En månad har gått januari 2021

En månad har gått Januari 2021.

Tioårsjubileum.

Nu sitter jag här igen. Kan det vara en hel månad sen sist? Jag tittade bakåt i datorn och såg att jag har skrivit krönikor i 10 år! Tänk om vi hade kunnat ha en liten ceremoni här hemma jag och Ingegerd, hon som förmedlar mina ord till er. En kaffetår och en liten tårtbit skulle kännas bra. Vi kunde ha ropat hurra och pratat lite om de tio åren som har gått med allt vad det har inneburit. Om snöiga, halkiga vintrar, om regniga somrar och höstar fulla av färg. Men det går inte att träffas, utan vi får väl hurra telefonledes. Brygga kaffe på två håll och glädjas åt vår vänskap.

För den här baceluren stänger ute oss från vanligt liv, stänger oss ute från barnbarnsfödelsedagar och annat ”vanligt” umgänge, från julfirande och stunder av gemenskap som sker på ett helt annat vis än förr.

Olle har fyllt 9 år och på vår ramp, för rollatorn, så brann det 9 ljus i en tårta som såg ut som en puck! En svart rund tårta. Mamma Ulrica sa, att i år var det lättdekorerat. Ibland har det varit vulkaner, dinosaurier och annat som har visat var pojkarna håller till i livsupptäckarvärlden. Ebbe fyller snart och då får vi se hur tårtan ser ut. Spännande.

Ja, nu har vi plockat bort julen, det lilla som vi hade tagit fram ur den gamla slitna julkartongen. I år var det bara adventsljusstakarna och julduken.

Vår ljuskrona är en kopia av den ljuskrona som min pappa hade gjort i lövsågsarbete från en ritning i Allers för 80 år sen. Den nya kronan blev pappas 40-årspresent till mig. Den fraktades nu denna jul till Rödön och småpojkarna. Det har varit svårt för oss att få ljusen på plats. De sitter för högt och våra armar räcker inte till. Klättra är förbjudet. Den kan bli något som följer någon av pojkarna till ett hem någon gång i framtiden. Tänk om pappa Oscar hade fått se hur kronan har färdats med åren.

Ja, det har gått en jul utan Ida, det har varit födelsedag för Olle och det blir en dag för Ebbe ganska snart. Vi får bara åse på avstånd. Paketöppning utanför dörren, kallt och jobbigt.

Jag sa till Olle: ”Varför fyller du inte år på sommaren!” Svaret kom blixtsnabbt utan att han tittade upp: ”Fråga mamma!”

 Vi saknar vår akvarellgrupp, vi tappar bort våra ”elever” mer och mer. Telefonkontakt med några, lite sporadiskt. Herbert sitter och målar. Han har gjort, vad jag tycker, några väldigt fina akvareller, men hans ögon har försämrats och besök hos ögondoktorn är ju otänkbart.

Jag fick kallelse till ögon i går och har försökt ringa för att säga att vi måste skjuta på besöket tills vi är vaccinerade. Det lär väl inte dröja så länge innan vi får vaccin, men det som dröjer är att få kontakt med Ögon på telefon. Det är en svår uppgift. När man än ringer under telefontid så är det fullt i kön! Gång på gång. Tålamodsprövande.

Vi skulle behöva komma till Hörselmottagningen, till Ögonmottagningen och till Hudmottagningen, men har vi klarat oss från coronan så länge, skall vi väl försöka akta oss för den ett tag till. Ida har avstått att hälsa på oss sen förra julen. Hon har också fått fira sin 60-årsdag för sig själv i Stockholm. Småpojkarna har bara umgåtts med oss med en massa uteluft emellan. Både varm och kall luft! Födelsedagar, jul och nyår har försvunnit och ibland har tårarna varit nära.

Ja, det enda som har fungerat är våra promenader. I ur och skur, i snö och sol. Vi är förbjudna av Mia att gå ut när det är kallare än -15 grader. Först var det -20 men hon är inte sämre än hon kan ändra oss!

När vägarna är oskrapade, så är det en skakande upplevelse. Rollatorn hoppar och far, men är trots det ett stöd. Är vägen nyskrapad så är det som att gå på ett salsgolv. Rätt och slätt roligt.

Så är det detta med kylan. Varför skall en del av oss vara så frusna? Jag bara undrar. Jag har lager på lager, koftor, jumprar, långkalsonger, byxor och utanpåbyxor! Ändå, en del dagar så fryser jag. Det gör att nästa dag får jag uppbåda lite mer extrakraft för att ta mig ut, men nu är det ett måste att försöka hålla formen.

Jag känner nu att vi blir berörda mer och mer av isoleringen. Jag, som alltid har tyckt om att kramas, kommer på mig själv med att försöka känna efter hur det känns att krama någon annan än Herbert! Någon annan som man tycker om. Att få känna Olle- eller Ebbe-armar om sig hårt, hårt. Den känslan känns svagare och svagare. Håller detta i sig länge kan jag kanske tappa den känslan helt. Hemska tanke! Förresten, armarna växer på dem så och styrkan, så det blir en helt ny upplevelse när vi får kramas igen i alla fall.

Jag sms:ar med flera i min omgivning, jag tror att mobilen har varit bra för mig. Detta att få sända en tanke, när den dyker upp är underbart, utan att ringa och störa. Men ett fel eller egenskap som mobilen har är att ord den inte känner igen gör den om till ett ord som är mer frekvent i dennes språkbruk. Det kan ställa till det. Nu är det med mig så, att jag har för bråttom, läser inte igenom, och vips far det ord som jag absolut inte har skrivit! Det är många av de mina som har försökt förstå mina utläggningar. Jag har fått skriva förtydligande gång på gång. Det är svårt att få gamla hundar att sitta och gamla tanter att läsa igenom vad som skall sändas.

Jag fick ett sms från min bror en dag som löd: Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker!

Jag tänker inte ens! Bara sänder iväg!

Det har varit ett reportage om mig i Kyrkans tidning, ett reportage som har gett ringar på vattnet. Jag har efter det blivit kontaktad av tidningen Dagen, som hade ett reportage om mig, att jag skriver dikter till kyrkan och om boken Jänta mi. Detta har gjort, att jag har kontaktats av människor som har varit intresserade och haft till yrke att hjälpa drabbade; drabbade som har varit med om övergrepp som barn och som unga. Tänk, kanske jag kan vara till hjälp på någon kant. Det känns otroligt.

Ja, nu har jag inte Trumpen att klaga på, men håll med om att den mannen har varit en källa till mycket tankar, oro och åtminstone jag har blivit generad mer än en gång över hans framfart. Att som han nu blev utestängd från media för osanningar, då måste man ha gjort något extraordinärt. Jag har skrivit flera gånger om hur jag har känt, hur jag har förundrats över hur han har burit sig åt, men det där sista att inte bekänna sig besegrad var som en tre-åring i sandlådan! Jag har fler spadar än du! Det är jag som äger sandlådan! Att bryta en så, nästan helig sed, att inte närvara när den nya presidenten skulle sväras in, att inte visa sin aktning, att inte visa en vanlig mänsklig artighet utan helt respektlöst åka ifrån Vita huset bara timmar innan. Det visar på en ohövlighet som vi sällan hade kunnat räkna ut, men den mannen har ju förvånat från dag ett.

Som sagt var, vad ska jag klaga över nu då? Det blir ett stort glapp för mig. Men vänta, det finns säkert saker som den här tanten hänger upp sig på fastän jag inte har Trumpen att ta till. Jag är inte orolig. Det finns ju väder, tidningar, nyhetsprogram och andra ”hängaupp”- saker. Nu dök det upp en sak på en gång. Varför skall det spelas så otroligt mycket, när någon läser eller berättar något på teven. Vi som har hörapparater och har nedsatt hörsel blir väldigt störda av högt spel under tiden. Det som skall höras och är av vikt, hör v i inte. Varför spela när du har en underbar vacker naturbild framför dig. Låt sådant tala för sig själv. Jag tror att de som gör program har en stor rädsla för tystnaden.

Då kommer jag att tänka på, när mina pojkar var små och var i Värmland på sommaren. En kväll, då det var sammetsvart mörkt, ropade Erik från dörren: ”Kom ut och lyssna på tystnaden! Detta var långt inne i skogen, inga utelampor, bilvägen på andra sidan tjärnen var lite trafikerad, så det var verkligen läge för att lyssna på Tystnaden.

Den bilden, slutar jag med för denna gång. I den bilden får ni vila era sinnen, den bild som utspelades för kanske 40 år sen. Jag låter mig färdas dit och hör Eriks röst: Kom ut och lyssna på tystnaden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *