En månad har gått december 2020

En månad har gått

December 2020

På nyyårskort, som skickades förr i världen, var det nya året avbildat som en bebis, medan det gamla året var en gammal man, som krokig, gråhårig och utlevad klev ut genom en dörr. Varför var det aldrig en gumma? Alltid en gammal man! Precis som Gud är, eller har varit, en gammal man med långt vitt skägg, som sitter bland molnen och iakttar oss små myror nere på jorden.

Ja, den som visste hur det blir. En dag får vi uppleva det som har upptagit våra tankar mer än en gång. Hur blir det? Kan det vara så som sägs i olika tänkares tankar? Att det blir ingenting… eller en himmel… en skärseld… bara solsken… tama och vilda djur på samma gröna ängar… Får vi skörda vad vi har sått? Eller är det så att det bara är att sova? 

Den trösten som jag har är att veta att vi är många med dessa funderingar. En del är tvärsäkra på de gröna ängarna. En del tror på den eviga sömnen och däremellan far jag och velar av och an. Men en dag får jag uppleva.   

Nu ska ni få höra om kontraster, som jag kan få uppleva, när jag är ute och går min promenad, de dagar som är ”gångbara”. Jag går alltid på vänster sida, som jag har fått lära mig. Långt där framme kom det en person, en fin DAM! Hon kommer närmare och jag tänker: Hon ser ut som en betydande chef för en mäktig firma någonstans ifrån. Det syntes på hur hon marscherande rakt fram. En sådan som var hemma i Östersund och tittade ner på sina bekanta. När vi var kanske 20 meter ifrån varandra var jag tvungen att svänga ut på höger sida, för att vi inte skulle gå på varandra. Utan att ägna mig en blick passerade hon och försvann.

En gammal kärring med en rollator var nog bara något som var i vägen för hennes framfart! Så tyckte jag då. När jag gått nästan ända hem, så ångrade jag mina tankar. Tänk om hon hade en nära vän liggande på IVA för Covid-19 eller en svår sorg efter en anhörig. Så lätt man har att tro något utan att ha verkligheten tillgänglig.

En dag, när jag var nästan på samma ställe, blev jag ”ikappgådd” av en kvinna vilken stannade upp, tittade lite strängt på mig och sa: Så fort får man inte gå med en rollator! Hon gladde mig, vägde upp mitt intryck från damen dagen innan. Det finns nästan alltid någonting som trillar ner i andra vågskålen alldeles lämpligt.

Ja, nu har vi fått uppleva en jul utan att Ida kom hem från Stockholm, men på något vis kom hon ändå. Erik kom inom dörren med Ida i sin mobil. Hon ropade ”God jul i stugan!” Då blev modershjärtat både glatt och sorgset. Jag kunde inte bjuda henne på varken Janssons eller köttbullar, men vi fick se henne och prata en stund.

Vi fick uppleva att lillfamiljen från Rödön stod på knä på trallen utanför köksdörren och öppnade sina julklappar. En ny upplevelse. Vi bytte också lite mat, sill mot skinka, sillsallad mot julgodis och revbensspjäll mot julbröd. Deras julklapp var fina härliga foton på pojkarna. De växer ifrån oss och vi kan inte vara nära och uppleva alla framsteg, som vi skulle vilja göra.

Erik, han som kom bärande med Ida, hade med sig ris á la Malta och saftsås mot sillsallad. Åsså, klappar då vi i år fick en gåva till Röda Korset till skolgång för barn i fattiga länder. En bra present till oss som har allt vi behöver i sakväg.

Häromdagen, när jag hade varit ute och gått, så tänkte jag skotta av uteplatsen på framsidan för att nå fram till fågelmatarstugorna.  Jag tycker att snöskyffeln, bara i sig, har blivit tyngre! En skovel med tung, lite våt snö, är en nästan olyftbar sak att hiva iväg nångostans. Om då ryggen är lite obekväm, så ger man sig ganska snart. Altanen såg ut som om det hade varit en 4-åring som hade försökt att skotta. Nästan bara ”omkringrört”. Då drog jag mig till minnes, när Olle från Rödön var här i fjol vinter och skottade av, 7 år gammal. Altanen såg ut som ett salsgolv, när han var klar. Då drog jag ner mössan långt ner och gick in, satte mig och tyckte det var pyton en stund.

Vi har haft ett Luciatåg på vår uteplats denna december, Mia min ”fådda” dotter, tillika sjukgymnast och hennes båda flickor stod där i lucialinnen, ljuskronor, handskar och ylleluvor! Vi räknade ut, Mia och jag, att varje lucia i 25 år har de lussat för oss på Lucia eller dagar före eller efter. I 25 år! Jag kokade kaffe och de bjöd på skinkstut och pepparkakor. Vi satt inne vid köksbordet med fönstren öppna. En ny upplevelse. Det känns lite ovälkomnande att de fick sitta ute, men grannarna log och blev glada när de såg dem.

Den här pandemin ställer till det ska jag säga. Min yngste bror Alf, som är pensionär, skulle ha fått operera sin rygg i våras. Fyra dagar innan han skulle till lasarettet för operation, så fick han återbud pga, smittorisken. Han har det jättejobbigt och kan inte gå längre sträckor. Fötter och ben blir okänsliga, trots att de orkar värka. Ett mysterium i sig själv. Så fick han besked, att nu efter sommaren var det dags igen! En (EN!) dag innan inläggningen för operationen denna gången. Repris av det som hände i våras! Smittorisken var återigen för stor, men han sa sig vara nöjd ändå. Han ville inte bli hotad utan botad! Så nu får han snällt krångla sig fram en tid till.

Jag undrar hur den här våren kommer att te sig. Vi skall få ett stenparti eller en plantering utraderad från baksidan av huset. Det är lättare att klippa gräs än att rensa blomsesterrabatter. Vemodigt? Ja! Nödvändigt? Ja! Men vi har mycket växter och blommor kvar i alla fall, men detta är det andra partiet som försvinner.

När jag tittar ut på baksidan nu, så ser jag det vita landskapet, kuperat av buskar och stenar. Bland det vackra, så ser jag en massa röda nypon hängande från grenarna på den underbara Daggrosen, den som står intill Silveraxet, de stänglarna står som svarta spiror ur snön, som tinnar på ett minislott där nere under snön. Har man fantasi så kan allting te sig som något sagolikt. Istället för utblommade blomstjälkar, ett slott. Håll med om att ett silveraxslott låter bättre.

Det blir vår sonhustru Ulrica, som kommer och gör grovjobbet. Snäll, hjälpsam och väldigt duktig på att jobba. Jag har aldrig varit duktig på att jobba hårt, men jag har varit duktig på att peka och planera. Herbert har gjort jobbet. Så kan man klara sig från valkar i händerna. Nej, det har väl varit ett bra samarbete som resulterat i vår fina trädgård.

Mina tankar far som vanligt åt alla håll, inne och ute, av och till. I dag skall vi äta lutfisk, vitsås och pera´n. Jag hade för många år sen, nere i Värmland, en bekant som blev bjuden på lutfisk i mitt hem. Han skulle ha kanel att strö på den vita såsen! Vi försökte övertala honom om att det var kryddpeppar, som var brukligt. Men icke! Kanel skulle det vara. Kanske 3-4 år senare, då hade han kommit på att det var nog kryddpeppar som var det bästa till lutfisk. En del behöver lite mer tid än andra.

På tal om mat, så brukar jag inimellan laga något som Erik får ta med sig hem, när han har handlat åt oss. Kålpudding eller fläskpannkaka eller annan sådan mamma-mat. En dag kom han och hade kokat grönsakssoppa och ville bjuda på, men sa, så där i förbifarten: ”Gillar ni inte koriander, kanske det inte är någon soppa för er.” Jag blev lite rak i ryggen! Koriander, som jag inte klarar av! Jag värmde och tänkte: Kan väl äta smörgås till, mätt blir jag nog. Kan tala om att godare grönsakssoppa har jag aldrig ätit! Jag sa det inte för att vara snäll utan för att den var något som den där barske kocken i teven skulle ha jublat över. Det är lätt att ha fördomar!

En dag när jag pratade med Mats, så sa han: ”Mamma, vet du att jag längtar efter hemgjord pölsa, sådan där som du gjorde förr när vi bodde i Nälden och hade tillgång till älgkött. Visst blir man stolt, när en matsmak kan framkalla längtan efter något han åt som lillkille, den lillkille som nu är en man med familj.

Vi är så nöjda Herbert och jag. Vi har dem omkring oss, som stöttar, hjälper och hoppar in när det behövs. Erik handlingsman och lillfamiljen, som hoppar in där det behövs. Vi har en snäll granne, Harry, som kör snöslungan när snön blir för riklig och en annan granne, Odd, som vi kan ringa om mjölken plötsligt har tagit slut. Vi har varandra och kontakt med vänner. Kan man ha det bättre trots Pandemin?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *