar och motvind, men det som tankarna nuddar vid är soliga glada minnen, som fyller oss med värme och kärlek.

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka

Ja, det är svåra tider för alla generationer i dag med pandemin som lamslår alla nära kontakter, som stänger dörrar, och famnar för oss! Snart minns man inte hur det kändes med de små knubbiga pojkarmarna omkring sin hals. Snart är de inte knubbiga längre heller. Ska de bli tonåringar innan vi får lov att kramas? Då finns vi inte längre.

Vi kan inte tacka med en kram för hjälp man får med att handla eller byta lampor. Att vi skall se en fara i varje närmande till ens egna är en tortyr. Utestängda eller innestängda kramar och känslor mår ingen bra av. Man får försöka glittra med ögonen och med ord visa sin kärlek, men smyga in på tå och se de sovande små är oss inte förunnat.

Släkte följde på släkte snart

blomstrade, åldrade gick — men vart ?

 Ja, nog känner man av åldern, åtminstone jag blir längre och längre efter, glömmer födelsedagar, lägger bort saker, har inte samma iver. Är det någon som har sett någon iver på drift så är det min. Vi tussar på, Herbert och jag, lite försiktigt. Vi tar våra promenader. Vi klarar det mesta själva, men att få hjälp med att handla, och andra göromål som kräver att vi förflyttar oss, då är vi så gott hjälpta av de som bor nära plus grannar som räcker ut en hjälpande hand rätt vad det är. 

Gåtan som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Ja, nu kommer den där livsgåtan igen. Som dyker upp som den gåta den är, med frågan: Varifrån? Vart går färden vidare? Jag tyckte Herbert var så vis, när han svarade på en fråga om döden: ”Jag är inte rädd, jag är nyfiken!” Jag själv är rädd för döden och vill så gärna se hur det blir framåt vägen ett tag till.

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka

Ja, blad och blom. Vi har fått hjälp att krympa vår trädgård. Det blir mindre och mindre med blommor och rabatter. Vår damm har försvunnit, två rabatter och nu är ett stenparti på väg att bli gräs igen. Vi orkar inte tampas med ogräset. För det är så att armarna har blivit kortare och benen längre. Det är väldigt obekvämt att nå. Att försöka nå upp får vi heller inte göra, då kan vi ramla. Vi har som tomten mycket att fundera över, det är så sant.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Det är inte bara tomtar som tänker. Vi gör det, jag gör det men vad hjälper det när vi har en avgående president, som de nog får ta polishjälp för att få från Vita huset. En man, som jag tycker, skulle tänka mer än han gör. Men man kanske med dagens mening kan kalla honom en riktig tomte! Tomtar på loftet! Det finns så många galningar som får bestämma om farliga saker. Ett litet krigsglöd här, ett litet pyrande där och vi ska gå med undran och bävan om vad blir det av det där. Bevara oss för de där karlakarlarna som bestämmer.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra livets ström,

undrar varthän den ska fara,

undrar var källan må vara.

Kanske vi börjar förstå att det finns högre makter, en Gud vars tålamod kanske håller på att sina. Som ser att vi människor inte mäktar med att klara av allt vi har ställt till. Vi kommer att fortsätta tills det kommer en gestalt som talar högre, vidare, mildare än någon annan förut. Som får oss alla att lyssna, som säger: ”Följ mig”. Då kanske vi förstår, den vägen skall vi välja för att få ro.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Så slutar min julhälsning detta år, som inte liknar något annat år som vi har upplevt. Ett år som vi inte vill skall återkomma, men då gäller det att vi gör som tomten, grubblar och tänker och lever för och efter det som verkar vara rimligt. Långt från habegär, rofferi, att vara först och störst. Låta omtankar, kärlek, ömhet, bry oss om, hjälpa till. Bli det som blir ledstjärna efter bästa förmåga med det lilla som vi kan. Att vi kryper ihop hos tomten där på loftet och kanske tittar på månen och med hans tankar och mina tankar, så vandrar vi framåt till året 2021.

Ett gott nytt år och många goa tankar till er från oss.

Margareta och Herbert

En tanke på “En månad har gått November 2020”

  1. Tack Margareta för ett fint julbrev❣️
    Jag och Leif önskar er en riktigt fin och skön jul❣️
    Jul kramar i mängd 🤗🤗🤗🤗⛄🎄🤶🎅

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *