En månad har gått februari 2021

En månad har gått
Februari 2021
.

Ja, nu börjar vi se en ljusstrimma där vid horisonten. Det ringde en kvinna en förmiddag och frågade: Skulle ni vilja ha vaccinsprutan? Mitt svar blev ganska högljutt och nästan i falsett: Om vi vill!! 

Vilken fråga. Som vi har funderat hur det skulle bli. Om man skulle sitta i en telefonkö timmevis, om man över huvudtaget skulle komma fram! Så tisdagen den andra mars då… då blir det en början på, förhoppningsvis en ny tid. Jippiiii! Erik skulle komma och skjutsa oss. Denna otroliga människa som skött oss så fint med mat i ett helt år, och som väl får fortsätta att skjutsa till affären framöver också, vad jag kan förstå. Men man kan ju få skjuts med någon annan nu sen vi har fått ett skydd.

Jippiii! Nu får vi släppa in småpojkarna innanför dörrarna, kunna umgås som det ska vara. Att man kan sitta och iaktta dem när de håller på med olika aktiviteter, vilket vi inte har kunnat på så länge. Få sitta och lyssna till Ebbe när han läser och titta när Olle konstruerar sina skoterteckningar. Bara få vara inomhus och ta in allt vi har gått miste om. De har ju blivit över året äldre än när de var inom köksdörren sist.

Jiiipiii, nu har Ida börjat hoppas på att kunna komma hem på semestern i juni! Nu ska hon få både stuvade makaroner och falukorv, vaniljhorn och få smaka på den nya kycklingen jag har börjat tillaga med lite starkare smaker. Lite mer kollijox, som jag lärt mig att röra ihop av grönsaker av alla slag och med creme fraiche. Sådan röra på pasta skall jag bjuda på.

Nu har jag samlat på mig alla dikter som hör till kyrkoåret. Jag har valt, en del söndagar hade jag ju kanske fyra dikter från olika år att välja mellan. Det har varit stökigt i mitt huvud en del dagar, men nu ser jag en ljusning där också. En hög av dikter går till kyrkoherden Göran som skall hjälpa mig att se till så att jag inte har placerat någon gubbe på fel plats vid fel tid. Sånt som jag i min okunskap inte har grubblat över. Ända tills jag skrev en dikt, där jag i en vers undrade om Josef var till tröst för Maria efter långfredagen. Då sade vår förra präst Helen att Josef inte var med då. Han var redan avliden! Inte visste jag sånt. Jag känner mig igenom kyrkoåret, men kan väldigt lite. Har väldigt lite kunskap men mycket känslor.

När allt är klart skall min Ingegerd och jag skicka in ett manus till något förlag, för att se om någon vill ge ut mina tankar; de tankar som har en början med kyrkoundringar 2015. Från början inte till alla söndagsgudstjänster, kanske bara de jag kände för. Det blev mer sammanhängande sen Helen kom hit som präst. En präst som fick mig att fundera, och fundera lite mer än jag har gjort förut. Hon tillät mig att tvivla men också tillät mig att tro.

Ja, jag brukar läsa igenom någon krönika från något annat år, bara för att se vad som jag hade att ”klaga” på eller att glädjas åt. En krönika som jag skrev för något år sedan och som jag har hållit ganska ljus och positiv, var att när det blev dags för påsktankar, så hade jag tagit fram påslakanen med tulpanetryck på. I olika blåtoner på vit botten är de ljusa och fulla av vår. Vilka påslakan har jag i sängarna nu? Jo, de med tulpaner. Konstigt vilka vanemänniskor man är. Tulpaner hör ju våren till.

En dag fick jag ett mms från min bror i Värmland. Han hade köpt en tulpanbukett. Den här har jag köpt på extrapris på ICA för 129:-. Du får glädjas åt den alldeles gratis, skrev han. På mitt köksbord stod en alldeles likadan bukett, bara vasen var annorlunda. Jag sände till honom min bild och skrev att nu är vi skulds. Titta du också  för 129:-, skrev jag.

En tid efter så blev min bukett mer och mer förtorkad och grånad. Blommorna ombildades till något annat än tulpaner. Något åt keramik-skapelsehållet. Då skickade jag en bild av dem, talade om åldrandets skönhet. Efter bara någon minut kommer en bild av hans tulpaner i samma tillstånd, gråsvarta med silverskimmer. Måste vara ett släktdrag att spara tulpaner och se det vackra i deras förvandling Försök själva får ni se hur ni upplever en utveckling eller avveckling.

För några år sen, när Berit bodde kvar som granne, så hade jag en ”gammal och sparad” tulpanbukett på köksbordet. En dag ringde hon på dörren och frågade hur vi mådde: Är ni sjuka eftersom det står gamla blommor kvar på köksbordet? Då började jag fundera över hur mycket Herbert har fått vänja sig vid sen jag kom in i hans liv. Det blev nästan stackars!

På tal om min bror, så väntar han på operation av sin onda rygg. För ett år sen hade han tid för operation. Tre dagar före han skulle infinna sig på lasarettet, då fick han återbud. Coronan hade visat sig första gången. Så i början av året en ny tid, två dagar för ett nytt återbud, coronan igen, och nu hade han tid till den 24 februari, återbud igen en dag innan! Gissa varför! Tala om psykisk tortyr. Bara detta när telefonen ringer, så måste han ha fått tankar: Är det lasarettet? Gång på gång samma oro, inte alls obefogad. Tur att han har ett gott humör och en envishet som gör att han kan ta de där samtalen.

Sen har jag tänkt på den där stackaren som skall ringa upp för tredje gången och säga: Tyvärr Alf, så har jag ett negativt besked, det blir uppskjutet än en gång. Hur känner sig den personen? Väntade den på att bli utskälld eller höra nån som började gråta. Det är fler som sliter ont i coronatider.

Hur blir ni när ni ser gamla kort? När ni ser, kanske 50 år bakåt i tiden? Jag fann ett kort av mitt äldsta ”barn”, nu 64 år, som står finklädd ute vid min pappas stenparti. Finklädd i ett par blå-vitrutiga byxor omsydda av en kjol efter mig. En vinröd liten poplinjacka omsydd av en sommarkappa, som jag hade försökt sy, jag som inte har gått i syslöjden! Det blev att sprätta och sy om. Tänk er att försöka sy en gylf med knappar! Minns att jag grät, när jag skulle langettera runt knapphålen. För att vända rätt alla småbitar krävde tålamod och rättvända tankar. Pär var säkert i treårsåldern och jag nyss fyllda 20 år. Ögonblicket, när jag ser kortet där min lillebror finns med, en sjuåring i slips och för stora skor. Min Pär har en virkad liten korg som han hade som nån sorts väska när han skulle bort. Det skickar mig huvudstupa in i den tiden, så olik den tid vi lever i i dag. Långt från mobiler, från fabrikssydda kläder, bekvämligheter av olika slag.

Herbert berättade om när han var förstaårslärling, inte fyllda 15 år, och hade fått  jobb på ett ålderdomshem. Han skulle måla väggarna i några rum. Det fanns då vägglöss i huset. Det syntes hur de hade klämt ihjäl löss, när de hade gått och lagt sig, så kallade tumavtryck vid sängen på väggen.

De gamla som bodde där då var säkert mycket yngre än vad Herbert är i dag med sina snart 90 år. Kanske en del inte nådde mer än sjuttioårsåldern. När han sitter här vid min sida och berättar, så önskar jag att jag kunde titta in i hans minnen. Tänk att kunna se det han ser. Farbröder och tanter från hans ungdom, grannarna i sina torp och gårdarna i byn. Det han upplevde med sina barndomskamrater i teatergruppen och på danserna. Tänk så många tänk det går att mana fram, men en del av dessa tänk om önskningarna  mår kanske bäst av att vara enbart minnen för den som har dem.

Herbert och jag går våra promenader. Nu är det en tid som är svår. Ena dagen sjunker rollatorns hjul ner i det solen töat på. Andra dagen är det stenhård is och ingen sand. Då är det spännande och snudd på farligt. Jag kan lova att det inte går särskilt fort. Jag kommer på mig själv med att gå lite krokig och med korta steg. Då talar jag till mitt bättre, stoltare jag och då rätar jag upp mig, tar längre steg och känner mig något år yngre igen. En stund. Något som är bra med att ta sig ut är att få frisk luft, vara lite hälsosam och vara nöjd med sig själv.

Då kommer tankarna på dem som inte tar sig ut, inte kan gå med rollator, inte har möjlighet även om önskan om det jag upplever är hur stark som helst. Vad jag önskar att jag kunde dela med mig, kunde hjälpa till! Men det är som min Mats sa när han var liten : Det är ojättvist! 

Så sant så sant.

Med de tankarna slutar jag med att hålla om er allihop och mest dem som inte kan ta sig ut.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *