En månad har gått mars 2021

En månad har gått
Mars 2021.


I dag har jag blivit betraktad som hund! Ja, du läste rätt, som hund. På min promenad, så mötte jag en pitbullterrier, en ung vacker sak, vit med bruna fläckar och blågröna ögon. Ett riktigt charmtroll. Jag brukar prata med hundarna som jag möter, om de bara ser det minsta intresserade ut. Den här gjorde det, så jag sa ”Hej”. Matte förklarade att han var så nyfiken på nya människor. Så vi hälsade på varandra. Så tog han ett steg baklänges, tjuvtittade till och boffade. Han försökte starta mig! Som han brukar göra med hundkompisar. Jag blev mäkta stolt, tänk att bli tagen för att vara en hund. Skillnaden blev bara den att jag inte kunde hoppa och springa med honom, så han gjorde ett nytt försök. Så dråpligt det var.

Jag läste min krönika från i fjol och där såg jag att jag fortfarande måste se till att det fanns fågelmat ute på våra matställen. I år har det inte varit någon där och ätit på kanske tre veckor. Jag blir så orolig, kanske det håller på att ta slut på våra vinterfåglar. I år har det bara varit talgoxar, blåmesar och pilfinkar som har varit matgäster plus någon gråsparv. Inte en gulsparv.

I mars i fjol var början på vår långa isolering. Inte visste man då att det skulle ta året och mer därtill innan det ser ut som om vi kan närma oss något som liknar ett vanligt liv. Men jag undrar om vi kommer att betrakta människor som kommer för nära oss som en förmodad smittkälla, trots vaccinsprutorna? Något som är farligt. Hemska tanke.

Vi har i alla fall fått vår andra vaccinspruta och det kändes som om vi kunde kränga av oss tvångströjan och byta till en rymligare tröja, men ändå obekväm på något sätt. Vi har lov att under påskhögtiden få träffa våra småpojkar igen. De kan få komma in hos oss och vi ska kunna vispa våffelsmet och grädde. Tänk att bara få höra deras röster i köket, höra dem kommentera vad de och vi gör. Hur de har klivit några steg framåt i tänkandet. Steg som vi har missat. Inte på grund av ointresse utan för denna pandemi som ställt allt farmor- och Herbertliv på sparlåga.

Jag har ju i flera år skrivit dikter till söndagsgudstjänster i min Odensalakyrka och gör fortfarande och nu blir det kanske så att jag kommer att kunna ge ut dem i bokform. Vi har, Ingegerd och jag, kommit så långt att de är sorterade och svenska språket är kollat och klart. Ingegerd det är min vän som ser till att ni kan läsa mina krönikor. Det är hon som har gett ut flera av mina diktsamlingar och som bistår mig om min svenska sviker. Nu skall vi få till ett manus och sända in till några förlag. Spännande.

Tänk, tänkte jag en dag när jag var ute och gick med rollatorn, så sällan man är nöjd. I vinter då var jag gnällig i sinnet om inte gångvägarna var skrapade och fina. Nu gick jag och konstaterade att det blir en skakande upplevelse med rollatorn när det är en massa grus som ligger kvar på asfalten. Men har inte det där gruset kommit dit i vinterhalkan har jag inte kunnat gå ut alls. Varför kan man inte tänka på ett positivt sätt, tänka efter? Om det inte plogades eller skrapades eller grusades, så skulle man inte kunna gå ut alls i den omfattning som man kan i dag. Långa promenader fastän det har snöat i timmar.     

På tal om att gå ut: Jag skulle vara så lycklig bara det att kunna gå och gå ut, värdesätta det utan att vara gnällig, se hur våren fortskrider, lyssna på en fågel som nästan står på tå och sjunger för att förmedla vårglädje till oss. Jag kan se när det börjar spira i gräsmattekanten och jag möter människor som skippar vintermössa och tumvantar. Bara för att graderna, de där ljumma, har blivit fler och solen syns längre stunder.

Min goda vän Gunnar Ehne, författaren och värmlänningen sa så här: ”Det är vårn´när en glömmer vantaan på dass.” Kan det sägas bättre? Kan det bli mer vår?

