Blog Image

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått maj 2020

Månadskrönika Posted on tis, juni 02, 2020 14:09:29

En månad har gått
maj 2020


Jag läste krönikan för maj 2019, bara för att se vad som hände då och där i mina tankar. Jag läste att jag funderade på att skaffa en mobil! Att jag hoppades att kunna skicka något sms lite då och då.

Ja, jag har skaffat mobil, med hjälp av Mia, min ”fådda” dotter. Hon sa att nu far vi och köper en! Jag har haft den i över ett halvt år och det har inte bara blivit ett sms då och då. Det har blivit massor med meddelanden åt alla håll. Många, många. Jätteroligt.

Jag har några ”fasta”, som jag skickar mitt och Herberts hälsotillstånd till varje dag. I dessa ”sjuka” tider, så vill de ha reda på hur vi mår. Att vi har varit ute och gått. Vad vi har tänkt göra under dagen. Detta meddelar jag varje dag. Till Värmland far det två sms varje dag. Om väder, hur våren framskrider och annat som rör oss. Jag får svar med bilder och de är väldigt snabba på att tala om att där är våren och nu sommaren längre fram än här. Ja, inte gör det något. Då har vi det var.

Ida blir kvar i Stockholm första halvan av sin semester, tyvärr. Ingen Ida till påsk, ingen Ida nu. Jag vill så gärna skämma bort henne lite, med ”mammamat”, men vi får spara alla kramar tills det blir tillåtet att umgås igen. Det är så synd för hon får ju heller inte träffa pojkarna, de längtar efter henne. De får skajpa och visa henne det som de annars skulle komma springande med live, så att säga. Ja, något ord engelska kan jag, om jag tar i lite extra.

Vi är väldigt hörsamma med att inte släppa in någon utomstående. Jag känner mig som en gårdvar. Reser ragg och nästan morrar, men nu en dag så fick jag lätta på strängheten. Det är så att kyrkan funderar på att ge ut mina söndagsdikter. Hanna-präst kom hit och hämtade pärmen och fick information. Här hölls avstånd, här spritades händer och jag hoppas att det gick bra. Vi måste försöka att leva också.

Jag läste härom dagen att det hade blivit gräsbrand någonstans i länet. I anslutning till det, så fanns en liten ruta om vart man skulle vända sig för att ta reda på hur man handhar eldning utomhus. Man skulle gå in på www nånting och få instruktioner. På nästa uppslag i tidningen så står att Jämtland är ljusår efter att ha bredband överallt! Hur ska man då kunna söka på www? Finns svaret under något annat www någon annanstans? Så är det också i så många sammanhang att man ska tillhöra folket som kan www:a. Det är som att ge någon en cykel som inte kan cykla.

Jag får samma omöjlighetskänsla som vid det här med kontanter. Att inte en del affärer tar emot slantar från min börs! Det är ju för katten betalning som är värt varje öre jag plockar fram! Men det duger inte. Hur blev den världen, som gubbarna en gång tänkte sig? Hur blev den? Pengarna hanterar inte barnens sparbössa och gör de det så måste tjejen eller killen betala för att banken får låna deras pengar! Affärerna tar inte emot dina pengar som betalning. Bussen tar inte emot kontanter!

Jag såg ett program om Tage Erlander på teven häromsistens. Hur i herrans namn kunde det bli så efter allt de hade tänkt och funderat och planerat för ett drägligt Sverige. Men det var då det.

De där högtidliga gubbarna som titulerade varandra och var högtidliga. Bara det visar ju att det var längesen. Att tiden var en annan. Kanske lite mer respekt för både ”överheten” och för varandra och för de som var äldre som skulle vara lite mer sedda än vad de är i dag. Vi som åkte skolbuss fick lära oss att resa oss för den som var till åren.  Jag minns att en av barnen en gång fick en stooor, tjock lite grinig gubbe bredvid sig. Pojken, som kom i kläm, var väl inte så skolad i vad man sa och inte sa utan utbrast: Ska du sätta dej på mej din store tjocke kluns! Det var bara ett klart konstaterande från pojkens sida.

När jag är ute och går mina promenader, så går jag förbi en massa trädgårdar och häckar. Långa, täta häckar med, som jag ser det, små öppningar med grindar eller portar eller bara ett kryphål så man kan ta en genväg. En liten väl sliten liten grind, på ett ställe, säker så låg att alla kan kliva över, men som markerar ett revir. Jag har fantiserat om vad som döljer sig bakom den där lite slitna grinden. En trädgård full av drömmar. En tid som inte hör till vår tid. En sagovärld. Tänk vad fantasin är värd att ta vara på.

På ett annat ställe står några stolar och ett bord inne på en inglasad altan. En av stolarna är blå. Himmelsblå. Då kom min fantasi fram igen. Elisabet, min döda väninna som for till himlen som hon inte trodde på, som for i en sky förgätmigej, kom för min inre syn. Den där blå stolen är en hälsning till mig, något år efteråt, till tröst och förundran. Märkliga ting kan ske framför våra ögon och i våra sinnen. Om man bara låter fantasin flöda. Om man törs.

I min garderob fann jag en bunt gamla fotografier tagna i fotoateljéer lite varstans i Värmland. Några är tagna i Amerikat. Pappa hade en äldre kusin som for över för att tjäna pengar. Han var med och landsteg i Normandie under andra världskriget. Han berättade aldrig om det mer än han sa att det var hemskt, att vi inte kunde föreställa oss hur ”utäckt” det var. Johan kom hem efter kriget och var med och lastade timmer på en lastbil. De använde två stockar att rulla upp lasten på flaket. Helt plötsligt släppte en stock, kom dansande ner och träffade honom. Efter den smällen blev han blind! Att vara med om så hemska saker under kriget och klara sig utan någon kroppslig skada, komma hem och livet förändrades i ett enda ögonblick. Det är nästan ofattbart. Det hade inte jag kunnat fantisera ihop. Ibland överträffar verkligheten allt annat.

En annan sak som jag reflekterade över, när jag satt där med bunten fotografier: Snälla, vad ni än gör, ta reda på vilka de där uppsträckta allvarliga människorna är för några. Innan ni sitter där som fågelholkar och försöker gissa. Är inte han lik på min sida? Han måste vara släkt med din mamma. Den här griniga tanten vet jag inte vart hon hör. En del hann jag inte att fråga om tyvärr.

Herbert har under karantäntiden, hemskt ord, målat många bra akvareller. Får vi leva och ha hälsan till våren och statsepidemiologen släpper ut oss bland folk igen, då skall vi göra en utställning av Herberts tavlor. Det är Herbert värd och att dela med oss av allt det som har gett livet innehåll, när det har varit som jobbigast.

