Blog Image

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Mars 2020

Månadskrönika Posted on lör, april 04, 2020 09:42:24

En månad har gått
Mars 2020

Ja, den här månaden har gått, inte lik någon annan månad som jag har upplevt. Jag kan nog säga att ingen annan har upplevt detta heller.  Världskrig och förintelseläger och spanska sjukan och TBC och andra svårigheter har upplevts men inte detta.

Det här drabbar så många människor över hela vår värld, utan att vi har haft del i själva upprinnelsen. Inga ”gubbar” som har blivit osams över någon liten landbit eller att två likvärdiga stridstuppar har tävlat om vem som kan gala högst! Nej, det började i en stad i Kina, ingen vet säkert hur och varför. Ingen vet säkert hur det här ska sluta heller.

Början och slut är lika svåra ”fundringar” i allas våra huvuden. Ingen kan väl skylla någon för det heller. Eller… rykten säger att det beror på ovanliga matvanor i ”en annan del” av världen. Kanske deras matvanor bottnar i en annorlunda tradition? Mycket annorlunda än vad vi brukar äta till lunch.

På tal om lunch, så kommer här en följetongsberättelse från våra småpojkar på Rödön. Ulrica smsade om att Olle, 8 år, står i duschen och utanför håller mamma Ulrica på att borsta, snart 5-årige, Ebbes tänder. Så hörs från duschen: ”Du Ebbe, om vi äter lunch klockan 12 och så har vi eftermiddagsfikat klockan 2, vilket kommer närmast efter frukost?” Ulrica ser att Ebbe tänker, tänker länge och säger sen: ”Det vet jag faktiskt inte!” Ulrica skriver: Jag skulle ha velat vara inne i Ebbes huvud och kunnat leva så i nuet att man inte vet vilket som kommer när. Det får bara hända! Min reflektion blev även om hur kommer Olle på en sådan fråga, när han står där i duschen? Det är små mirakel som vi har fått i vår närhet, det är då säkert.

Jag läser om mirakel som andra vill se och ge till sig själva. Att operera en dubbelhaka!  Att slippa det där extra som har tillkommit under hakan och på halsen. Något slags draperi eller så. Så läste jag kostnaden: 100 000 kronor! Vem kan ha råd att kosta på sig en sådan summa för att kunna se ung ut omkring halspartiet? Andra rynkor finns ju kvar eller också tar de ögonlocken också för nätta 30 000 kronor på en gång.

Är det surt, sa räven? Nej, det kan jag inte säga. Min pension skulle aldrig klara av en sådan utgift utan att jag skulle vara tvungen ta ett lån, det kan kanske vara surt, men har man råd, tycker att det tillför och att den som tar sig igenom operationen sen mår så mycket bättre, så ska jag inte grusa den lyckan. 

Det visar bara så olika våra ”lyckor” kan vara. För mig ett sms om pojkarnas funderingar i denna karantäntid, för andra ett draperibefriat halsparti. För mig att kunna låna makens rollator och ta en trygg promenad i vårens fågelkvitter, för någon annan att se sin spegelbild med vackra ögonlock.

I dag, när jag gick ut för att fylla på mina fågelvänners matplats, så såg jag intill husväggen blad från narcisser och påskliljor sticka upp lite varstans. Kirgislökens bladspiror var också någon centimeter. Å, denna vårlycka! På baksidan har vi världens snedaste vide; ett träd eller en stor buske kan diskuteras. I toppen på den finns det hundratals kissekatter. Jag såg i en trädgårdstidning att nu finns det en sort som kan ge rosa kissekatter. Hur söt ska inte den vara! Men den gick inte på vår zon häruppe.

Som så många andra gånger, så är det reportage från så underbara trädgårdar. När man sen följer upp texten så kan zonen vara i skyddade lägen – zon 3. Då faller drömmarna platt på min gräsmatta, när man bor i zon 7. Det finns trädgårdsentusiaster högt upp i landet, som tack vara ihärdighet och optimism får till väldigt fina trädgårdar. Tack vare de ljusa nätterna. Så någon fördel har vi i alla fall.

Ja, nu är vi inne i en helt annan tid, ett helt annat sätt att leva, som sätter press på oss alla. Vi över 70 år skall hålla oss för oss själva och göra det som föreskrivs. Men gör vi det? Nej då! Vi har i bekantskapskretsen de som går och handlar ändå, som åker buss ändå, som går och hälsar på ändå. Jag, som vi säger på värmländska, vôrnes, (vill räkna med) att alla skulle hörsamma våra direktiv. För att inte fresta på sjukvården och sjukvårdsfolket med mer jobb än det är för dem. Har dessa, som trotsar allt, fått huvudet bara att ha mössan på? Jag vet inte. Jag trodde att de som var i vår ålder skulle uppföra sig som ett folk som lyssnar och lär, men det är kanske de, som inte hörsammar själva, som klagar mest på ungdomen, att inte ungdomen gör som vi säger. Sopa för egen dörr och bete er, säger jag.

Vi saknar våra målarvänner, våra trådslöjdare, våra vänner från kyrkluncher och gudstjänster men skulle aldrig gå för att hälsa på hos någon av dem. Det finns telefoner och mobiler. Använd dem ofta i stället.

Ja, nu tackar jag Herbert och min ”fådda” dotter Mia, som tjatade på mig om att skaffa en mobil. Hurra! Jag tar bilder, sänder iväg. Jag smsar till flera stycken varje dag och talar om vårt hälsotillstånd, vare sig de vill eller ej. I dag har jag tagit bilder från en teckning och en hink med vårblommor som sonhustrun Ulrica och lille Ebbe har ställt på vår uteplats. Vi var ute och luftkramades med dem, med 20 meter avstånd. Det var lite ”tjockt i halsen syndrom”, men vi ska klara av det här.

Vi är glada att vi är två personer, inte hänvisade till ensamhet, men du som känner dig ensam och less, ring upp någon bekant och prata bort en stund. Vi är till för varandra och särskilt nu i coronatiden.

På tal om bilder, så har jag tagit foton av snöhögarna efter vägen, där jag går varje dag. Om man vinklar lite ser de ut som fjäll. Så det blir lite fjällbilder ibland. Någon dikt blir det ibland, men kanske inte så ofta som förut.

Någonstans så känns det här livet som är nu, som en bekant skrev, intressant trots all förödelse och död. Något vi inte har upplevt förut. Kanske mina föräldrar hade något av den känslan, när andra världskriget rasade som värst. Stunder av uppgivenhet när alla dödstal redovisas. Vi kan inte blunda för dem, men vi kan ge varandra lite hopp, genom att tala om vårtecken i form av bofinkens sång eller krokus i gräset eller någon god maträtt man har hittat på, när man är tvungen att byta ut någon ingrediens i stället för. Eller som min yngste bror, som skickade sms häromdagen – han, som har fått en ryggoperation uppskjuten efter att ha väntat i tre år, skrev: 

Nu skiter jag i Corona, värk, förkylning, nageltrång och annat jäkla elände.                 BOFINKEN KOM IDAG!

Jag slutar krönikan med hans sätt att vända allt svårt till vårens lovsång!



En månad har gått Februari 2020

Månadskrönika Posted on tor, mars 12, 2020 13:08:37

En månad har gått
Februari 2020

Utanför fönstret är tallarna snötyngda. Det har snöat rikligt den sista veckan. 

Vi har haft Olle här i två dagar. Han har haft sportlov. Vi har skottat snö, vi har löst korsord, vi har skrivit brev på datorn både till mormor och morfar i Småland och till faster i Stockholm. Vi har skrivit adressen på deras kuvert och avsändare. Lite svensklektion i lekens tecken. Vem som har haft roligast vet jag inte, men jag vet att det gläder dit det kommer om inte annat.

Lillebror Ebbe har varit på sin förskola. Där har det inte varit sportlov. Vi får väl låna honom någon annan dag. Det är så intressant för de båda pojkarna har redan utkristalliserat sina olika personligheter som vi kan utläsa redan nu. Olle har tålamod, uthållighet och är ganska allvarlig. Ebbe är, som sin far, utan något tålamod alls, bråttom, bråttom men det kan kompenseras med smilgropar, charm och glada kvittrande skratt.

Hålla sig för skratt kan man, när man varje dag matas med detta coronavirus som ger både unga och gamla nästan panik. Det är ju som så att det finns flera sjukdomar i vår närhet som är både farligare och mer smittsamma. Ta en vanlig influensa t ex, där äldre och multisjuka inte klarar av en svår släng av den. Hur många som avlider i sviterna av vanlig influensa rapporteras inte.

Det är lika bra att jag fortsätter på det jag har att klaga på, på en gång. Eller klaga och klaga, jag reagerar och reflekterar på saker och ting, säger jag till mitt försvar. Jag tänker på dessa strider i Syrien! Varför i alla sina dar ska det behöva krigas, därtill mot sitt eget folk? När det inte passar de höga herrarna, så då ska det dödas! Skulle det hjälpa att välja en 5- barns mamma i Syrien, en grånad farmor i Ryssland eller en barnbarnsrik mormor i Turkiet till nästa som bestämmer? Skulle det det? Eller blir de makthungriga allihop? Går det inte att få bort ondskan?

Ibland är det bara så att jag tänker så här: Varför ställde Gud till människor vars hjärna är utrustad med ondskefula tankar? (Inte felstavat!) Ja, jag vet att det inte är Guds fel, men ändå så kommer den tanken smygande. Jag måtte inte vara ensam om de tankegångarna.

Gud får mycket  varierande tankar om sin skapelse. I förra helgens kyrkotext handlade det om Eva, som blir frestad att smaka på det där goooda äpplet. Attans. Det var tokigt. Redan där kunde ju Gud ha gett ormen en sitt opp så han hade slutat med sina förförelsekonster. Men nej, vi skulle prövas! Nog får vi svara för det i evinnerliga tider.

Nu till, som det bruka heta, något helt annat. Varför heter det väderlek, det är då i sanning ingen lek! Snökaos, stormvarningar, översvämningar, torka, hungersnöd. Vi är ju försonade för mycket sådant men lite har södra Sverige fått känna på. Jag tittade för någon dag sen på bilder från stormen Gudrun, den var inte nådig. På en del ställen så var boende utan el i tre veckor. De hade inte hunnit bunkra upp så mycket för att klara en längre tid utan el. Så sårbara vi är!

Så sitter jag och ser syrenhäcken hos grannen insvept i kalla vindar och snöstorm. Där inne i de hårt knutna knopparna finns det syrenblad hopvikta på det mest konstfulla sätt för att sedan vecklas ut till blad. Innanför finns det knoppanlag till lila doftande blommor. Det är inte bara ondska som omger vår Gud, det är mirakel också. Doftande, invecklade under på varje kvist, i lökarna som snart sticker upp ur jorden. Gläds du lilla skara…

Till nästa fundering, som också rör sig i kyrkans krets: Nu skall det inte annonseras i tidningen om de kyrkliga aktiviteterna för de finns på hemsidor, www, och andra sociala medier. Jaha ja! För dem som inte har de där krångliga sakerna då? Där ingen mobil har täckning, där bredbandet tar långa omvägar omkring din by, var får du tag i information? Det blir markeringar vi och de! På alla fakturor får man uppmaningen att informera firman om sin www adress eller liknande. Men om man inte har någon och inte kan! Visst blir man inte bara lätt irriterad men blir lättirriterad kan jag säga.

En dag var jag på apoteket och hämtade medicin åt både Herbert och mig. Då blev det att bära hem i en kasse modell större. Då erinrade jag mig min tanke, när jag var ung och var på apoteket. Före mig i kön så var där en tant (en sådan som jag är nu!) som hämtade ut en liknade hög med tabletter. Då tänkte jag, i mina unga tankar: Den där tanten hon dör snart! Så var det för mig denna dag, men så vet jag, det är tack vare den här högen med mediciner som jag lever. Utan den skulle jag dö!

En annan gång så var jag på apoteket och kom bärande med kassen. Då sade jag till en man som satt och väntade: ”Det är dyrt att vara sjuk”. Repliken kom snabbt och med en glimt av humor: ”Ta tabletterna, gå ner på torget och sälj dem styckevis, då blir du rik!” Inte så lite sanning var det i det han sa.

Nu läste jag att det fattas 25 miljoner kvinnor i Kina! De fattas efter det att regimen hade begränsat antalet barn till ett och därtill prioriterades ju pojkarna. Nu får de se hur mycket den tankegången var värd. Beslutsfattare fattar beslut som är dåligt övertänkta på lång sikt, det är då säkert.

På tal om människor och antal, så kikade jag på google en dag. Jag var nyfiken på innevånarantalet i Indien. Jag läste siffran gång på gång men där stod 1.339 miljarder.

Det var noteringen från 2017. Vad det är i dag är det väl ingen som har statistik över kanske.

Hur lätt ska det vara att försöka få ordning på allt socialt i ett sådant land. Det måste vara behäftat med oerhörd viljestyrka för att vilja vara med och styra där. Eller är det makten som lockar där också? Människan är ett underligt släkte, det tänker jag ofta på.

Ja, den här gången är jag sen med min krönika. Jag har väl inte varit på alerten riktigt. Jag blir så irriterad på mig själv, tycker jag skall orka, ha gnistan att skynda på mig, men ibland vill det sig inte. Allt tar så mycket längre tid. I dag måste jag gruva mig lite innan jag sätter i gång med ett matbrödsbak. Eller något annat mer omfattande. Det tar ett tag att övertyga mig om att jag skall nog baka.

Lite oro för Herbert och hans hjärtsvikt finns också med mig, men han reder sig gott med sin nya situation, lugn och trygg som alltid, men jag som alltid har varit mitt egna orosmoment får tänka både en och två gånger innan jag kan lugna mig.

Nu hoppas jag att ni har det bra. Vi hörs om en månad. Lev väl tills dess.



En månad har gått Januari 2020

Månadskrönika Posted on sön, februari 09, 2020 18:54:56

En månad har gått
Januari 2020

Framför mig på köksbordet ligger tidningen Hemslöjd Nr 1 för 2020. En tidning som i huvudsak handlar om ull och dess användningsområden. Vet ni, den tidningen är konst med så mycket känsla att jag bara bläddrar och bläddrar.  Jag tar till mig, läser brottstycken, ser ett underbart broderi och människor med får av olika raser. Jag badar i denna upplevelse, glad att jag har möjlighet att ta till mig allt.

Jag njuter och glömmer den värld som jag nyss har läst om i min dagliga tidning. Jag glömmer bort Trumpens ”opresidentiska” twitter som tar bort hans värdighet, sådant som relateras nästan dagligen. Häpnadsväckande påståenden som ingen normal människa skulle komma på att skriva.

Nynazisters framfart i olika demonstrationer – i deras närhet uppstår ondskan igen. Äldre grånade människor, vars berättelser får mig att undra mer än en gång om hur människor har kunnat bevara det sinneslugn som de utstrålar, de som delger oss.

Hur skulle man klara all information om man inte kan ge sig själv och själen sådana lyft som av tidningen med ulligt innehåll?

Ja, nu är vi rädda för ett virus som heter Corona. Lite kantigt och vasst låter det som om det är, men en tanke som slår mig är: Hur får man en stad på 11 miljoner personer att stanna inne? Hur får man så många människor att ”lyda”? För det är väl frågan om lydnad och underkastelse. Kanske det är vår smala lycka att så sker, men undra kan man ju göra. Människor får en order och sen lyder allihop.

I vårt land, där det görs så mycket som man inte får, inte katten skulle detta gå att genomföra i ett västligt land, eller vad tror ni? Hur många gånger är det inte sagt att vi inte ska gå över gatan, där det inte är ett övergångsställe. Men vad gör vi? Springer över som yra höns lite här och var. Undrar om en törs trampa död på en cigarett på gatan? Det är nog någon som ser och farbror polisen kommer.

De byggde ju i den ”sjuka staden” Wuhan ett jättesjukhus på bara en månad! Hur går sådant till? Kan det vara tillförlitligt om det blir ett jordskalv? Ja, det är mycket som jag undrar över som jag inte behöver lägga mig i över huvud taget.

På tal om att röka, så såg jag en bild på en kines med munskydd som hade gjort hål i munskyddet för cigaretten! Dråpligt tyckte jag först, sen förstod jag att sluta röka är inte det lättaste. Det kanske är lättare att få så många människor att stanna inne än för den där stackaren att sluta röka.

Ja, nu har vi avslutat en månad igen. Vi har under den månaden plockat bort de få julsaker som vi hade tagit fram, som ljuskronan som pappa har suttit och gnagt fram med en liten lövsåg under många, många timmar, för att jag skulle få en likadan som hängde ovanför köksbordet i mitt barndomshem. Det är en julsak som jag älskar.

Den här månaden har innehållit så mycket halka och is att vi har haft det knogigt att ta oss dit vi har tänkt oss. Herbert har ju rollatorn att hålla sig i. Det är en bra och pålitlig makapär, tänk att det är någon som tänkt till och det riktigt bra. Jag lånade den en dag, när jag bara skulle ett ärende till Apoteket. Då tordes jag ta ut stegen och det kändes att jag gick som förr i tiden. Rak i ryggen, långa kliv och ganska fort. Ja, fort och fort, allt är ju relativt, men jag var inte orolig att jag skulle ramla.

Jag återvänder till Kina. För att få till en genaration, som de beordrade bort en gång i tiden med en-barnsfamiljen, så fattas det i dag i runda tal 25 millioner kvinnor! Tänk så många kvinnor! För det skulle ju bara födas pojkar under den där tiden. När människan skall vara med och försöka styra då blir det fel, det är då säkert.

Ja, att få fram kapital till ett snabbygge i Wuhan verkade inte stöta på hinder, men jag undrar hur det står till med vår svenska pengahög. Det verkar inte finnas pengar snart till någonting. Det ska sparas på allt! Jag hörde att på sjukhuset ska de inte använda lock på engångs-medicinburkarna. Det blir för dyrt. Jag trodde det var av klimatsynpunkt, men icke.

Människor skall jobba längre. Även de som inte orkar. Det sitter de där uträkningsnissarna och löser lätt som en plätt. En kvinna som har jobbat i sjukvården tills ryggen inte vill mer eller den som har jobbat i tung industri skall jobba tills de stupar. Ja, mina nära vänner och lite äldre bekanta var med och kämpade om semester och pensionsfördelar. Nu raseras det hela. Sakta men säkert. Ledande personer sitter ganska säkert och med en fin fåtölj att sätta ner sig i. De behöver inte springa som ett skållat troll för att hinna med. Kan jag säga som inte ens orkar springa. Jag förstår väl att det vilar mycket ansvar på dem som ska leda, men det kan sannorligen inte vara riktigt att de tjänar nästan astronomiska summor varje månad. Summor som åtminstone jag inte ens kan föreställa mig hur pengabunten ser ut.

Nu till mina småpojkar som alltid finns med i mina funderingar. Olle spelar ishockey och som pappa Mats säger, så är han väldigt idog. Knogar på med den uppgift han får, men gillar nog mest att stå i mål. Ebbe talade om för mig en dag vad som skulle vara till degen när han och mamma bakade semlabullar. Mjöl, mjölk, socker, smör och efter en stund så tittade han frågande och sa: ”Kan det vara salt också?” Farmor tillstod det.

Faster Ida hade skajpat en dag och Olle hade frågat hur gammal hon är, eftersom han själv snart skulle fylla 8 år, hon svarade: ”59 år, tycker du det låter mycket”? Då stack Ebbe fram sitt ansikte i rutan och sa: ”Inte är väl det så farligt Ida!” Det gäller att smöra faster Ida.

Vi talade om fåglar häromdagen, då Olle sa att hans favoritfågel är talgoxen och Ebbes val föll på domherren. Jag själv tycker så mycket om den lille FN-soldaten blåmesen med sin blåa basker.

De är väldigt hungriga våra fåglar denna vinter. Om det är tomt i nötautomaten (nåde mig att ha slarvat), så sitter de på räcket i kö och väntar på att jag skall fylla på. De flaxar runt huvudet på mig som om de nästan håller på att dö svältdöden. Det syns om det kommer en ny gäst, då det dröjer innan de törs hämta något, men det är en jämn ström mellan klätterhortenzian och maten.

Nu har vi börjat med akvarellen igen. Vi säger varje avslutning att vi hör av oss efter julen eller sommaren. Än så länge orkar Herbert, för det är många steg han trampar på mellan 11 elever och deras alster, men vi säger att bara att träffas, delge varandra både vad vi har upplevt, sett och kanske gjort sen sist tillhör de mänskliga rättigheterna. Vi målar, dricker kaffe, skickar kort till någon som är krasslig och bryr oss om varandra. Det är en del av vår tillvaro i Odensalakyrkan. 

Njut av tillvaron till vi ses igen



En månad har gått December 2019

Månadskrönika Posted on tor, januari 23, 2020 14:40:11

En månad har gått
December 2019


Mörkret har sänkt sig utanför rutan, klockan är 15.30 nyårsdagen. Mörkt, mörkt som det har varit hela hösten. Vi har snart glömt bort hur solen såg ut! Men igår så syntes hon kanske fem hela minuter. Något som däremot kunde beskådas var pärlemormoln. Ett fenomen  som många av våra bekanta var snälla och skickade bilder på, så vi också fick njuta.

Nu kom det fram att jag gillar min mobil. Jag skickar sms hit och dit, jag skickar bilder – de få jag har lyckats ta, men det blir sakta men säkert bättre och lättare. Vad jag tycker det är roligt! 

Herbert pratade länge om att jag skulle skaffa en mobil. Jag trodde inte att jag skulle lära mig att sköta en sådan makapär. Jag har frågat om han ångrar att han hade puffat på, men det säger han att han inte gör! Även om jag sitter och pillrar iväg mina tankar hit och dit.

Ja, ett nytt år, spännande och skrämmande. Skrämmande med de där ”gubarna” som vi aldrig vet var vi har. De som har makten över andra knappar att trycka på, än vad jag har på min mobil. Den som kan starta ett krig på en liten, liten del av ett andetag. Den amerikan som förlöjligar en ung flicka som strävar för en friskare jord att leva på. Putin i sitt jultal hade yttrat följande: Ingen kan säga vad klimatförändringarna beror på Men hallå! Har han fått sina betyg i ett flingpaket? Han måste ju kunna läsa det vi andra har läst och förstått!

Sen kan vi ju ställa fler gubbar i ett hörn med dumstrut på. Kinas Xi Jinping, Nordkoreas Kim Jong-un, Turkiets Erdogan – alla tycker jag har verkligen förtjänat sin plats där i vrån. (Om de där ledarna hade hetat Persson och Andersson har det varit lättare att stava till deras namn.)

Vi kanske skulle peka dit de byäldste som inte törs förbjuda könsstympning, det kan bli oår om de genomför ett sådant förbud! Det är svårt att bryta igenom generationers traditioner. Det behövs en Greta i den världsdelen också. Hoppas gör jag ju.

Traditioner är svåra att bryta. Det här med julgran. I år hade vi ingen. Vi iddes inte. Det är mycket som vi inte ids eller som vi inte måste nu för tiden. Det är så mycket som börjar ta emot. Är det åldern eller latmasken? Jag kanske skulle in i någon slags vrå jag också. Inte en skamvrå men kanske en för lata? Eller är det så att orken kanske har förändrats? Gör jag en sak per dag, så måste jag vila sen. Fötterna känns tunga och sängens dragningskraft är större än längtan att göra något mer även om jag vet…

Vi slipper först frakta hem en gran och sen frakta bort en kalare gran, men visst saknar man den. Nu ställde jag ett litet bord med skålen som innehåller alla julkort, som vi har fått, på ”granstället”.

På Rödön hos lillfamiljen träffade vi tomten på julafton. Tänk att han visste att vi var där! Vi och Ida och Erik fick den äran att återse den traditionen, men ingen av pojkarna går att föra bakom ljuset. Tomten är en utklädd granne, så är det. Åter fick vi den underbara julklappen med golvstädning ett helt år. Vår latmask applåderade och vi med den. Pojkarna var nog nöjda med sina klappar. Ebbe hade önskat sig en hund. Den önskan kunde inte gå i uppfyllelse, men vet ni det finns mekaniska hundar som är gulliga, hoppar och vovvar och man behöver inte träna dem att bli rumsrena.

Efter sen tomten hade gått var det papper, snören, saker, gotterier, mer papper och mer snören nästan överallt. Glada miner och pojkkramar för klapparna, som fanns inne i allt det där, som nu var utspritt överallt. En papperssäck som verkligen fick göra rätt för namnet, var till stor hjälp.

Rapport om pojkarna inför nya året:

Olle börjar läsa, lite knackigt, men i alla fall, han läser. Tänk sen öppnar sig hela läsvärlden. Ishockeyn tar stor plats också. Det verkar som han kanske blir målvakt han som pappa. Ebbe är duktig på att räkna och kan alfabetet flytande, 4½ år. Han kopplar på sina smilgropar och ser bara så go ut. Sen är han en fena på fåglar. Han har en bok med fågelläten där är han jätteduktig. Fågelskådargener från Småland lyser igenom.

Ida får lyssna till pojkarnas många upplevelser som hon ska delges, när hon är hemma och hälsar på. Det är många ”Ida! Ida!”, när hon hälsar på ett par dygn hos dem. Hon sover över, läser godnattsaga och får stoppa om dem. En kär sysselsättning, jag lovar.

Herberts hjärtsvikt är onekligen ett minus för honom. Att inte kunna skotta snö, att inte göra det som kräver mycket luft för att utföras, det har han fått lägga på hyllan. Helt enkelt strunta i. Det låter lätt, men att hålla ifrån sig saknaden av att inte kunna det kan slita på ett friskt hjärta också, det kan jag lova er, men vi får rätta oss efter det som går att genomföra, resten får vi be om hjälp för att få gjort. Bara det kan ta på ens självkänsla och hjärtslag. Eller hur?

En sak som jag kan lägga i andra vågskålen är att jag har fått kontakt med min äldste pojke. Pojke och pojke, han har fyllt 63 år, men många år var vi utan kontakt. Knarket var starkare än både mamma och hans egen familj. Kontakten med mamma har återupptagits, visserligen bara per brev och nu också mobil. Hurra för den! Pär bor på ett boende men är vit sedan snart fem år. Jag är glad för det år, som vi har fått nu, men bränd av erfarenhet så gläds jag för stunden. Nästan varje dag kommer ett godmorgon mor! Gissa hur det känns? Han vet var jag finns, att det är morgon och att jag kan svara. Mammahjärtat slår. Önskar honom allt väl.

Ja, inget vet vi om det nya året som ligger alldeles vitt och välstruket framför oss. En del fläckar har det redan fått, hemska bränder i Australien, översvämningar i Asien, sommarvärme i Norge, och det går att träna u-landslaget i ishockey på var gata, men vi ser med nyfikna ögon på fortsättningen. 

Ha dä, säger norskarna.



Julbrev 2019

Månadskrönika Posted on ons, januari 22, 2020 21:41:17

Jesu moder Maria
Julbrev 2019

Maria, kan vi sätta oss här på bänken en stund?  Jag vill fråga dig om så mycket. 

Det här med ängeln, att du skulle bli havande, hur försvarade du det? Du måste ha blivit ifrågasatt tusen gånger. Alla blickar, alla viskande människor. Hur förklarade du för Josef? Vad sa han? Skrattade han åt dig och sa: ”Du får komma med någon annan saga, detta tror jag inte på.”  Var fick du styrkan ifrån? Hur gjorde du?

Sen den här resan till Betlehem, skakande på en åsna. Att du orkade. Hur många gånger fick du höra att du och din mage var ett bekymmer, att det tog sådan tid? Att allt blev så mycket krångligare. Det fanns inte plats för er heller. Vilka tankar for igenom ditt huvud? Att föda i ett stall utan annan hjälp än Josef. Josef och kreaturen. Hur gjorde du?

En massa människor som skulle se och beundra. Ett nyfött barn i stallet! När man som nybliven mamma är så in i döden trött och ängslig. Hur gjorde du? När Jesus blev större så var han inte den lättaste att ha att göra med. Han trilskades, gjorde vad som Herren sa, men inte som mamma ville. Hela tiden Guds vilja!

Hur blev han behandlad av Josef?  Blev de osams, när han skulle lära honom något om snickeri. Visste Jesus bäst där också? Hans syskon, hur betraktade de honom? Hade du något stöd hos dem eller tyckte de bara att han var konstig med sina idéer? Jag förstår att han töjde på ditt tålamod mer än en gång. Fick han, som jag, när jag hade varit olydig, sitta still på kökssoffan i fem minuter. Utan att gå därifrån. Inte läsa. Bara sitta och begrunda det man hade gjort. Hur gjorde du?

Hur skulle du kunna göra dig en föreställning om allt som följde. Han var i templet och bråkade, ville inte följa med dig hem. Snälla gör som mamma vill, men icke! Allt det som Jesus gjorde, alla strapatser, utsatt för illasinnade människor. Han ifrågasattes gång på gång, hånad och förlöjligad.  Långa tider då du inte visste var han var, vad han gjorde, om han levde över huvud taget. Dröjer våra barn för länge med att höra av sig, så kan vi med teknikens hjälp leta reda på dem. Du fick vara oviss. Hur gjorde du?

Kunde han komma inom och lägga armen om dig, säga att han älskade dig! Kunde han det? Ta en titt i skafferiet för att se om det fanns något ätbart? Försvann han lika fort igen, utan förklaringar? Bara borta.  

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                Denna ängslan som du måste ha känt. Var fann du trösten? Kanske det kändes bättre när du såg hans kamratskap med lärjungarna. Kanske såg du de band som Maria från Magdala knöt med honom. Såg att han inte var ensam. Blev du glad för det?

Sen kom det där svåra, det som han hade talat om. Att han skulle dödas. Att han skulle lida en så kvalfylld död. Hur kan en mamma stå ut?  Var Maria från Magdala dig till tröst där vid Golgata? Ropade du till din son att du älskade honom? Hörde han din röst där i allt skrål och skrän? Fick du också glåpord mot dig där vid korset? Vad tänkte du om din Gud då?

Maria från Magdala var den som Jesus visade sig allra först för efter sin död. Hur kändes det? Mamma var inte den som var först. Du som hade burit honom. Nej då, Guds vilja igen! Jag hade blivit ledsen och besviken. Till och med avundsjuk på Maria.

När jag hör alla mina frågor förstår jag varför det blev du Maria som fick änglabesöket, att det var du som blev utvald. Till slut förstår jag. Ingen annan skulle ha haft modet att stå stark vid sidan om, ingen annan hade klarat av att vara Jesu moder. Du blev den utvalda. Vi sitter där bredvid varandra. Du lägger armen om mig och säger att det inte var så svårt. ”Han var ju mitt barn”.



En månad har gått November 2019

Månadskrönika Posted on mån, december 02, 2019 13:34:48

En månad har gått
November 2019

Jag hajade till, november 2019! Det är snart slut på 2010-talet. Nästa blir 2020. Ja, det är bara att hänga med, men det har varit knogigt denna månad för det har varit som att leva i en gråzon.

Peter Swedenmark skrev i Länstidningen för många år sen, om svin-november. Då novemberbeundrarna satt i en unken källare, hade gråmurriga kläder på sig och åt lungmos! Hur rätt hade han inte. I år har de som han personifierade som novemberfans haft det förspänt ska jag säga.

Det blir så att jag får jag väl ta fram mina personliga små solstrålar, Olle och Ebbe, barnbarnspojkarna på Rödön. Vi var där en fredag härom veckan. Olle visade mig sina läxor. Han som nyss var två år och vi ritade bokstäver. Ebbe kom bärande på en fågelbok, med ljud, och vi lyssnade och bläddrade. Han var väldigt duktig på att känna igen. Jag hade då, innan vi for dit, sett en härfågel utanför köksfönstret. Jag talade om det, och på sekunden sa han: ”Den finns inte i min fågelbok!” Olle letade reda på den i en vidlyftigare bok om fåglar. Vad jag önskade att de båda pojkarna skulle ha fått se härfågeln i stället för att jag fick det. Den skall inte vara här alls. Jag har sett den en gång i mitt liv, när jag var som Olle är nu, 8 år. Lika sällsynt i Värmland som här. Jag minns att pappa sa: ”Nu blir det krig.” De gamla sa så, när de såg den sällsynta fågeln. När jag sitter och skriver det här, ropar Herbert: ”Nu är härfågeln vid fågelstugan igen!”

Jag har tidningen Vi, har haft den i många år. I sista numret som kom, så intervjuar Stina Jofs författarinnan Martina Mortelius om döden. Både med munterhet och allvar. Hon har följande funderingar kring döden: Vi vet ingenting! Det är det som gör det så spännande. Kanske vi redan är döda?
Vilken tanke! Vad vet vi? Vi kanske har gått många varv. Jag tycker bara att det var ett så otroligt annorlunda sätt att reflektera över vår död, vårt avslut, som kanske inte är något slut. Det är inte bara jag som har konstiga, lustiga tankar. Jag blir glad av att läsa Stina Jofs. Hennes tankar och mina tankar far hit och dit i all tänkbar funderingskarusell.

Advent. Väntan. På tal om väntan, stackars alla barn som får vänta på julen i all oändlighet. Hur länge är inte en månad för mina pojkar, Olle och Ebbe? Evigheters evigheter. För oss som går i affären och hör bjällerklang, ma ett, ma ett som jämten säger, kommer julen för tidigt också.

Advent. I kyrkan så reder barnen julkrubban, gudstjänsterna innehåller våra adventspsalmer. Att sitta i kyrkan, känna igen det som skall sjungas, känns som en trygghet när världen är så otrygg. Det gråa i november får plötsligt ett skimmer av juleljus och ro. Men då måste jag koncentrera mig, för det som sker i omvärlden är, åtminstone för mig, ett stort orosmoment. Hur skall det bli? Hjälp!

I Odensalakyrkan har vi nu hängt upp akvarellgruppens alster. Många fina akvareller. Vilken skillnad från de första trevande försöken till riktigt drivna målningar. Övning ger färdighet. I snart 15 år har Herbert gett dem goda råd, som de anammat. Vi träffas på tisdagarna tillsammans med luffarslöjdare. Där växer det fram fina saker i form av juleträd, päron, korgar och vaser. Det är inte bara det att det görs saker utan också det här sociala som är så viktigt särskilt när åren blir många och vänkretsen tunnas ut. Då är tisdagsträffen en ljuspunkt för oss allihop.

Ett brev kom med ”snigelpost” härom dagen. Från faster Karin i Göteborg. Jag svarade och efter ett tag kom mitt brev tillbaka. Adressaten okänd! Hon har haft samma adress i flera år, jag hade skrivit rätt. Postnummer stämde också. Jag ringde upp PostNord, en snäll ung stämma svarade. Jag berättade att nu har det hänt igen det som hände för något år sen. Åter igen blev anmodad att skicka ett nytt brev med rätt namn, adress och postnummer! Jag sa som det var att det var rätt alltihop, jag hade skrivit rätt. Men icke! Hon upprepade samma sak! Jag måste stoppa brevet i ett nytt kuvert och sända det med porton på till faster Karin! Jag har nästan tröttnat på posten. Jag älskar att skriva brev, att få brev själv, men glädjen solkas av att de som delar ut inte kan göra det som jag har betalat för. Att jag måste betala två gånger är inte rätt. Att strejka med att inte skicka några brev gör ju bara postiljonerna glada, de behöver inte springa iväg med brevet till faster Karin. Behöver inte bemöda sig om att brevet kommer fram. Hon i sin tur blir än mer utan kontakt med släkten. Hon, som jag, tycker ju om att få brev. Nej, nu ska jag inte klaga mer. Men visst blir man less.

På tal om brev, så blir mitt julbrev i år en fundering kring Jungfru Maria, hur hon hade det, hur det blev och allt däromkring. Om änglar, Jesus, tempel, lärjungarna, korsfästelse och uppståndelse. Vad jag har funderat och undrat. I tankarna ber jag Maria sätta sig intill mig och så frågar jag, allt jag har undrat över. Svaren uteblir, men jag har i alla fall fått ur mig mina frågor.

Jag har så många undringar, jag har så många funderingar kring bibelns berättelser. Jag skriver en dikt till varje gudstjänst i Odensalakyrkan. Där blir det mer tvivel än övertygelse. För jag tror att många, som jag, ställer sig frågande till en del av det vi läser i

På tal om frågor, vet jag att pappa tyckte att jag var besvärlig. Jag minns att jag frågade honom varför det inte fanns någon ficklampa som jag kunde ”lysa” svart med i solljus, när det fanns en lampa att lysa i mörkret med! Svaret var inte särskilt godtagbart, men han klarade ansiktet. Det löd: ”Om du talar om vad det ska vara bra för ska jag förklara!” I dag kan man läsa om svart ljus. Jag har ingen användning av det i dag, fattar det inte, hur de förklarar. Så han fick rätt. Attans!

I år blir det bara två sorters kakor, som jag skall ge mig på. Idas vaniljhorn, så länge jag orkar ska jag… sen vill jag gärna ha bondkakor. Kan någon säga mig varför det heter bondkakor? Pepparkakor det köps. Att baka pepparkakor är ett nervöst göromål. Skall degen vara kavelbar? Skall den hänga ihop så gubbarna har sina ben i behåll och så skall man väl bränna en plåt eller så.

Min vän Salme säger att det finns inga kakor i Finland som heter Finska pinnar! Varför har vi satt ett sådant namn på den kakan då? Det är inte bara bibeltext som förundrar mig. Hoppas att vi inte jäktar oss fördärvade till jul. När jag skriver nästa gång, så har julen varit, det har vänt, vi går mot ljusare tider, mot våren.

Krönikan slutar med att jag och Herbert önskar God Jul och Gott Nytt 2020.



En månad har gått Oktober 2019

Månadskrönika Posted on lör, november 02, 2019 12:34:39

En månad har gått
Oktober 2019

På min almanacka står:
En fågel kommer vart hundrade år och slipar sin näbb mot ett berg. När berget är nedslitet har det gått en sekund av evigheten!
Vad är då en månad? Ingenting! Nu förstår jag varför tiden går så fort. Om vi jämför med evigheten!

Ja, nu ska vi ändra klockan. Ta bort sommartiden. Vilket påhitt! Låt oss ha normaltid för det är ju den vi lever i. Låt oss själva avgöra vad som är sommartid. Hur blir det för dem som reser till solen? De åker ju till en ny sommartid, så låt oss ha samma tid överallt.

Tänk, jag har aldrig använt mig av flyg någon gång. Inte för att vara klimatsmart, utan för att jag inte har haft modet. Jag har alltid varit rädd för det där nya som har verkat farligt och nu känns det som om det kvittar. Jag behöver inte göra våld på mitt sinne för att ta mig upp i det blå. Min fantasi klarar av det och teven ser till att jag färdas i alla riktningar.

På tal om nytt, nu har jag köpt en mobil. Jag trycker på alla konstiga symboler, gråter nästan ibland, blir jublande glad när jag får iväg ett sms. Detta att svara var, bara det, ett företag från början. Jag såg ut som om jag var rädd att det skulle smälla! Det skulle krafsas till höger! Nu har jag till och med kunnat få dit ett telefonnummer och ett namn som sen skall finnas under kontakter! Jag känner mig ganska stolt, men vet inte om de där kunskaperna fastnar utan försvinner in i evigheten fort som attan. Det är svårt att lära gamla tikar att sitta. Det går, men det är långsamhetens lov som gäller.

Nu till vår trädgård. Daggrosens nypon var alldeles rimfrostiga i morse. Hundratalet mörkröda nypon beströdda med silverstjärnor. Vad mer kan man begära. Tack och lov för ögonen.

I höst har vi grävt igen vår damm, eller börjat med det jobbet. Vår Ulrica har varit här och baxat upp alla stenar i bäcken, det blev en stenbäck! Vi har för avsikt att låta dammen bli en rabatt med bara höga stora växter som blir ganska så ogräsfri. Så dammduken har hackats sönder och blivit ett såll som släpper igenom vatten. Vemodigt för Herbert som för många år sen grävde och planerade, men nu vill inte hjärtat att det ska var så mycket jobb. Då rättar vi oss därefter.

I dag så får vi oss itutade om hur maten ska vara för att passa människor och miljö. Nu kan vi äta det, eller det, men i morgon nya rön som tidningarna tillhandahåller oss. Det som är närodlat skall vara bäst, men sen alla dessa kryddor som finns i alla recept var kommer de ifrån. Hur kommer de till Sverige? Jo, troligen med flyg. Ibland är det 4-5 kryddor, som jag inte har hört talas om, än mindre kan stava till eller uttala.

Och: Fisk som har fångas i vår närhet men som förpackas hundratals mil från fångstplatsen. Vi skall göra vårt i det lilla, men de stora behöver inte tänka till. Eller så är det väl så, att skulle fisken förpackas i vårt land eller närliggande, så skulle den bli för dyr för oss.

Väldigt miljövänligt meeen hur dyrt blir det om vår miljö förstörs? Viljor, hjärtan, måsten ställs emot varandra varje dag! Vi kan ju drömma om en bra framtid för våra barn, men det kanske stannar vid drömmar. Inom mig skriker det neeeej varje gång det dyker upp en ny larmrapport om att glaciärerna smälter fortare än experterna har trott! Neeej och åter neeej! Det är ju min generation som har ställt till det värsta. Fy på oss!

På tal om drömmar, så är de väl ett konstigt fack i vår hjärna. Att vi kan drömma de allra konstigaste drömmar som fraktar oss vart som helst, när som helst, till vem som helst i ett endaste huj. Jag kan drömma om min pappa. Det är inget konstigt att samtala med honom eller med väninnan, som har varit borta i flera år. Hur går det till? Varför drömmer jag drömmar som gör mig så otroligt rädd? Skall det vara nödvändigt eller ens bra för något? Jag bara undrar.

När jag gick i terapi och berättade om någon dröm, så fick jag frågan: Varför gjorde du dig en sådan dröm? Ja, det var ju onekligen jag som hade format drömmen i min hjärna, men varför, det visste jag ju inte. Drömmar, som jag har gjort mig själv, där jag har varit så rädd när jag har vaknat, att jag inte har vågat röra mig. Kan de drömmarna vara bra? Det är mycket som jag inte förstår.

Herbert har fått en blodtryckstablett, som är väldigt effektiv, men som ger honom gikt. Därför får han en tablett mot gikt och den fungerar bra, men blodtryckstabletten som inte innehåller giktpåverkan den fick inte ner blodtrycket. Är det någon som hänger med?
Varför finns det ingen tablett som inte ger gikt, men som kan ta ner trycket? Nu, när de kan snart allting. Det kom fram häromdagen att de kanske har funnit botemedel mot Alzheimers sjukdom. Hurra säger jag.

Något mer som jag såg på teven var att råttor hade lärt sig köra små bilar. Då menar jag små. De lärde sig styra fram till någon sorts matskål och fick därmed belöningar. Råttor är väldigt smarta, sa kvinnan som hade börjat forska om deras tankeverksamhet, eller slutledningsförmåga, eller andra mänskliga drag. De är smarta, tar sig in överallt, i de minsta små utrymmen och framför allt de är många, men gulligt var det att se, tyckte jag. De styrde med tassarna på små pedaler!

Ja, nu har Sverige försökt att medla mellan USA och Nordkorea. Jag må säga att det finns optimister. Med den president som bestämmer i USA, så kan det ju vara ja ena dagen, nja nästa dag och kanske den tredje eller helt plötsligt ett nekandes nej! Han anställer medarbetare och avskedar samma person i samma andetag känns det som. Jag undrar hur hans hjärna ser ut, ”fackmässigt”. Har han fötts med silversked i munnen? Har han alltid kunnat sitta på höga hästar? Vet han vad umbäranden är? Vad har han fått för insikt av mobbing, hunger och oro? Intet.
Kanske någon läkare kan skriva ut en tablett med ödmjukhet att inta tre gånger om dagen i samband med måltid? En tablett mot ironiska kommentarer på twitter. En tablett som inte orsakar gikt? Nej, nu känner jag mig elak. Han är ju inte här och kan försvara sig, som det heter i debattprogrammen.

På tal om fler drömmar, så är det bara två månader kvar till jul; till julbak och andra sysslor, som hör den helgen till. Vi har tingat fönsterputs. ack för de flickorna, som räddar ens dåliga samvete.
Drömmar bakar jag nog inte, det skulle i så fall vara skrädmjölsdrömmar. Skrädmjöl är ett särskilt havremjöl från Värmland. Havren rostas innan den mals och ger en särskild smak. På påsen finns recept på skrädmjölsgröt, en gröt som äts med kniv och gaffel. Det serveras stekt fläsk och lingonsylt till. Man blir väldigt mätt, en sådan där skogskojemat, som var lätt att laga och man blir inte så fort hungrig. En ska var lat när en koker skrämjölsgröt, står det på påsen. För dä ä lite vatten å mycke mjöl. Det ska bara stampes i hop. Visp ä int å tal ôm! Oj, nu ramlade jag från jultankarna riktigt ordentligt, och rakt in i värmländskan.

Jag har ett julkort, där en kvinna med luciakrona springer som en toka och det står: Julstök är kvinnors maratonlopp mellan Lucia och jul.
Nu har jag slutat med att försöka göra det som ”alla skall” ha gjort till jul. Nivån av måsten har sänkts märkbart. Jag blir i alla fall hjälplöst efter. Men vad gör det. Det blir jul ändå. Konstigt. Det blir jul för den som inte tar sig ur sängen, det blir jul för sjöfartsfolk, läkarjourer, hemtjänsten, brandmännen och alla andra som inte har möjlighet att var hemma på julafton.

På tal om brandmän, vad heter det när det är brandkvinnor? Brandkvinnor är väl inte svårare att säga än brandmän? Oj, vad jag kan krångla till det ibland. Det är svårt, när någon spränger könsvallen. Sjuksköterskor är ju av båda könen, så i jämlikhetens namn får kvinnorna heta brandmän. Då blir det 1-1 så att säga.

Från att ha vågat skaffa en mobil via vår trädgård, mediciner, USA och drömmar, så slutar jag för denna höstmånad med ett vi ses/hörs igen om en månad. Gå försiktigt och var rädda om er.



En månad har gått September 2019

Månadskrönika Posted on tor, oktober 03, 2019 13:35:12

En månad har gått

September 2019

Ja, nu sitter jag här igen och en månad har raskat sig i väg, nästan bakom hörnet. Tre månader till jul och nyår. Vips, så är vi där som det känns. Det är som Herbert säger, det är inte att undra på att man blir gammal, när tiden går så fort.

När jag tittar ut från min skrivplats, så är här ganska städat i vår trädgård. I går var Ulrica och småpojkarna här och hjälpte oss klippa ner det som blivit brunt och gammalt. Olle jobbade nästan som en vuxen. Han klippte ner med både sekatör och större häcksax, lastade i säckar och bar till bilen. Utan uppehåll och med en min som ser ut som om han är fullt koncentrerad på sin uppgift. En del gånger är han äldre än sina sju år – både till styrka och till sinne.

Lillebror Ebbe fick till uppgift, sedan han hade tröttnat på att klippa med sin minisekatör, att hjälpa farmor att vispa våffelsmet. Lunch hos farmor blir oftast våfflor med grädde och hallonsylt. En liten väska med småbilar blir till många långa samtal med den som kör eller med bilen i sig, jag vet inte. I hans fantasivärld kvittar det lika, tror jag.

Fantasier var det inte när Mats med familj var i Dalarna med husvagnen. Vid en camping, så började de pysa i ett av vagnshjulen. Vad gör man? Intill där det började pysa, så står en man som erbjuder sin hjälp: ”Parkera, så kan jag skjutsa dig så du får en ny ventil!” Sagt och gjort. Mats fick skjuts till ett hus ute i skogen och där fanns en verkstad. En ventil trollades fram och Mats skjutsades tillbaka med ett lagat husvagnshjul. Killen ville inte ens ha betalt. Det är sådant man gör, när det blir krångel för någon. Det var hans förklaring till hans samaritgärning. En del är bara för goa.

Jag hörde en go förklaring i kyrkan häromdagen. Vi var dit för att äta lunch. Kräftsoppa, hur gott som helst. Men då jag hade stått och försökt ordna min frisyr till ingen nytta, så hörde jag en kommentar av en man. ”Det är dåliga speglar här”, sa han. ”Jag tycker de skall byta ut dem. De är för gamla!” Trösterika ord, för han hade sett mitt försök att bättra på något som inte gick!

Häromdagen kom jag på att jag ser ut som den engelske premiärministern, Boris Johnson, i håret. Det är ingen komplimang till någon av oss, tycker jag. En minister och en president och en kärring, som inte ser ut att känna till att det finns hjälp att få! Hoppas att jag kanske använder de grå cellerna lite mer övertänkt än vad de gör. Men å andra sidan är det ju bara i det lilla, som jag behöver tänka.

Härom dagen så slog jag upp tidningen och såg att nu finns det robotar som matar de som inte kan äta själva!!! Vad är det för omänskligt tänkande! Skall det matas utan mänsklig kontakt? Skall det inte finnas en människa som kan småprata med den de matar? Men kanske roboten pratar om väder och vind? Om hur ”Annas” barnbarn har det i Amerika. Hur ”Gustavs” son klarade av den senaste operationen. Finns det sådana robotar? Jag bara undrar.

Tänk om den där roboten får fnatt och häller maten där den inte ska vara! Eller bara okontrollerat kommer i otakt med sina rörelser och puttar till glasögon eller gör illa på något annat vis! Det har gått för långt när de som har ordnat, att de, som har räknat ut detta har kunnat fortbilda sig. Att skolutbildningen gjort det möjligt för alla och en var. Men nu tycker jag att hjärnorna tas i anspråk utan att det tänks! Hur ska det sluta? Människor glöms bort, och vi får ta ett steg tillbaka för teknikens ”framsteg.

Egentligen, så är det ett i-lands problem eller något som jag bara hänger upp mig på, för häromdagen när min tankegång var Neeej inte regn idag också! Vadå, inte regn igen?, då kom jag ihåg filmsnutten från Afrika där det var några kvinnor på väg att hämta vatten. Det dammade om deras bara fötter, det hade inte regnat på tre år! Vadå regn igen! Jag skulle skämmas. Jag skulle tacka för det regn som kommer.  Dessa kvinnor får hämta sitt vatten som mest ser ut som det vi gav grisarna förr. En brun grå sörja. Det skall de ge sina barn! Men jag är ju bortskämd och har lätt att gnälla för allt som inte passar för dagen. Ifjol var låten en annan: Tänk om vi finge lite regn!

Nu är det den helige Mikaels dag. Då handlar texterna om änglar och kampen om det onda och goda. Jag skriver en dikt till vår gudstjänst i kyrkan varannan söndag. Nu ska det bli tal om änglar och om kampen. Ont och gott. Sådana motsatser. Motsatsen till änglar vad är det? Är det någon som har gjort illa? Någon som begått ett hiskeligt brott eller bara något litet? Jag tror inte det. Jag tror att människan i sig kan vara en ängel och motsatsen. Utan att det märks vad våra tankar innebär. Du kanske har en ängel i din närhet utan att veta om. Musiken och texten till Förklädd Gud, där det går en förklädd Gud vi din sida utan din vetskap. Så kan det ju vara, men jag vet inte om den som uppfann matarroboten är en ängel. Kanske dennes kunnande kan användas i något annat sammanhang, så inte den lilla människan blir bortglömd.

Nu är det tid för bokmässan i Göteborg. Vad det skulle vara roligt att kunna gå där och bara ta in atmosfären, titta på alla böcker och att befinna sig i denna bubbla. Har man en gång fått förmånen att jobba i en bokhandel, om än i liten skala, så har man fått smaka på.  Tänk att få vara i den där bokvärlden varje dag! Vilken ynnest. Det var en bokhandel som också sålde en hel del annat än bara böcker. Vi var ju i Sunne i hjärtat av Värmland mitt i stråket av Mårbacka och Rottneros. Det fanns mycket souvenirer, som det nästan var pinsamt att sälja. Någon liten snäckskalssköldpadda som rörde på huvudet, som  det stod Sunne på! Eller någon apparat som man kunde trycka fram bilder på, det kom fram nästan otydbara bilder från olika vyer från Turistvägen. Men såldes gjorde det ändå.

Ja, nu är september slut och vi får börja vänja oss vid dunkappor, vinterskor och ylleluva. Handskar och långkalsonger. Tänk vilken skillnad sen vi var små och man hade livstycke och yllelångstrumpor. Det var en plåga alla höstar att stänga in sig i dessa tortyrredskap, särskilt när man inte är nog tålig för ylle mot bar hud! Alla vuxna sa ju: Inte kliar det och inte sticks det! Det är du som sjåpar dig! Basta.

Jag läste septemberkrönikan för 2015 och där hade jag ondgjort mig över när jag var till fotvården. Alla i min bekantskapskrets hade himlat med ögonen, å, det var så skönt, när de gick därifrån. Jag kände ingen skillnad, hade inga besvär, hon sade att jag hade bebisfötter! Men nu kan jag lova er att det är skönt att hon finns. För jag har stelnat till. Efter lårbensbrottet så är det svårt att nå ner till vänsterfoten. Då kan jag bara sitta och se på, när det blir filat och putsat och insmort! Jag blir som jag har varit en gång – som en bebis om fötterna, och hon är nästan en ängel.

Ja, det finns änglar det var ju det jag sa. Tills nästa krönika är jag säker att ni möter både en och flera änglar. Lev väl!



Nästa »