Blog Image

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Januari 2019

Månadskrönika Posted on Sun, February 03, 2019 21:14:07

En månad har gått

Januari 2019

31 dagar in på det nya året. Det
nya året kryper inte från början, kan redan gå och det fort! Så var det inte förr,
då kröps det ett tag först, men 2019 börjar som gamla året slutade – i hög
hastighet. Jag hinner inte med. Var det Jan Malmsjö som sjöng Stoppa världen, jag vill hoppa av. Jag
vet inte om jag vill hoppa av direkt, men jag tror att allt och alla skulle må
bra av en inbromsning, en eftertänksamhetsstund.

Jag ger mig direkt på ”Trumpen”.
Hur mår han egentligen med alla sina miljoner och unga vackra hustru? Inga
pengar till statsapparaten utan pengar till en mur. Nu lättar han några veckor
på sitt hot. Hur trovärdig är en sådan person? Vem är jag, som tror att jag
vet? Jag vet inte, men nog verkar han
behöva ett glas Samarin!

Det rasslar i krigsmateriel,
luftrum som kränks, mer pengar till det militära. Vad har vi att sätta emot?
Jag blir liten och rädd.

Jag ser program om Förintelsen,
eftersom det har varit Förintelsedagen. Hur stod människor ut? Jag förstår inte
att det kunde komma en levandes människa ut från dessa läger, jag som klagar om
det gör lite ont ibland. Orkar inte göra det eller det. Att de orkade hålla
kvar vid livet! Se sin familj svälta ihjäl eller dödas inför deras ögon. Hur
överlever man det? Soldaterna, som kom till lägren som räddare, hur hanterade
de allt de såg? Hur gick de vidare med alla dessa fasor de ställdes inför? Att
det då finns människor som kan förneka detta. De går inte att få friska med
alla medikamenter i världen. Hela jag fylls med gråt, men vad hjälper det mot
människor som inte tänker, som inte vill se!

Uppe i alla dessa tankar, så har
vi haft en blodmåne. En stor en! En full en! Till och med månen gråter blod. Undrar
vad våra gamla förfäder (finns inga unga förfäder) hade för funderingar, när
månen gick upp och var alldeles röd. Vad var det för oväder, oår, bedrövelser
som skulle följa uti den röda månens sken? Innan det var klarlagt.

Olle är så intresserad av månen
och det som syns på himlavalvet. Han fick på sin 7-årsdag av GaggaMoffa en rund
”kartbok” som visar alla planeters olika framfart. Han visade oss vilka han
redan lärt sig. Tänk när sinnet är vidöppet och inget glöms bort. Till 7-års
kalaset, så hade han och mamma bakat en tårta. Denna gång var det en grön
marsipanvulkan. Ur kratern längst upp, så var det orangeröd lavagrädde och
därifrån rann det silverchokladkulor. Mamma har tålamod och tillåter. Tänk om
man hade gjort så själv… låtit det bli en tårta av önsketänkande. Men nejdå,
en tårta skulle se ut som en tårta. Basta.

Lille Ebbe hade gjort en rulltårta
till sin storebror. I den var det kákáooooo! Med betoning på vokalerna.

Jag skrev om fotot vi fick av
småknattarna i förra krönikan, men jag nämnde inte en annan helt underbar
julklapp, som vi fick. Det var varannan-veckostädning av våra golv i ett helt
år! Man blir så otroligt glad, så otroligt tacksam över den omtanken, men den
hade en biverkan. När de som städade kom, så visste vi inte vart vi skulle ta
vägen! Vi blev husvilla. Till slut så gick Herbert och satte sig i soffan och drog
upp fötterna. Jag tog min tillflykt dit jag med. Där satt vi och tittade på
varandra och brast ut i skratt. Det här var något alldeles nytt. Bortskämda
kände vi oss och ganska muntra.

Mindre muntert är att Herbert har
drabbats av gikt. Det verkar vara oerhört smärtsamt. Jag är gift med Sveriges tåligaste man, men då både svor
han och lät illa! Stortån, svullen, röd, varm och såg arg ut. Tån alltså. ”Kom
inte nära för då hugger jag!” En läkare
på hälsocentralen skrev ut några dundertabletter och redan på kvällen lade sig
den där mest akuta smärtan. Det är
fortfarande ont och begränsar livet. Det värsta är ju att gikt har en tendens
att återkomma.

Människokroppen är en mystisk
skapelse. Urinsyran blir till kristaller, som sätter sig i stortån i stället
för att rinna ut. Varför till stortån av alla leder?!

Fler mystiska saker, som jag har
tänkt på är hur en amaryllislök kan vara funtad. I de där lagren av lökblad, så
finns det energi till att först skicka upp en lång stjälk, en knopp med kanske
4-6 stora blommor + en stjälk till med 4 blommor och sen en massa hängiga gröna
blad. Detta från en enda lök! Var tar den energin ifrån? Jo, från den där löken
som bara är en klump med blad egentligen. Magiskt var ordet, sa Bull.

Nu börjar eftermiddagarna att bli
lite ljusare. Oj, är klockan så mycket och det är ljust, är en vanlig kommentar
i slutet av januari.

Jag vet inte om det är ett
ljusets tecken, men skatorna samlas i stora flockar. En dag var det 18 stycken
i grannens stora, höga pilträd. De satt en god stund och lät i sig. Morrade och
pep, och lät som om de hade diskussioner. Och vad vet man! Kanske de har ett
pratspråk och ett kraxespråk. Om trevliga boträd, någon som lägger ut
frikostigt med mat och den som bara schasar bort dem.

Ja, nu har det varit en
gudstjänst utan ”min” Helen. Konstigt. Än har vi inte någon som har fått en
fast tjänst. Vi har en pensionerad kyrkoherde. Han godtog mina dikter och ville
att jag skulle göra det som jag brukar, skriva dikter om det som jag funderar
över, och att jag skulle fortsätta läsa dem. Så jag knogar på. Undringar och
frågor finns ju, men också mycket glädje.

Jag börjar undra om mina 80 år
har hunnit ikapp mig. Jag känner mig trött, ibland lat, ibland uppgiven. Är det
så här att vara 80? Men inte kan man väl bli trött/gammal på någon månad? Jag förstår
med mitt förstånd att benbrottet har en stor del i det hela, men skall jag inte
snart komma igen? Vara glad som vanligt, gå fort och lätt. Inte stånka och
stöna. Jag har svårt att somna och det gör ta mej tusingen ont överallt ibland.
Men inte bara på någon månad? Märkeliga saker hända! Att krypa ihop i sängen
och ligga på armen kan man glömma. Det är nog besvärligt att lägga sig alldeles
själv. Men jag kan ta Herberts hand och säga God-Natt, det är inte så dumt det heller. Att känna tillit och
tillhörighet.

Självömkan slutar jag med i dag,
men med glimten i ögat och det ljusnar ute. Då kanske det ljusnar inom mig
också. Vi får se.



En månad har gått December 2018

Månadskrönika Posted on Thu, January 03, 2019 16:16:53

En månad har gått

December 2018

Där slank svansen av 2018 ut
genom dörren. Den kom inte i kläm, men nära var det. För så fort som tiden går
så kan både det ena och det andra komma i kläm, inte hinna undan.

Jag förstår inte vart detta år
har tagit vägen. Det är väl bara vi ”gamla”, som tycker att tiden går fort.
Inte barnen, som får vänta på julen ända sen i början av november med tomtar
och annat jullikt i alla affärer. Detta var första klagolåten.

Prästen Helen, min kära vän,
slutar i Odensalakyrkan. Hon gör sin sista predikan i mitten av januari här hos
oss. Det känns bedrövligt, vi har hållit varandra i handen i sex år. Vi har
diskuterat dikter, vi har skrattat åt roliga historier, vi har gråtit över
sorgesamma saker och vi har delat så mycket av det som har gjort livet varmt
och gott.

Jag har mått så bra av Helen och
hennes humor, allvar och glädje. Så hädanefter kommer jag att ha hängläpp över
att hon slutar. Livet förändras oftast för oss.

Hängläpp fick jag, när jag
snavade i kyrkan och bröt lårbenshalsen. Det har varit jobbigt men lärorikt.
Att få känna på att allt inte går som på räls alla gånger. Jag har fått lära
mig ett och annat och fått lära om en del. Detta var två ”klagor” på en gång.

Mia, min sjukgymnast, var och är
ett stort stöd, när jag klagar att jag inte kan göra det eller det. ”Du ska
tänka på att du är nyopererad”, säger hon. Men ändå. Varför? Jag känner mig som
en treåring, som hela tiden frågar: Varför?

Det gjorde Ebbe ett tag. När man
sa något så kom det på en gång: Varför?
Ibland blev det svårt att svara.

Nu är Lill-familjen i Småland.
Jag frågade Olle om de hade snö hos GaggaMoffa. (Mormor och morfar har hetat så
i ett enda ord sen Olle var liten.)
Svaret blev så här: ”Knappast något, bara litet så det syns att det är
vitt!” Så svarar Olle, 6 år strax sju. Resan ner till Oskarshamn hade gått bra.
Man är ju alltid orolig, när de är ute på vägarna och nu kan jag ju börja oroa
mig för deras hemfärd.

Det är som Erik säger: ”Hon är
duktig på att oroa sig mamma.” Någon är ju född till det också. Det blev jag.

I julklapp fick vi en underbar
present, en förstoring av de båda pojkarna. Det är ju klart att de är världens
finaste pojkar, men jag beundrar fotografen som har lyckats få den där bilden
att spegla pojkarnas olika sidor. Olle ser glad men allvarsam ut. Som han är. Går
det att förstå? Ebbe lyser det bara charmig spjuver om. Sammantaget så är det
bara så rätt. Åh, tänk att de är våra barnbarn. Man blir varm i hela kroppen.

Erik har varit Ida behjälplig med
att klara av en ny telefon, eller vad det heter nu för tiden. Han satte sig ner
och ”programmerade” eller vad det kan kallas. Han tryckte, skuffade, sköt
bilder och texter uppåt och neråt, från sida till sida, hummade, jaha-ade. Ida
nickade och förstod! Sen kunde hon skajpa, lägga patiens, ta kort, ta reda på
ett telefonnummer åt mamma, allt möjligt och omöjligt. Då flög mina tankar till
att Erik har lovat mig att försöka skaffa någon sån där apparat som jag
åtminstone kan ta emot bilder på och skicka sms! Men ur ska han få in detta
mirakeltryckande i mitt huvud? Jag kommer definitivt inte att sitta där och
nicka och förstå. Måtte det finnas en enklare variant för dumhuvuden. En
klagolåt till, innan det har börjat ens.

Jag såg i en gammal decemberkrönika att jag
var rädd att tallgrenarna skulle gå av, när de tyngdes ner av snö. Nu har det
hänt. En stor gren har brutits och ramlat in hos grannens. Vi tar oss inte dit
att hämta den, men de får väl försöka få över den till vårat, när de kan ta sig
dit för snön. De är ju unga och rörliga, så det blir väl inget stort besvär,
hoppas jag.

Ja, nu har jag haft boksläpp på
biblioteket av mina två nya diktsamlingar. 30 personer kom och lyssnade till
lilla mej! Det blev en härlig stund och många frågor efteråt. Det känns så
roligt, när de som lyssnar ställer frågor. Ingegerd, som hade förlaget, har
varit mitt moraliska stöd under arbetet, kommit med glada tillrop och varit ett
bra bollplank.

Så trots att vi blir äldre, så
kan vi prestera litet omkring oss. I januari fortsätter Herbert med akvarellen
i kyrkan. Jag skall fortsätta med att serva med kaffe och disk. Hur det blir
med mina dikter på gudstjänsterna vet jag inte, vet inte vem som tar över efter
Helen-präst. Den som kommer kan ha helt andra tankar om sina gudstjänster.

Nu fick jag telefon att Ida hade kommit
fram till sitt Stockholm. Tågresan hade gått bra och vi har önskat varandra God Fortsättning på 2019, och så gör jag
också med er som läser mina rader varje månad.



En julberättelse

Månadskrönika Posted on Sat, December 22, 2018 15:46:05

En god jul och ett gott nytt
2019!

I år får ni ett annorlunda
julbrev från Margareta och Herbert.

En
julberättelse

Han hette
Sven Warling, mannen som min bror hade med sig hem från ett SGU-möte. Det stod
då för Svenska Godtemplar Ungdomen.
En annorlunda människa, en, som det visade sig, bli en annorlunda vän.

Han liknade ingen annan som jag
har träffat. Han var vegetarian, han var en fri och annorlunda man. Hans hygien
lämnade annat att önska. Han hade nog Sveriges svartaste fötter. Han hade en
sångröst som ingen annan och med visslandet härmade han våra fåglar. Han kunde
sitta i ett träd och härma göken, så göken trodde att han hade fått en rival;
den kom närmare och närmare.

Han var ringaktad, sedd över
axeln för sitt leverne. Han anlitades ofta till tunga arbeten, för han var
stark som en björn. Dåligt betalt, för med Sven var det inte så noga. Jag
tyckte hela tiden att han behandlades illa. Kom han in någonstans och där fanns
blommor på bordet, så sa alltid någon: ”Ta bort blommorna för nu kommer
Warling!” Som om han åt blommor.

Vad har det här med julen att
göra? Jo, lyssna ska ni få höra.

Varje julafton sen jag var kanske
13 år, så kom Sven hem till oss på julaftonskvällen. Vi bodde isolerat i djupa
skogen. Ingen el, inga utelampor, var det kväll så var det svart. Julaftonens
kväll började vi speja och sent omsider, så skymtade vi ljus nere i kurvan.
Svagt, svagt. När ljuset kom närmare, så visade det sig att han hade kälke, en
tomtesäck och tända facklor.

När han hade stampat av sig snön,
så blev han välkomnad in i stugvärmen. Han var sminkad till en gammal farbror, ingen
konstlad, stel tomtemask. Han stannade och åt gröt, fick sina paket efter att
vi hade fått våra.

Dessa julaftnar fortsatte tills
mina barn blev stora. Vår vänskap fördjupades och under åren hade vi många goa
samtal om livet och om döden.

Sen jag flyttade till Jämtland,
så blev träffarna färre. Sven var i Sunne kyrka, min hemkyrka i Värmland, varje
söndag. När jag var hemma, så åkte vi till kyrkan och satte en lapp under
vindrutetorkaren på hans Duett. Jag skrev bara: Nu är jag här!

När det var slut i kyrkan dröjde
det inte länge, innan han svängde upp vid vårt hus. Han hade munspelet i
beredskap och i det vackra sommarvädret började han spela. Jag sparkade av mig
skorna och så dansade vi i gräset till pojkarnas stora häpnad. Åtminstone
första gången, sen vande de sig.

En dag ringde min bror och sa: ”Tomten
är död.”

Mina syskon berättade att i
kyrkan vid hans plats på läktaren hade kyrkvärdarna tänt ett ljus och slagit
upp hans psalmbok. Tröst för mig, som inte kunde vara med.

Det är inte alla som får vara med
på en tomtebegravning.

Detta blev min julberättelse.



En månad har gått November 2018

Månadskrönika Posted on Sun, December 09, 2018 14:09:33

En månad har gått

November 2018

Ja, nu har det gått ett helt år
då jag har varit utan ”min” Elisabet i Gränna och som jag följde hela hennes
sjukdomstid, och ni följde med oss på den resan. Ett helt år utan hennes
underbara brev, men ett helt år med bläddrande och läsande av hennes ord och
underfundigheter. Saknad är ett för litet ord.

Nu är det tre månader sen jag
landade på stengolvet i kyrkan och slog mig. Det gick väldigt fort att slå
sönder sig, och vad jag förstår så har jag repat mig bra. Men jag tycker det
går för sakta nu när det har gått så lång tid. Att promenera går bra, men det
blir det ingen mat av och inga bullar heller! Jag blir väldigt trött och har
slut på orken, när jag skall stöka inne. Alla rörelser som behövs i hushållet
gör ont och tar emot. Framförallt – det går så hemskans sakta!

Jag har ju rullatorn när jag är
ute och går. En dag så kom jag på att nu skulle jag gå runt Lillsjön. Sagt och
gjort! Men tre kilometer med rullatorn och halva vägen knaggligt grus var att
ta i, om jag säger. Jag tog mig runt med äran i behåll, men nu får det vänta
tills nästa krok runt sjön. Det räcker med att gå en timme i rask takt på
planare underlag.

När vi är ute och går så har jag lagt
märke till att någon eller några rökare orkar bära sitt cigarettpaket tills det
blir tomt, men sen så tynger det väldigt i fickan. De hivar det där de står och
går. Det blir som farmor sa: De går som
koa ifrå lorten!
Lämnar där de är, på samma ställe ungefär och samma märke;
en punktlig, ordentlig människa som det ser ut!

Å, denna Trumpen i USA slutar
aldrig att förvåna. Han skyllde ju på guvernörerna i delstaterna där det brann
så fruktansvärt, att de skulle ha sett till att det var krattat i skogarna. Han
visste att i Finland var skogarna krattade. Det finska skogsfolket skulle ha
låtit honom traska in i någon urskog i mörkaste Finland, så hade han nog inte
ens andats om krattning! Han kan ju inte ens dra normala slutsatser den karl´n.
Men han har ju lovat mer jobb i Amerikat, så kanske det kan anställas krattare
i skogarna innan det brinner nästa gång. De måste nog snart be vår Herre bevara
oss för den mannen.

Det är fler gubbar vi måste
bevaras ifrån. Jag blir så rädd när det skramlas med vapen här och där. Putin
börjar brösta upp sig, visa sin överkropp igen.

I Jemen lästa jag att människorna
har börjat äta löv i sin förtvivlan. Kanske vi skulle skicka ut alla
stridsbenägna gubbar och gummor till de krattade skogarna i Finland, så finge
de livnära sig på lövhögarna, det som naturen ger dem, så får vi vanliga leva
ett lugnare liv.

Men se det går inte i alla fall,
det blir alltid någon som skall basa över det som går att basa över. Någon som
vill bestämma, som anser sig veta lite mer, när de som bestämt är borta! Oj, oj, oj, så hopplös denna kretsgång ser ut
att vara. Men nej, jag måste tänka positivt, se med ljusare ögon och försöka
leta upp ett leende.

Vi har träffat småpojkarna
väldigt lite den här månaden. Bara en gång och de bor bara nästgårds. Men så är
det när Olle har börjat skolan, Ebbe går på förskolan, mamma och pappa som
jobbar. Men Ebbe hade talat om för faster Ida följande: ”Pappa jobbar, mamma
jobbar, men Faffa han jobbar inte! Faffa är för gammal!”

Olle berättade en dag att han
skulle få läxa nästa dag, så jag måste ringa och höra vad läxan bestod av. Den
bestod av att i klassen finns en nalle som heter Björne, som får bo hos en elev
en vecka. Med den följer en bok där nu Olles föräldrar skulle anteckna vad som
gjordes under veckan och Olle skulle teckna. Sen när veckan var slut skulle
Olle redovisa inför klassen vad de och nallen hade gjort från torsdag till
onsdag. Vilken bra idé. Föräldrarna lär känna klassens föräldrar och barn genom
Björnes veckobok. Barnen lär sig berätta och känna sig trygga med det. Men det
är klart att det pirrar i små magar, det tror jag.

Lillfamiljen far till Småland i
jul så vi ska fira en jul före eller efter med dem. Vilket det blir har inte
bestämts.

Utanför vår uteplats stod en
adventsgran så där helt hux flux. Mia och Peder hade varit hit med den en dag,
när vi inte var hemma. Den stod bara där! Jag kunde inte förstå, för det satt
en talgoxe i fria luften, tills jag upptäckte grantoppen den satt på! De hade
till och med lagt granris vid fotsteget som det gjordes förr vid alla
farstubroar. Sååå härligt att se!

Ja, nu drar det ihop sig till
boksläpp på Östersunds bibliotek. Lånar dig en stund och Bara några ord,
det är titlarna på mina nya diktsamlingar. Åter så står jag där med nya alster.
Jag har fått dem i min hand och är fundersam hur de ska tas emot. Jag är lite
stolt, det är jag som har gjort dem, lite nervös inför presentationen av dem,
men har god hjälp av Anna-Kari på biblioteket och sen kommer Mia och hennes
flickor att hjälpa till på ”släppdagen”. Ingegerd, som var min förläggare förut
innan FB Förlag upphörde, har kommit med glada tillrop och är mitt stöd när det
gäller att ”kara ihop” mitt självförtroende, när det behövs.

Våra små bevingade vänner utanför
köksfönstret är väldigt matglada. Varannan dag måste nötautomaten fyllas på.
Det är en väldig trafik av talgoxar och blåmesar. Jag saknar talltitan eller
entitan, men i bostadskvarteret är det skogsglest, kan man säga. Vi har två
stora tallar på baksidan av huset, men det är inte en skog utan bara ett par
träd. De är kräsnare än så. Pilfink och gråsparv är det också mycket av, men bara
en grönfinkhona har vi sett. Det har blivit mindre av den fågeln de sista två
åren, tyvärr.

Domherren kommer ibland och jular
till det för oss. Är det som det har varit några dagar nu, en underbar tjock
kristallrik rimfrost, då kan man tala om julkort. Då är det bara tomtegubben
som fattas.

Får se om min ork kan utbredas
till att skriva ett julbrev i år också. Om det finns ork så kanske det inte
finns tid. Eller tvärtom. Det är ju det här med att prioritera rätt. Det vet
man inte om man har gjort förrän tiden har gått. Då är det kanske för sent. Jag
hann inte, jag orkade inte … eller Jo, jag hann och orkade! Får se.



En månad har gått Oktober 2018

Månadskrönika Posted on Tue, October 30, 2018 15:46:14

En månad har gått

Oktober 2018

Jag måste nog ha varit lite ur
funktion när jag skrev förra krönikan, då jag skrev att jag var inne på min femte
vecka med ny lårbensprotes. Icke! När jag skrev, var det bara tredje! Så det
kan bli.

Nu har jag räknat på fingrarna
och nu är det 8 veckor sen. Tro mig! Jag har klarnat lite i tankarna. Jag får
väl skylla på, att en del ny medicin har gjort mina tankar lite luddiga. Men nu
har jag börjat trappa ner på värktabletterna till halv dos. Det betyder att jag
frisknar till allt eftersom. Så det är att vänta lite mer klartänkta krönikor
längre fram. För både er och mig, förhoppningsvis, men hoppandet från det ena
till det andra det slipper ni inte.

Vi fick härom dagen som vanligt
en massa reklam, 7 hg, jag vägde på köksvågen! Omkring denna reklam fanns något
som hette Uppslaget. Som överskrift
fanns där följande: Håller du på att dö?
Sen visades det snabbval till olika val att ta, för hur sjuk man kände
sig. Men hur känner de sig som får det där skrivet i ansiktet, som nyss har en
anhörig som har dött? Hur känner sig den som fått ett cancerbesked av värsta
slag? Då går det inte att göra ett snabbval till 1177 eller ringa och göra ett
besök på nätet till en leende läkare. Appen som lovordades hette Kry.Det stod att läsa mer om dem på
sista sidan, men hade jag varit förtvivlad hade jag inte läst baksidan. Jag
hade kastat allt, uppriven och i behov av annat än en sida omkring min reklam. Jag
blir bara så betänksam, allt skall ske på nätet. Inom några minuter.

Tidningar kan vidarebefordra
andra saker. Jag läste en underbar berättelse som Stefan Nolervik hade skrivit
i Östersundsposten, om distriktssköterskan Anna-Lisas fantastiska insatser i
Hotagen på 1950-talet, bland människor vars tillvaro var utan några
bekvämligheter alls, utan det som vi i dag tar för givet. Deras krav var noll
och ingenting. Det var att existera och inget mer.

Då går tankarna till att vi
återigen har varit tvungna att koka vårt dricksvatten. Denna gång inte i månader som sist, men nog
lång tid för att vi skulle hinna ojja oss och pusta. Neeej, inte nu igen! Visst
blev det så, som det hördes unisont, från oss alla Östersundare med omnejd.

Då dyker det upp på näthinnan
kvinnan som håller på att ösa upp vatten ur en grop någonstans i Afrika, för
att sen bära på huvudet någon kilometer. Hon kanske tänker: Neeej inte nu igen,
när hinken med det gråbruna vattnet är slut. De kan existera, men kvinnors krav
är små eller intet i en del av världen.

Det fanns en professor som sa, att
på 1950-talet då var vi här i Sverige inte längre fram än i slutet av 1800-
talet på en del ställen i vårt land. Så sant så sant. Kraven hade inte nått så
långt.

I dag kommer kraven direkt på din
mobil, din app eller annat. Det senaste i elektronikväg, det senaste i
modevärlden. Allt kan du köpa genom något snabblån på din mobil, för att du
skall räknas och vara med. Även om pengarna fattas. Då blir det som i Lyxfällan. Förtvivlade människor som har
tagit lån för att betala redan befintliga lån! Har de inte hört talas om att
2+2 =4. Var fanns de på matematiklektionerna.

Nej, nu måste jag sluta gnälla.

Ulrica, pojkarnas mamma, talade
om att de haft en rörmokare hos sig som har gjort några arbeten. Lille Ebbe var
fascinerad av det han höll på med och blev väldigt bekant med honom. En dag så
ville han göra en teckning till jobbarkillen. Han målade med blå krita på hela
pappret, väldigt energiskt. ”Jaha”, sa Ulrica, ”skall han få en bild med vatten
på.” ”Neeej, mamma det är himlen!” Är det inte underbart.

På Olles skola hade de något som
hette Skoljoggen. En bana på en
kilometer skulle springas. Olle sprang den 4 gånger! Den lille parveln på 6 år!

När pojkarna kom hit en dag, så
hade de teckningar med till oss. Olle hade gjort ett kuvert genom att häfta
ihop ett större ark som en påse. Där fraktades många teckningar från båda
pojkarna. Man förundras och gläds.

Ett annat kuvert fick jag en dag,
ett kuvert med ett helt annat innehåll, men så kärt. Ett porträtt av min
väninna Alice från Karlstad, som lämnade oss för en månad sen. Hennes syster
Nancy hade letat fram ett kort, där Alice hade gått till fotografen för att bli
avporträtterad. Kortet är i svart/vitt säkert från 50-talet. När jag tittar på
bilden, så hör jag hennes skratt. Hennes tvärarga röst när något gick fel. Men
också när hon stod ute på tunet hos oss och joddlade, så tonerna rullade ut
över tjärnen i sommarkvällen. Å dessa minnen som gör så ont, men som är så
betydelsefulla nu när det är Alla helgons dag. Hon är ett av mina helgon.

I dag har det återigen kommit en
liten affisch i postlådan om barnen som kommer att ringa på vår dörr på fredag
kväll. Med föräldrar som samlas på vår gata och följer sina småbarn runt
kvarteret för att de skall kunna ropa ”Bus eller godis” under trygga former.
Vill vi inte ha besök finns det en teckning av en överkorsad pumpa, som vi
skall sätta på vår postlåda. Då ringer de inte på. Vi vill att de skall ringa
på och tacka för att föräldrarna har tagit detta härliga beslut.

Tänk, det finns alltid positiva
saker att ta fram i en krönika. Som tur är.



En månad har gått September 2018

Månadskrönika Posted on Wed, October 03, 2018 17:27:55

En månad har gått

September 2018

”Farmor, har du en sån där
roll…rull…äsch, vad heter det du har när du går?”
”Det heter rollator, Olle. Du
tänkte rätt.”

Ja, den här krönikan blir lite
annorlunda än vanligt. Det blir en rapport om vad som har hänt mig; en rapport
inte från en skurhink utan från en rollatordriven tid.

Här sitter jag med en åtgärdad
bruten lårbenshals! Jag som aldrig har brutit så mycket som ett finger ens, men
så blev det i alla fall, och mer än ett finger också. Jag kan tala om för er
att stengolvet i Odensalakyrkan är väldigt hårt, när man landar på det från
fallhöjd. Så går det när man har för bråttom.

För fyra veckor sen så hastade
jag iväg i ett ärende till ett annat rum och, som sagt var, hade bråttom, fast
jag inte behövde. Duktig och effektiv ska man ju vara.

Efteråt gick jag på det där benet
hela dagen, men till slut, klockan 21 på kvällen, var min ork slut. Det gick
inte att vara envis längre. Mia såg mitt dilemma och beslutade på en gång att
det blev akuten nästa. Där fanns hon hos mig tills mitt i natten. Välsignade
människa!

Inne på akuten fanns en massa
människor som bara ville mig väl. Jag röntgades och tyvärr, sade doktorn, så
var det brutet. Nästa dag kördes jag ner på operation med en konstig känsla av
att inte ha några fungerande ben, men då var det inte heller ont.

Nästa dag på avdelningen, så var
det bara att stiga upp och tvätta sig. Om man nu kan tala om tvätt. Lite vatten
i handflatorna och till ansiktet. Tandläkaren skulle ha rivit sitt hår om han
sett hur jag försökte borsta mina tänder. Sådana saker blir sakta bättre.

Meeen, jag var så duktig och fick
åka hem tre dagar efter operationen. I min enfald trodde jag, att när jag kom
hem så skulle allt vara som vanligt. Inte var det så heller.

Jag orkar inte, sover inte,
gråter för den minsta lilla motgång, gråter för annat som poppar upp. Gläds åt
att jag ibland kan ta mig ur sängen utan att det gör ont. Får hängläpp när
natten blir onödigt lång med smärta som gör mig otålig. Håhåjaja. Sen kommer
oron. Är jag för lat, lägger jag mig för ofta, skulle jag vara uppe mer Jag
tränar och försöker, men jag är trött.

Nu är jag inne på min femte vecka
med att leva lite avskärmat. Jag är absolut inte lämnad åt mitt öde. Här kommer
en jättegullig lite tjej som duschar av mig tisdag och fredag. Att få sätta sig
på en konstig stol i duschen och känna det varma vattnet bara fara omkring mig
är som att uppleva en dröm. Jag blir intvålad och schamponerad och bara njuter.
Välsignade lilla människa, som hjälper mig.

Hit kommer mina barn med
matportioner och andra med kaffebröd. Jag får en massa kryapådig-telefon från
när och fjärran. För att inte tala om min Herbert som får vara någon sorts
livvakt och uppassare. Han har ingen kostym med guldknappar, men han är guld
värd, det lovar jag.

I går var mina småpojkar från
Rödön hit. Jag skjutsade dem på rollatorn fram och tillbaka från köket till
hallen. En ovanlig och rolig upplevelse för både dem och mig. Det togs kort med
mobiler, kort som sen skickades till pojkarnas mormor och morfar i Oskarshamn
och till faster Ida i Stockholm.

Ett litet inlägg om Olle:
Jag frågade honom vad han gör i
skolan.
Svar: ”Vi håller på med matematik!
Vet du farmor, det finns matematik i allt som vi gör och som finns!”

Så rätt, så rätt. När jag går
fram och åter med rollatorn och tränar från kök till hall blir det ibland 10
gånger, ibland 15. När jag gör andra
rörelser, så blir det 5-6 gånger av varje. Jag räknar och står i.

Vänlig hälsning från en
annorlunda värld, som bjuder på upplevelser varje dag.



En månad har gått Augusti 2018

Månadskrönika Posted on Sun, September 02, 2018 17:10:54

En månad har gått

Augusti 2018

I rummet där jag sitter och
skriver finns i fönstret den mest otroliga blomma eller växt vi har sett. Vi köpte
den i våras som en krukblomma, men den kanske skulle ha placerats ut, men då
hade den väl torkat bort. Det är en väldigt grön växt med mörklila stjälkar och
nerver. Praktfull att skåda. Blommorna är små, oansenliga och skulle kunna vara
en nepetasläkting. Lilablå spiror som inte pockar på uppmärksamhet. Men – den
pockar på, flera gånger i veckan om att få vatten. Den slokar, ser riktigt
döende ut. Förebrående skriker den ut: Skall jag stå här och dö torkdöden
eller… kan ni masa er hit med lite vatten!

Jag få alltid höra att jag oroar
mig för allt möjligt och kanske ännu mera för det omöjliga. Min fantasi skenar
iväg med stora kliv och när jag har fått upp farten finns det ingen broms alls.

En dag oroade jag mig för Erik,
alldeles obefogat. Han svarade inte när jag sökte honom. Då var han sjuk eller
någon annan i hans närhet, han hade säkert råkat ut för något, vad kunde jag
inte komma på, men något var det, absolut. När jag fick tag i honom så sa jag
som det var, att jag min vana trogen hade oroat mig. Erik kom hit några dagar
senare, la armen om mig och sa: ”Jag skulle så gärna vilja veta hur dina
tankegångar går mamma, när du lyckas skrämma upp dig själv som du gör.” Han har
en gång dragit följande kloka slutsats: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.”
Så sant, så sant. Men håll med om att det kan inträffa saker, som inte ens jag
i min fantasi kan hitta på. Otroliga, oväntade saker. Så det så!

Nu har aktiviteterna i kyrkan
börjat. Akvarell och luffarslöjd drar i gång första veckan i september. Tiden
bara går och går. Om fyra månader så står vi vid spisen och värmer på
köttbullarna, och barnbarnen springer mellan fönstren och tittar efter tomten. Yes,
då är det jul. Då vänder det och blir
ljusare igen. Så får vi se det.

Men ingen anade i fjol till jul
att denna sommar skulle bli kontrast till sommaren före, då det var kallt och
regn mest varje dag. Vi önskade oss en bättre och varmare sommar och det fick
vi, så sannerligen.

Det är smärtsamt att se bilder
från skogarna där elden drog fram. Allt levande som lågorna slukade. Alla
drömmar som skogsägare hade om sin skog, som de röjt, föryngrat, planterat och
skött om i generationer med både händer och hjärta. Nu står de där i en
svartnande skog med drömmarna som har rasat ner till marken och är omöjliga att
göra synliga inom en snar framtid. Ack.

Jag som sörjer en växt som inte
kommer upp i rabatten när det våras för att kung Bore har gnagt i sig den.
Sorger är så olika och har så olika dimensioner för oss allihop. Har då blomman följt med från pappas trädgård
är sorgen än större, då kommer det här med generationers slit med i bilden.

Sorger kantas våra liv med mer än
en gång. En nära släkting har fått besked om att cancern har hälsat på igen.
Hon skall ge sjukdomen ett kraftfullt motstånd, som hon har gjort en gång
förut, men sorgen och oron skall ha sin plats i alla fall. Kommer objuden,
frågar inte om det passar utan slår sig bara ner.

Vi har fått uppleva, att unga
människor som känner att döden är att föredra, framför ett liv som ligger där
framför dem. En lång rad med dagar som känns innehållslösa och ogörliga. Ett
liv som ter sig så outhärdligt att ljuset är inte skönjbart för dem. När vi
står inför fullbordat faktum, får vi i tankarna hålla dem i famnen och försöka
förstå och förlåta. Hur svårt det än är.

Tänk att nu är det valår. Vi kan
gå till valurnorna utan att vara rädda att vi blir förföljda, dödade eller
råkar ut för fusk av något slag. Vi har flera partier och partiledare att rösta
på. Fria demokratiska val! Det låter nog som en saga för de väljare som har en
enda kandidat eller riskerar sitt liv för att lägga sin röst för någon som inte
behagar ledningen i landet. Huvvaligen säger jag.

Hörde att för Olle, som nu har
börjat skolan, hade första dagen bland annat
bestått av att de hade fått rösta på olika partier. Jag blev så nyfiken
på vad de hade att rösta på. Det enda jag fick reda på var att partypartiet
hade vunnit! Han såg nöjd ut när han berättade, så det var nog bra då. Nästa
gång han kommer hit, så ska jag fråga mer om alternativen de hade att välja på.

Ebbe hjälpte farmor att duka och
berättade hela tiden vem som skulle sitta var. När vi kom till bordet så ville
han bestämma vem som skulle få vilken kaksort. Det ordnade sig innan kalaset
var över. Det räckte åt alla och alla var nöjda och belåtna. Det hurrades för
farmor och så sjöngs det Ja må hon leva. Tänk att det är roligt att
fylla år, trots att det på samma gång är vemodigt och lite skrämmande.

När jag ser småpojkarna, tänker
jag på när jag började skolan. Jag hade en bit att gå till skolan, där det
huserade en fasligt sträng lärarinna. När jag började var 1:an, 3:an, 5:an och
7:an i samma klassrum. Det togs in barn vartannat år. Ivan och jag började då
första klass. Inte att undra på att ”fröken” var stressad och svår. Hon skulle
lära ettorna stava och sjuorna hade kanske historia samma timme. Man kunde ju
ha blivit kollrig för mindre. Jag var rädd hela mitt första skolår. Mamma var
ju väldigt lynnig och svår, men det här var en annan skräck’ en annan
”farlighet”, som skulle mötas på sitt sätt.

Vår skola där i skogsbrynet
bommades igen och det blev åtta kilometers skolväg till nya skolan. Där fick vi världens snällaste hönsmamma till
”fröken”. Där var det bara värme och ännu mera värme. Om man ramlade och slog
sig, så höll hon om. En stor mjuk varm famn. Tack, vad jag behövde det!

Ida kommer hem den här veckan.
Jag har bakat vaniljehorn, bullar och stekt hamburgare. De ska enligt vana
serveras första middagen med kokt potatis, svampgräddsås och stekt lök. Vanor
som uppskattas är svåra att bryta. Som med småkillarna som nästan alltid vill
ha våfflor till lunch.

Nu sist så blev de konkurrenter
om att hjälpa farmor att lägga kaffe i bryggarfiltret. De skulle få lägga i
fyra skedar var. Först Olle, en, två, tre, fyra, sen Ebbe, det vinglade och
for, men det mesta kom dit det skulle, en, två, tre, fyra. ”Å så en till”, sa
jag. Då tittade Ebbe upp på mig, lite undrande: ”Det blir ju fem!” Han kunde ju
inte veta den där extra skopan för kannan. Det blev som hans pappa sa när han
var liten: ”Det äj ojättvist mamma!” Här var det jag som tokade till det. Jag
förklarade att han fick hälla i min egen kaffedutt och då var det bra. Olle var
inte så noga med en sked hit eller dit.

Jag har i alla fall inte börjat
anteckna några julklappstips, fastän jag såg att dagstidningen annonserade om
julbordsresor till andra länder. Jag känner mig inte stressad alls. Vi-skogen
och Smile är bra julklappar till de mina om inte andra önskemål inkommer inom
en snar framtid. Jag måste hinna med också.



En månad har gått Juli 2018

Månadskrönika Posted on Thu, August 02, 2018 14:07:06

En månad har gått

Juli 2018

Höstgentianan har snart blommat
färdigt, i slutet av juli! Varma grader hela månaden, åska och regn någon timme
senaste dagarna, skog för miljarder brinner upp, folk som plankar in på Yran,
bönderna får nödslakta sina kor, sädesåkrarna är ett minne blott, gröna
gräsmattor likadant, att åka bil längre än till affären är otänkbart, ingenting
är roligt. Tänk om det här är framtiden mina vänner. Vad ger vi då våra barn
och barnbarn?

Tänk om vi står inför nödår!
Stora årskullar som inte vet vad det är att försöka få till av det lilla som
finns. Så tänker jag att vi spolar våra toaletter med friskt drickbart vatten,
varje dag, varje familjemedlem, dag efter dag, år efter år. Utan att vi tänker
på det och utan att vi kan göra något åt det. Det bara är så inriktat vårt
samhälle. Att det bara finns obegränsade tillgångar av det som naturen ger. Men
en dag blir vi tagna i nackskinnet och något säger oss att det är bra skört det
vi kallar liv. Både vårt liv och det vi lever av.

På tal om miljön, så var Herberts
bensinräkning på 62 öre! Vi har varit så lyckligt lottade, så vi har inte
behövt tanka så ofta som ni förstår. Vi måste inte åka miltals till jobbet utan
klarar oss med resor till Kvantum och någon enstaka gång till stan för
sjukgymnastik. Lyckligt lottade var ordet.

I dag, den sista dagen i juli, så
har jag bara fått vräka ur mig allt som har gjort mig modstulen, gråtledsen och
beklämd, men också några rader om ”glädjeämnet” bensinräkningar.

Juli har också haft en annan
sida, det lovar jag. Besök av mitt barnbarn Anton från Arvika och hans mamma
Ulla. Vi har grävt upp lite växter i vår trädgård, som Ulla skulle sätta ner
hos sig. Växter som har sina ”rötter” från Antons farmorsfars trädgård. Kanske
att de kan fortsätta att finnas i våra framtida släktingars grönska till glädje
och lyst. Kanske att Anton en dag tar över där, Anton som ger så mycket
värmlandsglädje trots sin bokstavskombination. Innerlighetsstunder och
skrattstunder blir det när han är här.

Växter har också flyttats denna
sommar till Rödön och som kommer att vattnas av Olle och Ebbe. Min pappas blodtopp
bland annat, några funkia, och lammöron.

Olle och Ebbe har varit till
Småland, där mormor och morfar inte har fått regndroppe sen i april. De talade
om att björkar och ekar var alldeles bruna och vilda bär var inte att tala om.

Ebbe är en erfarenhet rikare
efter den här månaden. Han har trillat i vår damm. Det var en överraskning.
Först negativ men sen ganska positiv. Han slog sig inte och ombyte fanns med.

Ja, nu nästa månad då börjar Olle
i skolan. Kan ni förstå att det har ”tidat” iväg så han blir skolpojke. Tänk
när han börjar läsa, när han lägger ihop siffror till resultat. Han har även lärt
sig simma någon meter utan armpuffar. Alla sjöar har ju varit bad- och
människovänliga denna sommar.

De senaste gästerna var min
yngste bror Alf och vår gode vän Stor-Mats. De kom, två grånade skäggprydda
herrar i sportbilen. Alf är inte direkt trådsmal, men hade lyckats kränga på
sig sin sittplats. Båda fulla av humor, så jag förstår att det har varit bra
många skratt som lämnats i etern mellan Charlottenberg och Östersund både på
ner och uppfärd. Vi fyra hälsade på småpojkarna en fikaeftermiddag och var till
Mia på Frösön och åt en god middag. Det blev en familjesväng så att säga. För
både Stor-Mats och Mia hör till oss.

Här har under några dagar pratats
värmländska, berättats historier, druckits kaffe, ätits hembakad ”káak”, go-ost
och kex, men se surströmming det är inte ät- och bjudbart för dem. Så jag har
blivit lite jämtska med att längta efter det inimellanåt.

Jag brevväxlar ju med den unga
flickan Maja, som jag har nämnt förut. Hon skrev utanpå sitt kuvert nu senast
följande rader: Vi slutar inte leka för att vi blir gamla utan vi blir gamla
om vi slutar leka.
Så sant så sant. Men det är inte
så lätt att leka skall jag säga. Nu när kroppen blir lite mer otålig när det
blir varmt och inte bara kroppen utan också sinnet.

Jag undrar om ni som jag har ett
minnesskåp. Ibland är dörrarna svåröppnade för då är det bara de där minnena
som man inte vill befatta sig med. De där som gör ont eller bara är obehagliga.
När man gjort bort sig eller någon har varit dum, men de går inte att bortse
ifrån. Det finns andra minnen, som vi måste plocka fram för att uthärda eller
bara för glädjens skull. Berömmet från ”fröken” i skolan över uppsatsen, den
fina klänningen som jag ärvde av en av upptäcktsresande Sten Bergmans döttrar,
när jag slutade sjätte klass. Den var av vit organza med blå blommor och gröna
blad. En sommargranne gav en till mig och en till min syster, Å, vad vi var
fina! Men, det finns bara minnen inga kort. Det går inte att ta kort av den
glädje och kanske triumf som vi kände, vi skogsungar i något så fint.

Mitt minnesskåp har blå dörrar
och är högt och smalt, där i min fantasi. Undrar var glädjehyllorna är
placerade. Vet inte var sorger och skam ligger heller, men bakom de blå
dörrarna finns de. Vad har ditt minnesskåp för färg? Fundera.

Vad gör man om man inte orkar varken
städa eller baka? Jo, man letar fram ett korsord eller två. Sätter sig i ett
lagom korsdrag med Allers-tidningen, som bjuder på olika nivåer av svårigheter.
I de svåraste lyser det oftast många vita rutor, som jag måste spara tills Ida
kommer. Då! Det gäller också i större grad Vi-tidningens korsord. Där är
svårighetsgraden flera snäpp svårare. Roligt, roligt. Jag måste medge att de
går långt över mitt förstånd, och som kyrkoherde Börjesson sa: ”Långt över mitt
förstånd och långt inpå prästen.” Det blev ju roligt när han sa det, men inte
om jag säger det. Har ni tänkt på att om man går bet på några ord i ett korsord,
så kan man nästa dag lösa flera av dem. Är det, det undermedvetna eller kanske
den där lilla räven bakom örat som har jobbat. Varför fanns det inte där när
man funderade? Märkunnela! Man kanske har gnuggat geniknölarna i kudden. Varför
heter det geniknölar? Är det någon som vet, är ni välkomna med svar.

I dag, den sista juli, har det
kommit några millimeter regn men vi borde kanske gå ut och försöka en regndans.
En regndans av det svåraste slaget har ju all brandmänniskor fått utöva de
senaste veckorna och det är inte över än det slitet. Eldningsförbud skulle vara
en självklarhet, men det har varit människor som inte kan leva utan grillat
kött! Hur har de det med geniknölar? Det kanske är gropar där de skulle vara
eller svarta hål. För det blir det av deras ovarsamhet.

Neeeej, nu har jag klagat igen,
men den här månaden har inte liknat något annat i mitt liv. Just nu hör jag
brandflyget cirkulera i luften. Måtte det inte brinna.

Om ni kan: Sätt er i lagom
korsdrag och tänk på en ruskig höstdag. Det är räddningen.



« PreviousNext »