Statsepidemiolog, det yrket visste jag inte att det fanns för 5 månader sen, men nu är han nästan som en gammal bekant. Det finns säkert hundratals andra yrken som jag inte har en aning om, kanske inte får en aning om, det var det samma, men att den lite torre mannen som dag efter dag har fått svara på samma frågor, som vi säger i Jämtland, ma ett ma ett, inte förlorar tålamodet och bara skriker till reportrarna: Är det ingen som har nåt nytt att fråga om? Nejdå, samma frågor, samma svar. Lika lugnt och lika sakligt. Märkligt. En del människor har ett väldigt stabilt psyke, tålamod och fördragsamhet. Allting som det verkar. Långt ifrån det jag har begåvats med. Men jag har fantasi. Det är väl tur att Tegnell inte använder sin fantasi utan utgår från fakta och inget annat.

Så slutar krönikan i dag. Jag tänkte inte vidröra varken pandemi eller bacelurer eller annat instängt, men jag hamnade där i alla fall. Förlåt.



En månad har gått april 2020

Månadskrönika Posted on tor, april 30, 2020 12:56:05

En månad har gått
April 2020

Ja, återigen så står man på uteplatsen och gläds åt flera hundra scillor och några krokusar som har kommit längre än sina bröder. För Krokus är väl en kille? Eller?

Det lyser blått och lila lång väg. Kan se någon, som promenerar förbi, stannar upp, tittar ängsligt in mot vårt fönster. Man ska inte stå och titta in på någon annans tomt men så tar vårglädjen ut sin rätt och i deras ansikte kan jag läsa glädje och hopp. Jag tänker i mitt stilla sinne: Varsågod och ta för er. Det är till allas vår glädje över att det är en vår på gång igen.

Mer glädje, jag har sett många bin! Jag har sett stora runda mammahumlor och kanske ett halvdussin nässelfjärilar. Jag blir så herrans glad att jag måste ropa på Herbert bara för att delge. När vi satt ute och fikade och det kom en fluga till vårt bord, så sa jag att man är lättroad när man blir glad över en fluga. Annat blir det när vi ska äta surströmming. Då är man mindre glad och ber dem dra dit pepparn växer i princip.

Ja, nu har påsken gått och inget Ida-besök. Inga småpojkar som har fått visa faster Ida allt nytt sen jul – hur de har förkovrat sig, hur de kan fler och fler saker.

Ebbe fyllde 5 år häromdagen. Faster Ida ringde till honom och sa: ”Ja, nu fyller du 5 år.” Svaret kom blixtsnabbt: ”Man brukar göra det sen man har varit 4 ett tag!” Ridå! Sen börjar man undra lite över dagens barn för han hade, hör och häpna, önskat sig oxfilé till middag den dagen! Oxfilé! Vilkens attans läckergom! Det hör till saken att de åt det på nyårsafton och han tyckte det var så jättegott. Annars är han som sin far, när han var liten, väldigt sparsmakad på mat. Eller vill inte smaka på det som inte ser normalt ut. Inget konstigt i sig.

Jag var ute och fotade av vår murgröna som har klamrat sig fast vid väggen med vad jag förstår, mirakellim! Den sitter fast som berg, men den skall absolut inte växa här. Det är en invandrare – en liten kvist, ärligt stulen vid en mur på Gotland. Den var ynklig ganska länge, men nu kan vi nog inte använda ordet ynklig längre. I vinter har den inte ens varit täckt för frost. Ingen av oss var stadd vid balans och ben till att täcka den i vinter. Vi sa: ”Den får klara sig själv.” Inte ett blad har gått förlorat om inte det visar sig när den ska till att växa mer. Vi får väl se. Undrens tid är inte förbi.

Förbi skulle man vilja att denna förhatliga virus kunde dra. Jag såg att det var en konditor som hade bakat coronabakelser. Ja, det är ingen hejd på vad vi kan, när vi är tvungna. Vi har isolerat oss själva, vi får maten hem-handlad av de unga, vi går på dagliga promenader. Herbert har en ute-rollator, som vi båda använder. Vi gör så att jag går en tur och retur ner till Radiohuset, varje dag, varmkör rollatorn för att Herbert ska ta den till sin runda runt kyrkan, ner till sjön och hem.

Jag kom på att jag kan gå ganska fort och blir rakare i ryggen om jag håller mig i makapären med hjul. Inte ett vingel heller utan tryggt och bra. Om någon tror att vi är osams så får de tro det. Då är det något för den personen att tänka på när det blir långsamt.

Långsamt har man inte, när man kan läsa vad den store mannen i det stora landet i väster delger oss mest varje dag. Trumpen! Spruta in desinfektionsmedel i lungorna och föra in väldigt starkt ljus in i kroppen är några av hans idéer som har kommit i dagen. Nu skall han visst sluta med sina presskonferenser. Kanske någon vettig människa har talat honom till rätta? Men hur har han kunnat komma på en sådan otrolig idé, som dessutom kan ta död på dem som tror på sådant. Vojne, vojne! Fabrikanter av rengöringsmedel gick direkt ut och varnade för att det kunde vara dödligt! De får varna för sin president, trodde inte att det kunde bli så illa.

Jag läste för ett tag sen om en gammal huskur, väldigt gammal, och hur bra den då är kan väl de tala om som kan sånt som jag inte kan: Gamla kloka gummor lade spindelnät på svårläkta sår för att dessa skulle läka fortare. Vad det var som gjorde läkandet så bra det har jag läst om, men som jag har, som norskarna säger, stoppat i glömmeboka! Men bara synen när det går en gumma och samlar spindelnät i en klut någonstans är ju fascinerande.

Jag minns en tidig höstdag vid mitt barndomshem, marken var full av dagg, lite dimma, mellan varje grässtrå och varje ljungtuva spindelnät på spindelnät. Långt upp på husets ena vägg fanns de också, de skira näten med pärlor på. Att få se detta, när solen precis bröt igenom, blev en syn för gudar. Då skulle man ha haft en mobil eller åtminstone en av dagens kameror som hade gett den synen rättvisa. Men detta var dåtid, inte nutid. Man skulle också ha varit en klok gumma, då i det ögonblicket, men det kanske inte var rätt dag, rätt timme eller ens rätt spindelnät.

Jag såg en annons häromdagen om näsdroppar. Den var mot nästäppa och rinnsnuva! Hur går sådant till? Det är lika svårfattligt som spindelnätet. Hur får du stopp eller fart på något som dropparna i flaskan inte vet vad de skall göra med när de kommer dit? Mysterier, det är vad det är. Jag skulle bara inte fundera på sådant som jag inte begriper! Jag börjar förstå pappa, när han sa att jag frågade så mycket som var alldeles onödigt att fråga om.

Nu i några dagar har vi slagit på teven för att titta på den stora älgvandringen. Man slår på, man hör bruset från vattnet, den växlar bilder mellan olika kameror och där sitter man och stirrar på en bild som nästan är svartvit. Nyanserna är inte så påtagliga. Inte älgarna heller. Jag har förundrats över att jag inte har sett fler fåglar. Om man åtminstone hade fått se en lavskrika eller en talgoxe. Men inte, ändå sitter man där och väntar.

Det här med naturen är fängslande. Jag har tittat på några program från exotiska skogar och fått se kryp som jag inte ens visste att de fanns. Fyrfota ludna djur som inte liknar något man har sett förut. Fåglar med fjädrar som kan konkurrera ut engelska damers hattar när de är på någon tebjudning. Fjädrar både hit och dit. Fjärilar, som är så stora att det låter, när de kommer flygande. Flyger eller flaxar en stor fjäril tro? Färger som bara vår herre har kunnat få till. Grattis till skapelsen, säger jag. En av skapelserna är ett pungdjur, en vombat, som springer på ganska kraftiga, rultiga ben. Den ser så attans snäll ut. En av mina favoriter. Tänkbart husdjur om jag bodde i Australien. Googlade på djuret i fråga och något som hade förbryllat forskarna var att deras bajs var fyrkantigt! Ja, du läste rätt. Fyrkantiga bitar kommer det ut. För att deras matsmältning går så sakteliga framåt, så att säga. Det är klart att jag har fastnat vid ett djur som bajsar fyrkanter! Ljuvliga varelser, säger jag.

Nu som avslutning, så kan jag tala om att jag har pratat med Olle, storebror till Ebbe, om hur han har det i skolan nu när han går i första klass. ”Bra”, sa han. ”I dag på bildtimmen har vi fått rita graffitti.” Det var häftigt, tyckte han. På svenskan hade han ritat ett monster, som han hade fått beskriva i text under bilden. Han tycker om matten också, fick jag reda på. Han fick i somras en ny cykel, som han hade sparat till själv. Nu hade han hoppat med den och fått punka på ena hjulet. ”Men, vad tänkte du då, Olle?” frågade jag. Svaret kom väldigt fort: ”Nu kan jag inte cykla mer förrän detta är lagat.” Så enkelt. Att inte farmor begrep det.

Jag slutar med att önska er en fin vår, med många humlor och bin och fjärilar. Vet ni vad fjäril heter på värmländska? Jo, den heter en feffel. Det är kanske så det låter när de kommer flygande/flaxande. För dem som hör bra vill säga.

Nu vet jag vad oro är! Jo, det är omtankar som tar långa omvägar. Det kan ni väl tänka på tills vi ses och hörs igen. Ha det så bra ni karantän-kan.



En månad har gått Mars 2020

Månadskrönika Posted on lör, april 04, 2020 09:42:24

En månad har gått
Mars 2020

Ja, den här månaden har gått, inte lik någon annan månad som jag har upplevt. Jag kan nog säga att ingen annan har upplevt detta heller.  Världskrig och förintelseläger och spanska sjukan och TBC och andra svårigheter har upplevts men inte detta.

Det här drabbar så många människor över hela vår värld, utan att vi har haft del i själva upprinnelsen. Inga ”gubbar” som har blivit osams över någon liten landbit eller att två likvärdiga stridstuppar har tävlat om vem som kan gala högst! Nej, det började i en stad i Kina, ingen vet säkert hur och varför. Ingen vet säkert hur det här ska sluta heller.

Början och slut är lika svåra ”fundringar” i allas våra huvuden. Ingen kan väl skylla någon för det heller. Eller… rykten säger att det beror på ovanliga matvanor i ”en annan del” av världen. Kanske deras matvanor bottnar i en annorlunda tradition? Mycket annorlunda än vad vi brukar äta till lunch.

På tal om lunch, så kommer här en följetongsberättelse från våra småpojkar på Rödön. Ulrica smsade om att Olle, 8 år, står i duschen och utanför håller mamma Ulrica på att borsta, snart 5-årige, Ebbes tänder. Så hörs från duschen: ”Du Ebbe, om vi äter lunch klockan 12 och så har vi eftermiddagsfikat klockan 2, vilket kommer närmast efter frukost?” Ulrica ser att Ebbe tänker, tänker länge och säger sen: ”Det vet jag faktiskt inte!” Ulrica skriver: Jag skulle ha velat vara inne i Ebbes huvud och kunnat leva så i nuet att man inte vet vilket som kommer när. Det får bara hända! Min reflektion blev även om hur kommer Olle på en sådan fråga, när han står där i duschen? Det är små mirakel som vi har fått i vår närhet, det är då säkert.

Jag läser om mirakel som andra vill se och ge till sig själva. Att operera en dubbelhaka!  Att slippa det där extra som har tillkommit under hakan och på halsen. Något slags draperi eller så. Så läste jag kostnaden: 100 000 kronor! Vem kan ha råd att kosta på sig en sådan summa för att kunna se ung ut omkring halspartiet? Andra rynkor finns ju kvar eller också tar de ögonlocken också för nätta 30 000 kronor på en gång.

Är det surt, sa räven? Nej, det kan jag inte säga. Min pension skulle aldrig klara av en sådan utgift utan att jag skulle vara tvungen ta ett lån, det kan kanske vara surt, men har man råd, tycker att det tillför och att den som tar sig igenom operationen sen mår så mycket bättre, så ska jag inte grusa den lyckan. 

Det visar bara så olika våra ”lyckor” kan vara. För mig ett sms om pojkarnas funderingar i denna karantäntid, för andra ett draperibefriat halsparti. För mig att kunna låna makens rollator och ta en trygg promenad i vårens fågelkvitter, för någon annan att se sin spegelbild med vackra ögonlock.

I dag, när jag gick ut för att fylla på mina fågelvänners matplats, så såg jag intill husväggen blad från narcisser och påskliljor sticka upp lite varstans. Kirgislökens bladspiror var också någon centimeter. Å, denna vårlycka! På baksidan har vi världens snedaste vide; ett träd eller en stor buske kan diskuteras. I toppen på den finns det hundratals kissekatter. Jag såg i en trädgårdstidning att nu finns det en sort som kan ge rosa kissekatter. Hur söt ska inte den vara! Men den gick inte på vår zon häruppe.

Som så många andra gånger, så är det reportage från så underbara trädgårdar. När man sen följer upp texten så kan zonen vara i skyddade lägen – zon 3. Då faller drömmarna platt på min gräsmatta, när man bor i zon 7. Det finns trädgårdsentusiaster högt upp i landet, som tack vara ihärdighet och optimism får till väldigt fina trädgårdar. Tack vare de ljusa nätterna. Så någon fördel har vi i alla fall.

Ja, nu är vi inne i en helt annan tid, ett helt annat sätt att leva, som sätter press på oss alla. Vi över 70 år skall hålla oss för oss själva och göra det som föreskrivs. Men gör vi det? Nej då! Vi har i bekantskapskretsen de som går och handlar ändå, som åker buss ändå, som går och hälsar på ändå. Jag, som vi säger på värmländska, vôrnes, (vill räkna med) att alla skulle hörsamma våra direktiv. För att inte fresta på sjukvården och sjukvårdsfolket med mer jobb än det är för dem. Har dessa, som trotsar allt, fått huvudet bara att ha mössan på? Jag vet inte. Jag trodde att de som var i vår ålder skulle uppföra sig som ett folk som lyssnar och lär, men det är kanske de, som inte hörsammar själva, som klagar mest på ungdomen, att inte ungdomen gör som vi säger. Sopa för egen dörr och bete er, säger jag.

Vi saknar våra målarvänner, våra trådslöjdare, våra vänner från kyrkluncher och gudstjänster men skulle aldrig gå för att hälsa på hos någon av dem. Det finns telefoner och mobiler. Använd dem ofta i stället.

Ja, nu tackar jag Herbert och min ”fådda” dotter Mia, som tjatade på mig om att skaffa en mobil. Hurra! Jag tar bilder, sänder iväg. Jag smsar till flera stycken varje dag och talar om vårt hälsotillstånd, vare sig de vill eller ej. I dag har jag tagit bilder från en teckning och en hink med vårblommor som sonhustrun Ulrica och lille Ebbe har ställt på vår uteplats. Vi var ute och luftkramades med dem, med 20 meter avstånd. Det var lite ”tjockt i halsen syndrom”, men vi ska klara av det här.

Vi är glada att vi är två personer, inte hänvisade till ensamhet, men du som känner dig ensam och less, ring upp någon bekant och prata bort en stund. Vi är till för varandra och särskilt nu i coronatiden.

På tal om bilder, så har jag tagit foton av snöhögarna efter vägen, där jag går varje dag. Om man vinklar lite ser de ut som fjäll. Så det blir lite fjällbilder ibland. Någon dikt blir det ibland, men kanske inte så ofta som förut.

Någonstans så känns det här livet som är nu, som en bekant skrev, intressant trots all förödelse och död. Något vi inte har upplevt förut. Kanske mina föräldrar hade något av den känslan, när andra världskriget rasade som värst. Stunder av uppgivenhet när alla dödstal redovisas. Vi kan inte blunda för dem, men vi kan ge varandra lite hopp, genom att tala om vårtecken i form av bofinkens sång eller krokus i gräset eller någon god maträtt man har hittat på, när man är tvungen att byta ut någon ingrediens i stället för. Eller som min yngste bror, som skickade sms häromdagen – han, som har fått en ryggoperation uppskjuten efter att ha väntat i tre år, skrev: 

Nu skiter jag i Corona, värk, förkylning, nageltrång och annat jäkla elände.                 BOFINKEN KOM IDAG!

Jag slutar krönikan med hans sätt att vända allt svårt till vårens lovsång!



En månad har gått Februari 2020

Månadskrönika Posted on tor, mars 12, 2020 13:08:37

En månad har gått
Februari 2020

Utanför fönstret är tallarna snötyngda. Det har snöat rikligt den sista veckan. 

Vi har haft Olle här i två dagar. Han har haft sportlov. Vi har skottat snö, vi har löst korsord, vi har skrivit brev på datorn både till mormor och morfar i Småland och till faster i Stockholm. Vi har skrivit adressen på deras kuvert och avsändare. Lite svensklektion i lekens tecken. Vem som har haft roligast vet jag inte, men jag vet att det gläder dit det kommer om inte annat.

Lillebror Ebbe har varit på sin förskola. Där har det inte varit sportlov. Vi får väl låna honom någon annan dag. Det är så intressant för de båda pojkarna har redan utkristalliserat sina olika personligheter som vi kan utläsa redan nu. Olle har tålamod, uthållighet och är ganska allvarlig. Ebbe är, som sin far, utan något tålamod alls, bråttom, bråttom men det kan kompenseras med smilgropar, charm och glada kvittrande skratt.

Hålla sig för skratt kan man, när man varje dag matas med detta coronavirus som ger både unga och gamla nästan panik. Det är ju som så att det finns flera sjukdomar i vår närhet som är både farligare och mer smittsamma. Ta en vanlig influensa t ex, där äldre och multisjuka inte klarar av en svår släng av den. Hur många som avlider i sviterna av vanlig influensa rapporteras inte.

Det är lika bra att jag fortsätter på det jag har att klaga på, på en gång. Eller klaga och klaga, jag reagerar och reflekterar på saker och ting, säger jag till mitt försvar. Jag tänker på dessa strider i Syrien! Varför i alla sina dar ska det behöva krigas, därtill mot sitt eget folk? När det inte passar de höga herrarna, så då ska det dödas! Skulle det hjälpa att välja en 5- barns mamma i Syrien, en grånad farmor i Ryssland eller en barnbarnsrik mormor i Turkiet till nästa som bestämmer? Skulle det det? Eller blir de makthungriga allihop? Går det inte att få bort ondskan?

Ibland är det bara så att jag tänker så här: Varför ställde Gud till människor vars hjärna är utrustad med ondskefula tankar? (Inte felstavat!) Ja, jag vet att det inte är Guds fel, men ändå så kommer den tanken smygande. Jag måtte inte vara ensam om de tankegångarna.

Gud får mycket  varierande tankar om sin skapelse. I förra helgens kyrkotext handlade det om Eva, som blir frestad att smaka på det där goooda äpplet. Attans. Det var tokigt. Redan där kunde ju Gud ha gett ormen en sitt opp så han hade slutat med sina förförelsekonster. Men nej, vi skulle prövas! Nog får vi svara för det i evinnerliga tider.

Nu till, som det bruka heta, något helt annat. Varför heter det väderlek, det är då i sanning ingen lek! Snökaos, stormvarningar, översvämningar, torka, hungersnöd. Vi är ju försonade för mycket sådant men lite har södra Sverige fått känna på. Jag tittade för någon dag sen på bilder från stormen Gudrun, den var inte nådig. På en del ställen så var boende utan el i tre veckor. De hade inte hunnit bunkra upp så mycket för att klara en längre tid utan el. Så sårbara vi är!

Så sitter jag och ser syrenhäcken hos grannen insvept i kalla vindar och snöstorm. Där inne i de hårt knutna knopparna finns det syrenblad hopvikta på det mest konstfulla sätt för att sedan vecklas ut till blad. Innanför finns det knoppanlag till lila doftande blommor. Det är inte bara ondska som omger vår Gud, det är mirakel också. Doftande, invecklade under på varje kvist, i lökarna som snart sticker upp ur jorden. Gläds du lilla skara…

Till nästa fundering, som också rör sig i kyrkans krets: Nu skall det inte annonseras i tidningen om de kyrkliga aktiviteterna för de finns på hemsidor, www, och andra sociala medier. Jaha ja! För dem som inte har de där krångliga sakerna då? Där ingen mobil har täckning, där bredbandet tar långa omvägar omkring din by, var får du tag i information? Det blir markeringar vi och de! På alla fakturor får man uppmaningen att informera firman om sin www adress eller liknande. Men om man inte har någon och inte kan! Visst blir man inte bara lätt irriterad men blir lättirriterad kan jag säga.

En dag var jag på apoteket och hämtade medicin åt både Herbert och mig. Då blev det att bära hem i en kasse modell större. Då erinrade jag mig min tanke, när jag var ung och var på apoteket. Före mig i kön så var där en tant (en sådan som jag är nu!) som hämtade ut en liknade hög med tabletter. Då tänkte jag, i mina unga tankar: Den där tanten hon dör snart! Så var det för mig denna dag, men så vet jag, det är tack vare den här högen med mediciner som jag lever. Utan den skulle jag dö!

En annan gång så var jag på apoteket och kom bärande med kassen. Då sade jag till en man som satt och väntade: ”Det är dyrt att vara sjuk”. Repliken kom snabbt och med en glimt av humor: ”Ta tabletterna, gå ner på torget och sälj dem styckevis, då blir du rik!” Inte så lite sanning var det i det han sa.

Nu läste jag att det fattas 25 miljoner kvinnor i Kina! De fattas efter det att regimen hade begränsat antalet barn till ett och därtill prioriterades ju pojkarna. Nu får de se hur mycket den tankegången var värd. Beslutsfattare fattar beslut som är dåligt övertänkta på lång sikt, det är då säkert.

På tal om människor och antal, så kikade jag på google en dag. Jag var nyfiken på innevånarantalet i Indien. Jag läste siffran gång på gång men där stod 1.339 miljarder.

Det var noteringen från 2017. Vad det är i dag är det väl ingen som har statistik över kanske.

Hur lätt ska det vara att försöka få ordning på allt socialt i ett sådant land. Det måste vara behäftat med oerhörd viljestyrka för att vilja vara med och styra där. Eller är det makten som lockar där också? Människan är ett underligt släkte, det tänker jag ofta på.

Ja, den här gången är jag sen med min krönika. Jag har väl inte varit på alerten riktigt. Jag blir så irriterad på mig själv, tycker jag skall orka, ha gnistan att skynda på mig, men ibland vill det sig inte. Allt tar så mycket längre tid. I dag måste jag gruva mig lite innan jag sätter i gång med ett matbrödsbak. Eller något annat mer omfattande. Det tar ett tag att övertyga mig om att jag skall nog baka.

Lite oro för Herbert och hans hjärtsvikt finns också med mig, men han reder sig gott med sin nya situation, lugn och trygg som alltid, men jag som alltid har varit mitt egna orosmoment får tänka både en och två gånger innan jag kan lugna mig.

Nu hoppas jag att ni har det bra. Vi hörs om en månad. Lev väl tills dess.



En månad har gått Januari 2020

Månadskrönika Posted on sön, februari 09, 2020 18:54:56

En månad har gått
Januari 2020

Framför mig på köksbordet ligger tidningen Hemslöjd Nr 1 för 2020. En tidning som i huvudsak handlar om ull och dess användningsområden. Vet ni, den tidningen är konst med så mycket känsla att jag bara bläddrar och bläddrar.  Jag tar till mig, läser brottstycken, ser ett underbart broderi och människor med får av olika raser. Jag badar i denna upplevelse, glad att jag har möjlighet att ta till mig allt.

Jag njuter och glömmer den värld som jag nyss har läst om i min dagliga tidning. Jag glömmer bort Trumpens ”opresidentiska” twitter som tar bort hans värdighet, sådant som relateras nästan dagligen. Häpnadsväckande påståenden som ingen normal människa skulle komma på att skriva.

Nynazisters framfart i olika demonstrationer – i deras närhet uppstår ondskan igen. Äldre grånade människor, vars berättelser får mig att undra mer än en gång om hur människor har kunnat bevara det sinneslugn som de utstrålar, de som delger oss.

Hur skulle man klara all information om man inte kan ge sig själv och själen sådana lyft som av tidningen med ulligt innehåll?

Ja, nu är vi rädda för ett virus som heter Corona. Lite kantigt och vasst låter det som om det är, men en tanke som slår mig är: Hur får man en stad på 11 miljoner personer att stanna inne? Hur får man så många människor att ”lyda”? För det är väl frågan om lydnad och underkastelse. Kanske det är vår smala lycka att så sker, men undra kan man ju göra. Människor får en order och sen lyder allihop.

I vårt land, där det görs så mycket som man inte får, inte katten skulle detta gå att genomföra i ett västligt land, eller vad tror ni? Hur många gånger är det inte sagt att vi inte ska gå över gatan, där det inte är ett övergångsställe. Men vad gör vi? Springer över som yra höns lite här och var. Undrar om en törs trampa död på en cigarett på gatan? Det är nog någon som ser och farbror polisen kommer.

De byggde ju i den ”sjuka staden” Wuhan ett jättesjukhus på bara en månad! Hur går sådant till? Kan det vara tillförlitligt om det blir ett jordskalv? Ja, det är mycket som jag undrar över som jag inte behöver lägga mig i över huvud taget.

På tal om att röka, så såg jag en bild på en kines med munskydd som hade gjort hål i munskyddet för cigaretten! Dråpligt tyckte jag först, sen förstod jag att sluta röka är inte det lättaste. Det kanske är lättare att få så många människor att stanna inne än för den där stackaren att sluta röka.

Ja, nu har vi avslutat en månad igen. Vi har under den månaden plockat bort de få julsaker som vi hade tagit fram, som ljuskronan som pappa har suttit och gnagt fram med en liten lövsåg under många, många timmar, för att jag skulle få en likadan som hängde ovanför köksbordet i mitt barndomshem. Det är en julsak som jag älskar.

Den här månaden har innehållit så mycket halka och is att vi har haft det knogigt att ta oss dit vi har tänkt oss. Herbert har ju rollatorn att hålla sig i. Det är en bra och pålitlig makapär, tänk att det är någon som tänkt till och det riktigt bra. Jag lånade den en dag, när jag bara skulle ett ärende till Apoteket. Då tordes jag ta ut stegen och det kändes att jag gick som förr i tiden. Rak i ryggen, långa kliv och ganska fort. Ja, fort och fort, allt är ju relativt, men jag var inte orolig att jag skulle ramla.

Jag återvänder till Kina. För att få till en genaration, som de beordrade bort en gång i tiden med en-barnsfamiljen, så fattas det i dag i runda tal 25 millioner kvinnor! Tänk så många kvinnor! För det skulle ju bara födas pojkar under den där tiden. När människan skall vara med och försöka styra då blir det fel, det är då säkert.

Ja, att få fram kapital till ett snabbygge i Wuhan verkade inte stöta på hinder, men jag undrar hur det står till med vår svenska pengahög. Det verkar inte finnas pengar snart till någonting. Det ska sparas på allt! Jag hörde att på sjukhuset ska de inte använda lock på engångs-medicinburkarna. Det blir för dyrt. Jag trodde det var av klimatsynpunkt, men icke.

Människor skall jobba längre. Även de som inte orkar. Det sitter de där uträkningsnissarna och löser lätt som en plätt. En kvinna som har jobbat i sjukvården tills ryggen inte vill mer eller den som har jobbat i tung industri skall jobba tills de stupar. Ja, mina nära vänner och lite äldre bekanta var med och kämpade om semester och pensionsfördelar. Nu raseras det hela. Sakta men säkert. Ledande personer sitter ganska säkert och med en fin fåtölj att sätta ner sig i. De behöver inte springa som ett skållat troll för att hinna med. Kan jag säga som inte ens orkar springa. Jag förstår väl att det vilar mycket ansvar på dem som ska leda, men det kan sannorligen inte vara riktigt att de tjänar nästan astronomiska summor varje månad. Summor som åtminstone jag inte ens kan föreställa mig hur pengabunten ser ut.

Nu till mina småpojkar som alltid finns med i mina funderingar. Olle spelar ishockey och som pappa Mats säger, så är han väldigt idog. Knogar på med den uppgift han får, men gillar nog mest att stå i mål. Ebbe talade om för mig en dag vad som skulle vara till degen när han och mamma bakade semlabullar. Mjöl, mjölk, socker, smör och efter en stund så tittade han frågande och sa: ”Kan det vara salt också?” Farmor tillstod det.

Faster Ida hade skajpat en dag och Olle hade frågat hur gammal hon är, eftersom han själv snart skulle fylla 8 år, hon svarade: ”59 år, tycker du det låter mycket”? Då stack Ebbe fram sitt ansikte i rutan och sa: ”Inte är väl det så farligt Ida!” Det gäller att smöra faster Ida.

Vi talade om fåglar häromdagen, då Olle sa att hans favoritfågel är talgoxen och Ebbes val föll på domherren. Jag själv tycker så mycket om den lille FN-soldaten blåmesen med sin blåa basker.

De är väldigt hungriga våra fåglar denna vinter. Om det är tomt i nötautomaten (nåde mig att ha slarvat), så sitter de på räcket i kö och väntar på att jag skall fylla på. De flaxar runt huvudet på mig som om de nästan håller på att dö svältdöden. Det syns om det kommer en ny gäst, då det dröjer innan de törs hämta något, men det är en jämn ström mellan klätterhortenzian och maten.

Nu har vi börjat med akvarellen igen. Vi säger varje avslutning att vi hör av oss efter julen eller sommaren. Än så länge orkar Herbert, för det är många steg han trampar på mellan 11 elever och deras alster, men vi säger att bara att träffas, delge varandra både vad vi har upplevt, sett och kanske gjort sen sist tillhör de mänskliga rättigheterna. Vi målar, dricker kaffe, skickar kort till någon som är krasslig och bryr oss om varandra. Det är en del av vår tillvaro i Odensalakyrkan. 

Njut av tillvaron till vi ses igen



En månad har gått December 2019

Månadskrönika Posted on tor, januari 23, 2020 14:40:11

En månad har gått
December 2019


Mörkret har sänkt sig utanför rutan, klockan är 15.30 nyårsdagen. Mörkt, mörkt som det har varit hela hösten. Vi har snart glömt bort hur solen såg ut! Men igår så syntes hon kanske fem hela minuter. Något som däremot kunde beskådas var pärlemormoln. Ett fenomen  som många av våra bekanta var snälla och skickade bilder på, så vi också fick njuta.

Nu kom det fram att jag gillar min mobil. Jag skickar sms hit och dit, jag skickar bilder – de få jag har lyckats ta, men det blir sakta men säkert bättre och lättare. Vad jag tycker det är roligt! 

Herbert pratade länge om att jag skulle skaffa en mobil. Jag trodde inte att jag skulle lära mig att sköta en sådan makapär. Jag har frågat om han ångrar att han hade puffat på, men det säger han att han inte gör! Även om jag sitter och pillrar iväg mina tankar hit och dit.

Ja, ett nytt år, spännande och skrämmande. Skrämmande med de där ”gubarna” som vi aldrig vet var vi har. De som har makten över andra knappar att trycka på, än vad jag har på min mobil. Den som kan starta ett krig på en liten, liten del av ett andetag. Den amerikan som förlöjligar en ung flicka som strävar för en friskare jord att leva på. Putin i sitt jultal hade yttrat följande: Ingen kan säga vad klimatförändringarna beror på Men hallå! Har han fått sina betyg i ett flingpaket? Han måste ju kunna läsa det vi andra har läst och förstått!

Sen kan vi ju ställa fler gubbar i ett hörn med dumstrut på. Kinas Xi Jinping, Nordkoreas Kim Jong-un, Turkiets Erdogan – alla tycker jag har verkligen förtjänat sin plats där i vrån. (Om de där ledarna hade hetat Persson och Andersson har det varit lättare att stava till deras namn.)

Vi kanske skulle peka dit de byäldste som inte törs förbjuda könsstympning, det kan bli oår om de genomför ett sådant förbud! Det är svårt att bryta igenom generationers traditioner. Det behövs en Greta i den världsdelen också. Hoppas gör jag ju.

Traditioner är svåra att bryta. Det här med julgran. I år hade vi ingen. Vi iddes inte. Det är mycket som vi inte ids eller som vi inte måste nu för tiden. Det är så mycket som börjar ta emot. Är det åldern eller latmasken? Jag kanske skulle in i någon slags vrå jag också. Inte en skamvrå men kanske en för lata? Eller är det så att orken kanske har förändrats? Gör jag en sak per dag, så måste jag vila sen. Fötterna känns tunga och sängens dragningskraft är större än längtan att göra något mer även om jag vet…

Vi slipper först frakta hem en gran och sen frakta bort en kalare gran, men visst saknar man den. Nu ställde jag ett litet bord med skålen som innehåller alla julkort, som vi har fått, på ”granstället”.

På Rödön hos lillfamiljen träffade vi tomten på julafton. Tänk att han visste att vi var där! Vi och Ida och Erik fick den äran att återse den traditionen, men ingen av pojkarna går att föra bakom ljuset. Tomten är en utklädd granne, så är det. Åter fick vi den underbara julklappen med golvstädning ett helt år. Vår latmask applåderade och vi med den. Pojkarna var nog nöjda med sina klappar. Ebbe hade önskat sig en hund. Den önskan kunde inte gå i uppfyllelse, men vet ni det finns mekaniska hundar som är gulliga, hoppar och vovvar och man behöver inte träna dem att bli rumsrena.

Efter sen tomten hade gått var det papper, snören, saker, gotterier, mer papper och mer snören nästan överallt. Glada miner och pojkkramar för klapparna, som fanns inne i allt det där, som nu var utspritt överallt. En papperssäck som verkligen fick göra rätt för namnet, var till stor hjälp.

Rapport om pojkarna inför nya året:

Olle börjar läsa, lite knackigt, men i alla fall, han läser. Tänk sen öppnar sig hela läsvärlden. Ishockeyn tar stor plats också. Det verkar som han kanske blir målvakt han som pappa. Ebbe är duktig på att räkna och kan alfabetet flytande, 4½ år. Han kopplar på sina smilgropar och ser bara så go ut. Sen är han en fena på fåglar. Han har en bok med fågelläten där är han jätteduktig. Fågelskådargener från Småland lyser igenom.

Ida får lyssna till pojkarnas många upplevelser som hon ska delges, när hon är hemma och hälsar på. Det är många ”Ida! Ida!”, när hon hälsar på ett par dygn hos dem. Hon sover över, läser godnattsaga och får stoppa om dem. En kär sysselsättning, jag lovar.

Herberts hjärtsvikt är onekligen ett minus för honom. Att inte kunna skotta snö, att inte göra det som kräver mycket luft för att utföras, det har han fått lägga på hyllan. Helt enkelt strunta i. Det låter lätt, men att hålla ifrån sig saknaden av att inte kunna det kan slita på ett friskt hjärta också, det kan jag lova er, men vi får rätta oss efter det som går att genomföra, resten får vi be om hjälp för att få gjort. Bara det kan ta på ens självkänsla och hjärtslag. Eller hur?

En sak som jag kan lägga i andra vågskålen är att jag har fått kontakt med min äldste pojke. Pojke och pojke, han har fyllt 63 år, men många år var vi utan kontakt. Knarket var starkare än både mamma och hans egen familj. Kontakten med mamma har återupptagits, visserligen bara per brev och nu också mobil. Hurra för den! Pär bor på ett boende men är vit sedan snart fem år. Jag är glad för det år, som vi har fått nu, men bränd av erfarenhet så gläds jag för stunden. Nästan varje dag kommer ett godmorgon mor! Gissa hur det känns? Han vet var jag finns, att det är morgon och att jag kan svara. Mammahjärtat slår. Önskar honom allt väl.

Ja, inget vet vi om det nya året som ligger alldeles vitt och välstruket framför oss. En del fläckar har det redan fått, hemska bränder i Australien, översvämningar i Asien, sommarvärme i Norge, och det går att träna u-landslaget i ishockey på var gata, men vi ser med nyfikna ögon på fortsättningen. 

Ha dä, säger norskarna.



Julbrev 2019

Månadskrönika Posted on ons, januari 22, 2020 21:41:17

Jesu moder Maria
Julbrev 2019

Maria, kan vi sätta oss här på bänken en stund?  Jag vill fråga dig om så mycket. 

Det här med ängeln, att du skulle bli havande, hur försvarade du det? Du måste ha blivit ifrågasatt tusen gånger. Alla blickar, alla viskande människor. Hur förklarade du för Josef? Vad sa han? Skrattade han åt dig och sa: ”Du får komma med någon annan saga, detta tror jag inte på.”  Var fick du styrkan ifrån? Hur gjorde du?

Sen den här resan till Betlehem, skakande på en åsna. Att du orkade. Hur många gånger fick du höra att du och din mage var ett bekymmer, att det tog sådan tid? Att allt blev så mycket krångligare. Det fanns inte plats för er heller. Vilka tankar for igenom ditt huvud? Att föda i ett stall utan annan hjälp än Josef. Josef och kreaturen. Hur gjorde du?

En massa människor som skulle se och beundra. Ett nyfött barn i stallet! När man som nybliven mamma är så in i döden trött och ängslig. Hur gjorde du? När Jesus blev större så var han inte den lättaste att ha att göra med. Han trilskades, gjorde vad som Herren sa, men inte som mamma ville. Hela tiden Guds vilja!

Hur blev han behandlad av Josef?  Blev de osams, när han skulle lära honom något om snickeri. Visste Jesus bäst där också? Hans syskon, hur betraktade de honom? Hade du något stöd hos dem eller tyckte de bara att han var konstig med sina idéer? Jag förstår att han töjde på ditt tålamod mer än en gång. Fick han, som jag, när jag hade varit olydig, sitta still på kökssoffan i fem minuter. Utan att gå därifrån. Inte läsa. Bara sitta och begrunda det man hade gjort. Hur gjorde du?

Hur skulle du kunna göra dig en föreställning om allt som följde. Han var i templet och bråkade, ville inte följa med dig hem. Snälla gör som mamma vill, men icke! Allt det som Jesus gjorde, alla strapatser, utsatt för illasinnade människor. Han ifrågasattes gång på gång, hånad och förlöjligad.  Långa tider då du inte visste var han var, vad han gjorde, om han levde över huvud taget. Dröjer våra barn för länge med att höra av sig, så kan vi med teknikens hjälp leta reda på dem. Du fick vara oviss. Hur gjorde du?

Kunde han komma inom och lägga armen om dig, säga att han älskade dig! Kunde han det? Ta en titt i skafferiet för att se om det fanns något ätbart? Försvann han lika fort igen, utan förklaringar? Bara borta.  

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                Denna ängslan som du måste ha känt. Var fann du trösten? Kanske det kändes bättre när du såg hans kamratskap med lärjungarna. Kanske såg du de band som Maria från Magdala knöt med honom. Såg att han inte var ensam. Blev du glad för det?

Sen kom det där svåra, det som han hade talat om. Att han skulle dödas. Att han skulle lida en så kvalfylld död. Hur kan en mamma stå ut?  Var Maria från Magdala dig till tröst där vid Golgata? Ropade du till din son att du älskade honom? Hörde han din röst där i allt skrål och skrän? Fick du också glåpord mot dig där vid korset? Vad tänkte du om din Gud då?

Maria från Magdala var den som Jesus visade sig allra först för efter sin död. Hur kändes det? Mamma var inte den som var först. Du som hade burit honom. Nej då, Guds vilja igen! Jag hade blivit ledsen och besviken. Till och med avundsjuk på Maria.

När jag hör alla mina frågor förstår jag varför det blev du Maria som fick änglabesöket, att det var du som blev utvald. Till slut förstår jag. Ingen annan skulle ha haft modet att stå stark vid sidan om, ingen annan hade klarat av att vara Jesu moder. Du blev den utvalda. Vi sitter där bredvid varandra. Du lägger armen om mig och säger att det inte var så svårt. ”Han var ju mitt barn”.



En månad har gått November 2019

Månadskrönika Posted on mån, december 02, 2019 13:34:48

En månad har gått
November 2019

Jag hajade till, november 2019! Det är snart slut på 2010-talet. Nästa blir 2020. Ja, det är bara att hänga med, men det har varit knogigt denna månad för det har varit som att leva i en gråzon.

Peter Swedenmark skrev i Länstidningen för många år sen, om svin-november. Då novemberbeundrarna satt i en unken källare, hade gråmurriga kläder på sig och åt lungmos! Hur rätt hade han inte. I år har de som han personifierade som novemberfans haft det förspänt ska jag säga.

Det blir så att jag får jag väl ta fram mina personliga små solstrålar, Olle och Ebbe, barnbarnspojkarna på Rödön. Vi var där en fredag härom veckan. Olle visade mig sina läxor. Han som nyss var två år och vi ritade bokstäver. Ebbe kom bärande på en fågelbok, med ljud, och vi lyssnade och bläddrade. Han var väldigt duktig på att känna igen. Jag hade då, innan vi for dit, sett en härfågel utanför köksfönstret. Jag talade om det, och på sekunden sa han: ”Den finns inte i min fågelbok!” Olle letade reda på den i en vidlyftigare bok om fåglar. Vad jag önskade att de båda pojkarna skulle ha fått se härfågeln i stället för att jag fick det. Den skall inte vara här alls. Jag har sett den en gång i mitt liv, när jag var som Olle är nu, 8 år. Lika sällsynt i Värmland som här. Jag minns att pappa sa: ”Nu blir det krig.” De gamla sa så, när de såg den sällsynta fågeln. När jag sitter och skriver det här, ropar Herbert: ”Nu är härfågeln vid fågelstugan igen!”

Jag har tidningen Vi, har haft den i många år. I sista numret som kom, så intervjuar Stina Jofs författarinnan Martina Mortelius om döden. Både med munterhet och allvar. Hon har följande funderingar kring döden: Vi vet ingenting! Det är det som gör det så spännande. Kanske vi redan är döda?
Vilken tanke! Vad vet vi? Vi kanske har gått många varv. Jag tycker bara att det var ett så otroligt annorlunda sätt att reflektera över vår död, vårt avslut, som kanske inte är något slut. Det är inte bara jag som har konstiga, lustiga tankar. Jag blir glad av att läsa Stina Jofs. Hennes tankar och mina tankar far hit och dit i all tänkbar funderingskarusell.

Advent. Väntan. På tal om väntan, stackars alla barn som får vänta på julen i all oändlighet. Hur länge är inte en månad för mina pojkar, Olle och Ebbe? Evigheters evigheter. För oss som går i affären och hör bjällerklang, ma ett, ma ett som jämten säger, kommer julen för tidigt också.

Advent. I kyrkan så reder barnen julkrubban, gudstjänsterna innehåller våra adventspsalmer. Att sitta i kyrkan, känna igen det som skall sjungas, känns som en trygghet när världen är så otrygg. Det gråa i november får plötsligt ett skimmer av juleljus och ro. Men då måste jag koncentrera mig, för det som sker i omvärlden är, åtminstone för mig, ett stort orosmoment. Hur skall det bli? Hjälp!

I Odensalakyrkan har vi nu hängt upp akvarellgruppens alster. Många fina akvareller. Vilken skillnad från de första trevande försöken till riktigt drivna målningar. Övning ger färdighet. I snart 15 år har Herbert gett dem goda råd, som de anammat. Vi träffas på tisdagarna tillsammans med luffarslöjdare. Där växer det fram fina saker i form av juleträd, päron, korgar och vaser. Det är inte bara det att det görs saker utan också det här sociala som är så viktigt särskilt när åren blir många och vänkretsen tunnas ut. Då är tisdagsträffen en ljuspunkt för oss allihop.

Ett brev kom med ”snigelpost” härom dagen. Från faster Karin i Göteborg. Jag svarade och efter ett tag kom mitt brev tillbaka. Adressaten okänd! Hon har haft samma adress i flera år, jag hade skrivit rätt. Postnummer stämde också. Jag ringde upp PostNord, en snäll ung stämma svarade. Jag berättade att nu har det hänt igen det som hände för något år sen. Åter igen blev anmodad att skicka ett nytt brev med rätt namn, adress och postnummer! Jag sa som det var att det var rätt alltihop, jag hade skrivit rätt. Men icke! Hon upprepade samma sak! Jag måste stoppa brevet i ett nytt kuvert och sända det med porton på till faster Karin! Jag har nästan tröttnat på posten. Jag älskar att skriva brev, att få brev själv, men glädjen solkas av att de som delar ut inte kan göra det som jag har betalat för. Att jag måste betala två gånger är inte rätt. Att strejka med att inte skicka några brev gör ju bara postiljonerna glada, de behöver inte springa iväg med brevet till faster Karin. Behöver inte bemöda sig om att brevet kommer fram. Hon i sin tur blir än mer utan kontakt med släkten. Hon, som jag, tycker ju om att få brev. Nej, nu ska jag inte klaga mer. Men visst blir man less.

På tal om brev, så blir mitt julbrev i år en fundering kring Jungfru Maria, hur hon hade det, hur det blev och allt däromkring. Om änglar, Jesus, tempel, lärjungarna, korsfästelse och uppståndelse. Vad jag har funderat och undrat. I tankarna ber jag Maria sätta sig intill mig och så frågar jag, allt jag har undrat över. Svaren uteblir, men jag har i alla fall fått ur mig mina frågor.

Jag har så många undringar, jag har så många funderingar kring bibelns berättelser. Jag skriver en dikt till varje gudstjänst i Odensalakyrkan. Där blir det mer tvivel än övertygelse. För jag tror att många, som jag, ställer sig frågande till en del av det vi läser i

På tal om frågor, vet jag att pappa tyckte att jag var besvärlig. Jag minns att jag frågade honom varför det inte fanns någon ficklampa som jag kunde ”lysa” svart med i solljus, när det fanns en lampa att lysa i mörkret med! Svaret var inte särskilt godtagbart, men han klarade ansiktet. Det löd: ”Om du talar om vad det ska vara bra för ska jag förklara!” I dag kan man läsa om svart ljus. Jag har ingen användning av det i dag, fattar det inte, hur de förklarar. Så han fick rätt. Attans!

I år blir det bara två sorters kakor, som jag skall ge mig på. Idas vaniljhorn, så länge jag orkar ska jag… sen vill jag gärna ha bondkakor. Kan någon säga mig varför det heter bondkakor? Pepparkakor det köps. Att baka pepparkakor är ett nervöst göromål. Skall degen vara kavelbar? Skall den hänga ihop så gubbarna har sina ben i behåll och så skall man väl bränna en plåt eller så.

Min vän Salme säger att det finns inga kakor i Finland som heter Finska pinnar! Varför har vi satt ett sådant namn på den kakan då? Det är inte bara bibeltext som förundrar mig. Hoppas att vi inte jäktar oss fördärvade till jul. När jag skriver nästa gång, så har julen varit, det har vänt, vi går mot ljusare tider, mot våren.

Krönikan slutar med att jag och Herbert önskar God Jul och Gott Nytt 2020.



Nästa »