Jag har fortlöpande rapporter från mitt Värmland. Min yngste bror förmedlar tranornas flykt och skriande, när de far norrut. De som inte väljer att bosätta sig i hans närhet. Häromdagen skrev han om bofinken, att först hade han hört den och sen några dagar senare, så hade han fått syn på den också.

En annan bekant, i Charlottenberg, benämnd som Stor-Mats (utan att vara stor alls!) berättade att han hade ett fyrtiotal bofinkar på marken under sin fågelstuga. Lite längre bort i skogskanten hade han 12 rådjur som åt pellets som han lägger ut.

En dag, när jag tog min vanliga förmiddagspromenad, så visste jag att Odensalakyrkan hade en stilla påskvandring till badplatsen vid Lillsjön. Sagt och gjort, så långt hade jag nästan inte gått på ett år, men nu drog jag iväg. Tänk vad det kändes roligt att se kyrkans barntimmeflickor stå där och välkomna mig, de som vi har träffat förut varje tisdag när vi har haft akvarellkursen i kyrkan. Att få språka lite, höra hur det är, och bara ses var en fröjd. Få pratas vid. Det är sådana gånger man känner att det har varit påfrestande att inte bara byta några ord så där i förbifarten.

Tänk att det skulle behöva bli en så svår pandemi innan  man förstod vad daglig mänsklig kontakt tillför. Bara vanligt småprat om ditt och datt har en betydelse utan att vi har vetat om. Att någon bara bryr sig, ser en.

Det har funnits någon sekvens i tv-reklamen då någon bara svarar ”Tack det är bra!” i olika situationer: någon som cyklar, någon som står i affär och någon som bara är ute och går. Någon frågar ”Hur är det?” och de svarar: ”Det är bra serru!” Inte har man tänkt på att det har varit något extra med det. Men det är det.

Omtankar och bry sig om, är det något som blir mer och mer ovanligt? En dag när jag tittade ut på bron, så står där en plastbytta med småkakor. Den goa vännen Tyra från Nälden hade haft ärende till stan och hade bakat påskkakor. Hon vet att jag inte är någon kakbakerska, så hon ställde dem där som en överraskning. Det är bry sig om i allra högsta mått. Någon gång kanske jag kan återgällda med något annat.

Jag sände ett sms till ”min” Mia en dag, om att jag försökte städa, försökte sortera bort saker som man inte har använt på 4-5 år. De kan inte vara nödvändiga att ha kvar. Det blev en hög som då helt plötsligt stod i Idas rum och skulle gås igenom en gång till så att det inte var några brahasakeratt spara. Det var då som Mia myntade orden: Håller du på med den stora prylvandringen!För det var sannerligen inte många saker som for i skräpet emot vad som blev kvar.

Varför har man så svårt att kasta saker? Jag har en väninna som har den åsikten att köper hon något nytt, så skall något annat bort! Hur kan hon? Asken jag fick av pappa när jag var 10 år, första lilla duken jag sydde, några teckningar från barnbarn som jag inte har kontakt med längre, som har flyttat långt bort och glömt bort sin farmor. Varför sparar man?

Anslagstavlan som är full av foton, teckningar, vykort, bevingade ord och en liten bit spets från min första brudbukett. Om det bodde en ordentlig människa i detta rum skulle anslagstavlan vara välordnad och överskådlig. Men icke! Ser det ut så i mitt sinne som på anslagstavlan, då må Gud bevara mig. Men jag trivs med det på något konstigt vis. Andra människor skulle bryta ihop på bara en dag. Kan man ha ordning i ett kaos? Eller åtminstone trivas i det? Det är ju en orimlighet. Jag kanske bara har vant mig.

Nästa månad får ni en rapport av  vårt möte med våffelpojkarna och deras föräldrar. Det blir vad jag kan bjuda på då. Det kanske blir en rapport om hur långt vår trädgård har kommit och om vi börjar se våra medmänniskor, inte som smittbärare utan bara vad de är, medmänniskor.Kram på er, kramar som fortfarande är luftburna.

En tanke på “En månad har gått mars 2021”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *