margaretatankar.se

En månad har gått
Oktober 2019

På min almanacka står:
En fågel kommer vart hundrade år och slipar sin näbb mot ett berg. När berget är nedslitet har det gått en sekund av evigheten!
Vad är då en månad? Ingenting! Nu förstår jag varför tiden går så fort. Om vi jämför med evigheten!

Ja, nu ska vi ändra klockan. Ta bort sommartiden. Vilket påhitt! Låt oss ha normaltid för det är ju den vi lever i. Låt oss själva avgöra vad som är sommartid. Hur blir det för dem som reser till solen? De åker ju till en ny sommartid, så låt oss ha samma tid överallt.

Tänk, jag har aldrig använt mig av flyg någon gång. Inte för att vara klimatsmart, utan för att jag inte har haft modet. Jag har alltid varit rädd för det där nya som har verkat farligt och nu känns det som om det kvittar. Jag behöver inte göra våld på mitt sinne för att ta mig upp i det blå. Min fantasi klarar av det och teven ser till att jag färdas i alla riktningar.

På tal om nytt, nu har jag köpt en mobil. Jag trycker på alla konstiga symboler, gråter nästan ibland, blir jublande glad när jag får iväg ett sms. Detta att svara var, bara det, ett företag från början. Jag såg ut som om jag var rädd att det skulle smälla! Det skulle krafsas till höger! Nu har jag till och med kunnat få dit ett telefonnummer och ett namn som sen skall finnas under kontakter! Jag känner mig ganska stolt, men vet inte om de där kunskaperna fastnar utan försvinner in i evigheten fort som attan. Det är svårt att lära gamla tikar att sitta. Det går, men det är långsamhetens lov som gäller.

Nu till vår trädgård. Daggrosens nypon var alldeles rimfrostiga i morse. Hundratalet mörkröda nypon beströdda med silverstjärnor. Vad mer kan man begära. Tack och lov för ögonen.

I höst har vi grävt igen vår damm, eller börjat med det jobbet. Vår Ulrica har varit här och baxat upp alla stenar i bäcken, det blev en stenbäck! Vi har för avsikt att låta dammen bli en rabatt med bara höga stora växter som blir ganska så ogräsfri. Så dammduken har hackats sönder och blivit ett såll som släpper igenom vatten. Vemodigt för Herbert som för många år sen grävde och planerade, men nu vill inte hjärtat att det ska var så mycket jobb. Då rättar vi oss därefter.

I dag så får vi oss itutade om hur maten ska vara för att passa människor och miljö. Nu kan vi äta det, eller det, men i morgon nya rön som tidningarna tillhandahåller oss. Det som är närodlat skall vara bäst, men sen alla dessa kryddor som finns i alla recept var kommer de ifrån. Hur kommer de till Sverige? Jo, troligen med flyg. Ibland är det 4-5 kryddor, som jag inte har hört talas om, än mindre kan stava till eller uttala.

Och: Fisk som har fångas i vår närhet men som förpackas hundratals mil från fångstplatsen. Vi skall göra vårt i det lilla, men de stora behöver inte tänka till. Eller så är det väl så, att skulle fisken förpackas i vårt land eller närliggande, så skulle den bli för dyr för oss.

Väldigt miljövänligt meeen hur dyrt blir det om vår miljö förstörs? Viljor, hjärtan, måsten ställs emot varandra varje dag! Vi kan ju drömma om en bra framtid för våra barn, men det kanske stannar vid drömmar. Inom mig skriker det neeeej varje gång det dyker upp en ny larmrapport om att glaciärerna smälter fortare än experterna har trott! Neeej och åter neeej! Det är ju min generation som har ställt till det värsta. Fy på oss!

På tal om drömmar, så är de väl ett konstigt fack i vår hjärna. Att vi kan drömma de allra konstigaste drömmar som fraktar oss vart som helst, när som helst, till vem som helst i ett endaste huj. Jag kan drömma om min pappa. Det är inget konstigt att samtala med honom eller med väninnan, som har varit borta i flera år. Hur går det till? Varför drömmer jag drömmar som gör mig så otroligt rädd? Skall det vara nödvändigt eller ens bra för något? Jag bara undrar.

När jag gick i terapi och berättade om någon dröm, så fick jag frågan: Varför gjorde du dig en sådan dröm? Ja, det var ju onekligen jag som hade format drömmen i min hjärna, men varför, det visste jag ju inte. Drömmar, som jag har gjort mig själv, där jag har varit så rädd när jag har vaknat, att jag inte har vågat röra mig. Kan de drömmarna vara bra? Det är mycket som jag inte förstår.

Herbert har fått en blodtryckstablett, som är väldigt effektiv, men som ger honom gikt. Därför får han en tablett mot gikt och den fungerar bra, men blodtryckstabletten som inte innehåller giktpåverkan den fick inte ner blodtrycket. Är det någon som hänger med?
Varför finns det ingen tablett som inte ger gikt, men som kan ta ner trycket? Nu, när de kan snart allting. Det kom fram häromdagen att de kanske har funnit botemedel mot Alzheimers sjukdom. Hurra säger jag.

Något mer som jag såg på teven var att råttor hade lärt sig köra små bilar. Då menar jag små. De lärde sig styra fram till någon sorts matskål och fick därmed belöningar. Råttor är väldigt smarta, sa kvinnan som hade börjat forska om deras tankeverksamhet, eller slutledningsförmåga, eller andra mänskliga drag. De är smarta, tar sig in överallt, i de minsta små utrymmen och framför allt de är många, men gulligt var det att se, tyckte jag. De styrde med tassarna på små pedaler!

Ja, nu har Sverige försökt att medla mellan USA och Nordkorea. Jag må säga att det finns optimister. Med den president som bestämmer i USA, så kan det ju vara ja ena dagen, nja nästa dag och kanske den tredje eller helt plötsligt ett nekandes nej! Han anställer medarbetare och avskedar samma person i samma andetag känns det som. Jag undrar hur hans hjärna ser ut, ”fackmässigt”. Har han fötts med silversked i munnen? Har han alltid kunnat sitta på höga hästar? Vet han vad umbäranden är? Vad har han fått för insikt av mobbing, hunger och oro? Intet.
Kanske någon läkare kan skriva ut en tablett med ödmjukhet att inta tre gånger om dagen i samband med måltid? En tablett mot ironiska kommentarer på twitter. En tablett som inte orsakar gikt? Nej, nu känner jag mig elak. Han är ju inte här och kan försvara sig, som det heter i debattprogrammen.

På tal om fler drömmar, så är det bara två månader kvar till jul; till julbak och andra sysslor, som hör den helgen till. Vi har tingat fönsterputs. ack för de flickorna, som räddar ens dåliga samvete.
Drömmar bakar jag nog inte, det skulle i så fall vara skrädmjölsdrömmar. Skrädmjöl är ett särskilt havremjöl från Värmland. Havren rostas innan den mals och ger en särskild smak. På påsen finns recept på skrädmjölsgröt, en gröt som äts med kniv och gaffel. Det serveras stekt fläsk och lingonsylt till. Man blir väldigt mätt, en sådan där skogskojemat, som var lätt att laga och man blir inte så fort hungrig. En ska var lat när en koker skrämjölsgröt, står det på påsen. För dä ä lite vatten å mycke mjöl. Det ska bara stampes i hop. Visp ä int å tal ôm! Oj, nu ramlade jag från jultankarna riktigt ordentligt, och rakt in i värmländskan.

Jag har ett julkort, där en kvinna med luciakrona springer som en toka och det står: Julstök är kvinnors maratonlopp mellan Lucia och jul.
Nu har jag slutat med att försöka göra det som ”alla skall” ha gjort till jul. Nivån av måsten har sänkts märkbart. Jag blir i alla fall hjälplöst efter. Men vad gör det. Det blir jul ändå. Konstigt. Det blir jul för den som inte tar sig ur sängen, det blir jul för sjöfartsfolk, läkarjourer, hemtjänsten, brandmännen och alla andra som inte har möjlighet att var hemma på julafton.

På tal om brandmän, vad heter det när det är brandkvinnor? Brandkvinnor är väl inte svårare att säga än brandmän? Oj, vad jag kan krångla till det ibland. Det är svårt, när någon spränger könsvallen. Sjuksköterskor är ju av båda könen, så i jämlikhetens namn får kvinnorna heta brandmän. Då blir det 1-1 så att säga.

Från att ha vågat skaffa en mobil via vår trädgård, mediciner, USA och drömmar, så slutar jag för denna höstmånad med ett vi ses/hörs igen om en månad. Gå försiktigt och var rädda om er.

En månad har gått

September 2019

Ja, nu sitter jag här igen och en månad har raskat sig i väg, nästan bakom hörnet. Tre månader till jul och nyår. Vips, så är vi där som det känns. Det är som Herbert säger, det är inte att undra på att man blir gammal, när tiden går så fort.

När jag tittar ut från min skrivplats, så är här ganska städat i vår trädgård. I går var Ulrica och småpojkarna här och hjälpte oss klippa ner det som blivit brunt och gammalt. Olle jobbade nästan som en vuxen. Han klippte ner med både sekatör och större häcksax, lastade i säckar och bar till bilen. Utan uppehåll och med en min som ser ut som om han är fullt koncentrerad på sin uppgift. En del gånger är han äldre än sina sju år – både till styrka och till sinne.

Lillebror Ebbe fick till uppgift, sedan han hade tröttnat på att klippa med sin minisekatör, att hjälpa farmor att vispa våffelsmet. Lunch hos farmor blir oftast våfflor med grädde och hallonsylt. En liten väska med småbilar blir till många långa samtal med den som kör eller med bilen i sig, jag vet inte. I hans fantasivärld kvittar det lika, tror jag.

Fantasier var det inte när Mats med familj var i Dalarna med husvagnen. Vid en camping, så började de pysa i ett av vagnshjulen. Vad gör man? Intill där det började pysa, så står en man som erbjuder sin hjälp: ”Parkera, så kan jag skjutsa dig så du får en ny ventil!” Sagt och gjort. Mats fick skjuts till ett hus ute i skogen och där fanns en verkstad. En ventil trollades fram och Mats skjutsades tillbaka med ett lagat husvagnshjul. Killen ville inte ens ha betalt. Det är sådant man gör, när det blir krångel för någon. Det var hans förklaring till hans samaritgärning. En del är bara för goa.

Jag hörde en go förklaring i kyrkan häromdagen. Vi var dit för att äta lunch. Kräftsoppa, hur gott som helst. Men då jag hade stått och försökt ordna min frisyr till ingen nytta, så hörde jag en kommentar av en man. ”Det är dåliga speglar här”, sa han. ”Jag tycker de skall byta ut dem. De är för gamla!” Trösterika ord, för han hade sett mitt försök att bättra på något som inte gick!

Häromdagen kom jag på att jag ser ut som den engelske premiärministern, Boris Johnson, i håret. Det är ingen komplimang till någon av oss, tycker jag. En minister och en president och en kärring, som inte ser ut att känna till att det finns hjälp att få! Hoppas att jag kanske använder de grå cellerna lite mer övertänkt än vad de gör. Men å andra sidan är det ju bara i det lilla, som jag behöver tänka.

Härom dagen så slog jag upp tidningen och såg att nu finns det robotar som matar de som inte kan äta själva!!! Vad är det för omänskligt tänkande! Skall det matas utan mänsklig kontakt? Skall det inte finnas en människa som kan småprata med den de matar? Men kanske roboten pratar om väder och vind? Om hur ”Annas” barnbarn har det i Amerika. Hur ”Gustavs” son klarade av den senaste operationen. Finns det sådana robotar? Jag bara undrar.

Tänk om den där roboten får fnatt och häller maten där den inte ska vara! Eller bara okontrollerat kommer i otakt med sina rörelser och puttar till glasögon eller gör illa på något annat vis! Det har gått för långt när de som har ordnat, att de, som har räknat ut detta har kunnat fortbilda sig. Att skolutbildningen gjort det möjligt för alla och en var. Men nu tycker jag att hjärnorna tas i anspråk utan att det tänks! Hur ska det sluta? Människor glöms bort, och vi får ta ett steg tillbaka för teknikens ”framsteg.

Egentligen, så är det ett i-lands problem eller något som jag bara hänger upp mig på, för häromdagen när min tankegång var Neeej inte regn idag också! Vadå, inte regn igen?, då kom jag ihåg filmsnutten från Afrika där det var några kvinnor på väg att hämta vatten. Det dammade om deras bara fötter, det hade inte regnat på tre år! Vadå regn igen! Jag skulle skämmas. Jag skulle tacka för det regn som kommer.  Dessa kvinnor får hämta sitt vatten som mest ser ut som det vi gav grisarna förr. En brun grå sörja. Det skall de ge sina barn! Men jag är ju bortskämd och har lätt att gnälla för allt som inte passar för dagen. Ifjol var låten en annan: Tänk om vi finge lite regn!

Nu är det den helige Mikaels dag. Då handlar texterna om änglar och kampen om det onda och goda. Jag skriver en dikt till vår gudstjänst i kyrkan varannan söndag. Nu ska det bli tal om änglar och om kampen. Ont och gott. Sådana motsatser. Motsatsen till änglar vad är det? Är det någon som har gjort illa? Någon som begått ett hiskeligt brott eller bara något litet? Jag tror inte det. Jag tror att människan i sig kan vara en ängel och motsatsen. Utan att det märks vad våra tankar innebär. Du kanske har en ängel i din närhet utan att veta om. Musiken och texten till Förklädd Gud, där det går en förklädd Gud vi din sida utan din vetskap. Så kan det ju vara, men jag vet inte om den som uppfann matarroboten är en ängel. Kanske dennes kunnande kan användas i något annat sammanhang, så inte den lilla människan blir bortglömd.

Nu är det tid för bokmässan i Göteborg. Vad det skulle vara roligt att kunna gå där och bara ta in atmosfären, titta på alla böcker och att befinna sig i denna bubbla. Har man en gång fått förmånen att jobba i en bokhandel, om än i liten skala, så har man fått smaka på.  Tänk att få vara i den där bokvärlden varje dag! Vilken ynnest. Det var en bokhandel som också sålde en hel del annat än bara böcker. Vi var ju i Sunne i hjärtat av Värmland mitt i stråket av Mårbacka och Rottneros. Det fanns mycket souvenirer, som det nästan var pinsamt att sälja. Någon liten snäckskalssköldpadda som rörde på huvudet, som  det stod Sunne på! Eller någon apparat som man kunde trycka fram bilder på, det kom fram nästan otydbara bilder från olika vyer från Turistvägen. Men såldes gjorde det ändå.

Ja, nu är september slut och vi får börja vänja oss vid dunkappor, vinterskor och ylleluva. Handskar och långkalsonger. Tänk vilken skillnad sen vi var små och man hade livstycke och yllelångstrumpor. Det var en plåga alla höstar att stänga in sig i dessa tortyrredskap, särskilt när man inte är nog tålig för ylle mot bar hud! Alla vuxna sa ju: Inte kliar det och inte sticks det! Det är du som sjåpar dig! Basta.

Jag läste septemberkrönikan för 2015 och där hade jag ondgjort mig över när jag var till fotvården. Alla i min bekantskapskrets hade himlat med ögonen, å, det var så skönt, när de gick därifrån. Jag kände ingen skillnad, hade inga besvär, hon sade att jag hade bebisfötter! Men nu kan jag lova er att det är skönt att hon finns. För jag har stelnat till. Efter lårbensbrottet så är det svårt att nå ner till vänsterfoten. Då kan jag bara sitta och se på, när det blir filat och putsat och insmort! Jag blir som jag har varit en gång – som en bebis om fötterna, och hon är nästan en ängel.

Ja, det finns änglar det var ju det jag sa. Tills nästa krönika är jag säker att ni möter både en och flera änglar. Lev väl!

En månad har gått

Augusti 2019

Ja, ifjol så skrev jag om
bränderna som härjade i våra nordliga skogar. Hemskt, var vad det var. I år så
brinner Amazonas regnskogar. Då räcker inte ens ordet hemskt till. Alla djur, som det bara finns ett litet antal kvar av,
kanske slukas av lågorna. Växtligheten, som är unik. Världens lunga kan sluta
att andas. Vad gör vi då? Flämtar oss vidare till en mycket svår framtid om den
ens finns! Det landets ledare, som till dags dato bara har åsett, har börjat
förstå, med hela världens påtryckningar, att han bara inte kan låta detta
fortsätta.

Vår religion pratar om att vi
kanske skall brinna i helvetet. Det helvetet kanske kommer att finnas här på
jorden, utan religion eller förkunnande. Ett helvete som vi har skapat själva,
när vi hade kunnat låta paradistankar ta över.
Det står ”gubbar” och säger, att det inte beror på hur vi lever som gör
att det blir katastrofer. Hur är deras hjärnor? Ganska så teflonartade och
blanka. Tur att det finns någon Greta, som har alla vindlingar i sin hjärna. Det
behövs för att väcka oss som i alla fall försöker förstå.

Man blir rädd. Kanske inte för
egen del men för kommande generationer. Jag tänker på ”mina” småpojkar, som har
en lång framtid framför sig, vilken verkar väldigt vansklig när det gäller
miljön.

På tal om småpojkar, så kan jag
rapportera att Olle nu har börjat riktiga skolan och fått en egen bänk! Vilket
steg in i den riktiga världen, så att säga. Ebbe talade om för faster Ida att
han själv går i ettan i förskolan, vad det nu innebär. Det vet nog bara han och
hans fröknar.

De var hit i söndags, pojkarna, och
uppvaktade farmor med eget ritat kort från Olle och Ebbe hade skrivit Ebbe alldeles själv. Uppklädda med ljusa
skjortor, fluga och Ebbe även i blå hatt. Stiliga värre. Olle i en ny frisyr
som mamma Ulrica hade fått instruktioner om att klippa fram från nämnda kille.
Snyggt!

Från pojkarna till deras pappa: Här
ligger två rökta abborrar i frysen, rökta av honom, fiskade av honom. Jag vet inte
var han har fått sin fiskeådra ifrån. Kanske av min pappa och min farfar, som
fiskade mycket, men de har inte kunnat lära honom. Kanske man inte behöver lära
sig, det finns ju något som heter gener och de kanske har skvätt iväg lite
groddar till fiskelängtan.

Det är klart att fisket är en del
av de naturupplevelser som lillfamiljen sätter så högt på sin agenda. Ända sen
han var liten pojke stod Mats sena sommarkvällar vid Skärdre, mellan Vaplan och
Nälden, och fiskade, kväll efter kväll. Han kunde väcka mig med en gädda eller
två. Jag stod i nattlinnet mitt i natten och flådde gäddor! Men gott blev det,
stekt med grädde eller kokt med skirat smör och pepparrot.

Jag vet att många jämtlänningar
rynkar på näsan åt gädda. Gäddan äter ju allting, säger de. Jag brukar svara
att det gör grisen också, men fläskfilé går ju ner! I Frankrike är gädda en
delikatess, så det så!

Från det ena till det andra,
precis som mina tankar – ingen ordning alls: Visst är det konstigt, men en del
blommor är hon och en del blommor är han. Daggrosen som har vuxit sig enorm i
sommar är en hon! Clematisen Jackmanni är en han! Stjärnflockan är en hon och
liljekonvaljen en han!

Stjärnflockan gjorde mig väldigt
glad denna sommar eller de som besökte den, rättare sagt. Det är en växt som
sprider sig, nästan som ogräs. Den var alldeles fylld av bin! Ja, ni läste
rätt. Jag har oförtrutet letat bin denna sommar. När Klätterhortezian blommade
för fullt var där inte ett enda bi. Andra flygfän fanns men inga bin.
Stjärnflockan som växer på baksidan av huset var en dag bara fylld av de små
jobbarna, som surrade så skönt. Inte mysigt mullrande som humlan men ändå så
kärt ljud.

När jag var barn hade vi bin. Vi
hade en italiensk sort, som lät som om de hatade endera sitt jobb eller också
hatade de blommor. Ettrigt och illavarslande. Våra ”svenska” bin var snällare i
sitt läte eller vad det heter det bin frambringar. Ljud kanske?

På tal om ljud och läten, så
läste jag en dag om nutidens alla tecken på mobilerna; ledsna gubbar och glada
gubbar, alla möjliga tecken som skickas hit och dit genom etern. Den som skrev
artikeln likställde dem med hieroglyfer som de försöker tyda från utgrävningar.
Vågar man tro på, att det mycket längre fram finns de som gräver fram nutidens
hieroglyfer från mobilerna? Men var gräver de? Med spadar gjorda för att gräva
där ute i etern? Ja, jag vet att jag har fantasi, men ni ska veta att min pappa
i sin ungdom, född 1907, läste om tunnelbanor, månraketer och snabbtåg.. Man
ska inte skratta åt fantasier, för en dag kan de bli sanningar.

Jag har en f.d. svägerska i
Värmland, Sonia. När vi var unga träffades vi ofta. Hon hade en katt, som hette
Nasser! Hon hade så härliga namn på sina katter. En av dem hette ”Smôla”! Det
betyder smula på svenska. Så hos henne kunde katter heta vad som helst.

Nasser var svanslös och världens
goaste. Han var stor och tung och ville sitta på ens axel, när man skalade
potatis. Han älskade rå potatis och det lät väldigt gott när han knaprade i sig
en klyfta eller två.

I Värmland skalades alltid
potatisen till varje middag. Det var annorlunda, när jag flyttade hit upp till
Jämtland. Här kokades potatisen med skalet på om det inte var söndag eller
främmande. Vad är det som gör att sådana vanor skiljer sig från landsända till
landsända?

Ja, nu har vi fått skattesänkning
igen, vi pensionärer. Förra gången över 60 kronor och denna gången såg jag i
Aftonbladet att jag kan få 35 kronor. Den som har högre pension får ju mycket
mer skattesänkning! Rättvist eller ej, men 35 kronor känns inte som om
tidningen hade behövt slå på stora trumman: Så mycket tjänar du på sänkta
skatten för pensionärer. Skall man skratta eller gråta?

För min del hade det kunnat stå:
Så litet tjänar du på sänkt skatt. När allt har blivit dyrare, så är det
bara ett litet stänk i havet. Jag undrar vad ”de rika” skulle ta sig till med
35 kronor. Märker de det alls i sin portmonnä? Nej, de har nog ingen portmonnä,
de slussar pengar hit och dit på alla möjliga vis. Kanske ovetande om hur
mycket de äger.

Är det litet surt som räven sa,
eller är det så att jag har mig själv att skylla? Jag var hemma och passade
mina barn, när de var små. Jag skulle ha passat andras barn i stället, det hade
betalat sig bättre. Men låginkomsttagare kommer alltid att vara låginkomsttagare,
även om de har passat andras barn eller sprungit benen av sig på ett lasarett.

I dagens tidning läste jag om
kvinnan i våra trakter som lurades av en illasinnad man och blev av med 60 000
kronor. Hur är en sådan person funtad som kan lura av en annan människa pengar?
De hon har strävat och sparat genom livet är helt plötsligt borta. Bara på
någon minut. Kan förövaren känna sig nöjd? Hur har hans fostran sett ut? Har
ingen talat om att ditt är ditt och andras hör till dem! Jag blir så ledsen för
hennes skull, som får se sina sparslantar bara fara. De som var en trygghet
till att kunna klara sig lite drägligare när pensionen är liten! Skämmas skulle
den som har lurat. Om de nu har vett att skämmas.

Det kanske fattas lite ”ta i örat”,
eller som jag och mina syskon ”straffades” med när vi varit olydiga, då vi fick
sätta oss på kökssoffan. Sitta stilla och ”bara sitta”. Vi fick inte läsa, inte
prata. Olika många minuter berodde på vad vi hade gjort för ofog. 10 minuter på
soffan, det var långa minuter när man bara skulle sitta. Effektivt var det nog,
men ganska påfrestande, särskilt om det var en oläst bok eller en tidning i
närheten, eller att höra sina syskon stoja utanför. Så jag säger: Sätt lymlarna på soffan! Länge!

Nej, nu slutar jag mina rader med
att önska er en härlig brittsommar, kanske någon färd till ett fint
lingonställe eller en korg full av gula kantareller. Lev väl och ta hand om
varandra. Och jag ska festa upp de 35 kronorna, så gott det går! Wienerbröd
till lördagskaffet kanske.

En månad har gått

Juli 2019

Ja, nu har sommaren
börjat närma sig höstkanten. När vi var ute och gick i dag, så träffade vi på
en hop gula löv från björkarna. Kändes konstigt. Är det någon mer än jag som har
missat sommaren? Med ljumma vindar och blomdoft? Det har känts fattigt, när det
gäller sommarkänslan. Utom förra veckan då värmen var dubbel, så att säga. Ena
dagen nästan 31 plusgrader och natten därpå bara 3 plusgrader. Dit det bär så
bär det!

Trädgården har
prunkat det allra bästa den har kunnat. Funkian har bara vräkt sig upp i år.
Känner inte av några begränsningar alls. Till lyst för oss som kan betrakta
den.

Ett litet smolk i
glädjebägaren är att jag av hela mitt hjärta önskar att min pappa skulle ha
fått se de plantor vi har här. Han som var så stolt över en ynka liten planta i
sin rabatt. Nu är ju utbudet så mycket mer varierat, men det är nu det.

Nu har våra
småpojkar varit i Småland och hälsat på mormor och morfar. Olle är en stor framtand
mindre. Han pillade bort den på morfar Sylves 80-årsdag! Olika presenter man
kan ge bort. Han hade också lärt sig både simma och dyka denna sommar. Han har
börjat ljuda sig till många ord i sina böcker. Tänk när hela den skatten av
olästa böcker öppnar sig. Vad kan man mer begära. Ebbe har lagt av sig
småglyttehullet och blivit säkert fem centimeter längre.

I sommar hade de
varit till Astrid Lindgrens värld och upplevt Ronja Rövardotter, då Skalle-Pär
kom inridande på en häst och de sjöng rövarsången. Spännande värre kan man tro.

Herberts medicin
”verkar” som om den ”verkar” som den ska. Men en del dagar är väl inte gjorda
för annat än försiktig verksamhet. Vi har ju ingen brådska heller egentligen.
Vi kommer iväg att handla, går någon liten promenad, när det är gynnsamt väder
och annars så går nog dagarna med en väldig fart ändå. Vi behöver inte jäkta
precis, det ser tiden ut att göra åt oss.

Tänk att vi i år
har fått se den nordafrikanska tistelfjärilen här hos oss. Några underliga
vindar förde den till våra breddgrader. Lite större och lite blekare än våra
”mönstrade” fjärilar. Jag läste i tidningen att i Stockholmstrakten hade de
fått finfrämmande av en fjäril med blå kanter på vingarna. Den hade jag velat
se.

Men i morse så såg
jag en sädesärlehona som jagade kryp till sina barn. Vilket sjå de har att
mätta dessa stora röda gap, så fort de tar sig till boet. Bara skrik och hunger
i all oändlighet. Finns det lite flygfän så går det inte att förklara för fem
små fågelungar. Tufft måste det vara om man ser det ur mänsklig synpunkt. Man
vet inte hur djuren ser det förstås.

Bara ett bi i
Klätterhortenzian har jag sett i sommar, men en massa flitiga stora och små
humlor. I går gjorde jag en sväng på baksidan och där blommar Rysk Martorn, den
var välbesökt av humlorna ska jag säga. Kul.

Jag läste i min
VI-tidning att 1979 var Sverige det första land i världen som kriminaliserade
barnaga och omvärlden hånskrattade åt oss. Nu 2019 är barnaga förbjudet i 55
länder. Heja Sverige!

I samma tidning är
det ett reportage om barn i fattiga länder som gör sina egna drömleksaker. Tioåriga
Susan har gjort en docka i lera och Julius har av samma material gjort en
mobiltelefon!

Här i våra länder
får barn nästan vad de pekar på. Hur många bilar finns det inte i en
pojkfamilj? Både radiostyrda och andra. Medan de här barnen gör en bil av en
pappkartong som går att dra i ett snöre. Glädjen måste vara stor på båda håll.
Beror bara på var barnet växer upp, men visst är det som Mats sa när han var
liten: ”Det är ojättvist mamma!”

Jag har varit på
Röda korset och köpt mig fyra pocketböcker á 12 kronor stycket. Sådana där
snälla, goa, lättlästa böcker. Sådana som tidningarnas bokrecensenter skulle
slita sitt hår för att vara tvungna att säga något om! Sådana böcker som gör
att när man lägger bort boken behöver man inte fundera vad författaren ville
säga eller hur det ska sluta, utan de är bara så goa och rara och
tillrättalagda, när man inte orkar läsa annat. Meeeen man läser i alla fall.
Utan huvudbry.

Huvudbry får jag i
korsorden ska jag säga. Det känns som tänket precis som lederna har blivit
stelare. Tankarna är som kroppen, benen har blivit längre och armarna kortare
och då är det svårt att nå golvet om jag säger så och få tag i tappade
saker/ord. Ibland kan det visa sig att en del ord har poppat fram sen jag har sovit
en natt. Var de orden var dagen innan har jag inte en aning om.

Jag såg ett program
som handlade om en av flickorna som blev beskjuten på Utöya, Ylva. Då bara 14 år gammal eller
ung. Hon träffades av fyra kulor! De som hade träffat henne i nacken och magen
gjorde inte särskilt ont från början men de båda som träffade i låren, då var
det smärtsamt. Hon var den sista som kunde räddas. Arma flicka och arma
föräldrar. När det sen blev rättegång, så var hon den yngsta som vittnade mot
Breivik. Hon sa att hon tittade på honom hela tiden. Han såg inte upp en enda
gång på henne! Hon tyckte han var feg. Efteråt sa hon till reportrarna att hon
var tvungen att träda fram, tala om hur det hade varit. För som hon sa: ”Demokrati
kostar och har alltid gjort det.” Vilket mod, vilken styrka, vilken tjej!

Ja, första augusti,
då börjar det luta åt hösten till. När jag hör augusti då tänker jag på
solvarma, mogna lingon, som jag plockat för hand i alla år. Men det är en av
minnesbilderna. För det är bara minnen nu för tiden. Minnen är att kunna ta en
cykeltur en sensommarkväll. Minnen är alla ljuden ifrån sommardansbanan, inte
bara musik, skratt och sorl utan också alla envisa myggor. Men roligt var det.

Särskilt ett ställe
i Värmland, som vi åkte till, hette Gräsmark. Där var det gemytligt, ingen herr-
och damsida. Alla i en enda stor trivsam hög vad jag vill minnas. Jag vet att
ett år hade vi med en bekant, Manfred Bogich, en handelsresande från Berlin.
Han sålde fröer för en firma som hette Müller
och son. Vi bjöd med honom en söndagskväll. Han hade aldrig varit på en
svensk sommardansbana. Där satt vi och drack kaffe vid långbord, alla dansade
med alla.
Helt plötsligt var det
två lite överförfriskade ”gammelstreikar”, som hade olika åsikter om något. Det
uppstod ett handgemäng. Han fick höra om slagsmålet och frågade: ”Blöder de?
Kan vi gå och titta?” För honom blev det intressant att få se de båda vikingarnas
strid där ute i gräset, storstadsbo som han var och kanske van vid finare
restauranger. Så visst kan vi bjuda på exotiska saker också i det lilla. Hur
det gick för slagskämparna vet jag inte, men de blev väl som vanligt sams efter
ett tag. Så var ju slagsmål förr i tiden. Då gav de sig, när någon landade på
marken. Så är det inte i dag.

En kartong från den
firma, som han representerade har jag i min ägo. En firma varifrån pappa köpte
olika sorts frön, som sen skördades som evighetsblommor, eterneller av olika
sorter. Han kunde göra sig en liten penning på torkade blommor, lite olika
växter tillsammans med den vanliga lönen som skogvaktare.

Denne Manfred
lyckades leta igen pappas lilla plantskola, där i värmlandsskogen; dåtid, utan
GPS och andra hjälpmedel, ett litet rött hus utan grannar och utan någon skylt.
Bravo, säger jag!
Å, femtio år gamla
minnen, som man kan bläddra fram bara så där. Återkalla dofter, ljud, känslor utan
problem. Visst blir man glad. Men återkalla ett namn på en före detta granne
eller så, då är det förvånansvärt tomt. Då
får jag hålla med en kvinna som sa härom dagen: ”Att åldras är inget för
veklingar.”

En månad har gått

Juni 2019

Två strandiris-blommor har slagit
ut vid staketet mot Svenssons. Vår klätterhortenzia på framsidan har tusen
knoppar. Det kommer att återigen bli en blomning, som nästan tar pusten ur oss.
Jag väntar bara på att den ska slå ut. Då kommer det många hundra flygfän för
att ta för sig av det goda. Det brukar vara mest humlor. I fjol såg jag bara
något enstaka bi, men det är klart – jag stod inte där varje minut och spanade.
Man ser ju inte skillnad på bi och bi, vilket det är Jansson eller Persson. Men
hoppet om att få se mycket pollinerande flygande små jobbare lämnar mig inte.

Nu har Herbert repat sig litet,
men han har inte den orken han skulle vilja ha. Hjärtsvikt, säger läkarna.
Hjärtat har ju klappat i 88 år och har väl rätt att säga att vänta lite, lugna
ner dig, jag orkar inte det där tempot längre. Men ovant är det, Herbert är ju
inte en sån som inte orkar. Han har ju alltid… men nu får vi följas åt in i
en annan fas av livet.

Nu visar det sig vad vårt nätverk
är värt. Som barnen sa när de var små: ”Hundra tusen millioner!” Vänner som
följer med, hjälper oss med olika saker och underlättar för oss på olika sätt.
Erik, som har hjälpt till att veckohandla, Mia, som har rensat ogräs,
Calle-Maria, som har kört bort skräp, Doffan, som har bjudit på lunch i
uppiggande syfte, Gösta och Kerstin, som är behjälpliga med än det ena än det
andra. Nu väntar vi på att Ulrica skall komma med småpojkarna och ta ett tag i
trädgården på baksidan. Då kommer Olle med arbetsbyxor, handskar och sekatör.
Ebbe får väl ta upp tallbarr ur dammen kanske.

På min almanacka står det: Hör ofta av dig till din vän, det växer
ogräs på den väg som inte vandras. Så rätt, så rätt. Då saknar jag min Elisabet
i Gränna, som var en vän och som vi hördes av med långa, långa brev! Ibland när
mina tankar far till henne, så tar jag ner pärmen med alla breven, läser,
skrattar och gråter. Nu får mina tankar flyga högre än något flygplan med post
i bagaget. Efter krönikan så bifogar jag en dikt, som jag skrev till henne
häromdagen. Hoppas bara att hon kikar ner mellan sommarmolnen och läser. På vår
stig, som vi inte kan vandra längre, växer förgätmigej.

På tal om vänner, så blev det att
min vän Tyra skjutsade mig till en diktläsarstund på Frösön, till en grupp
äldre, som jag har fått äran att träffa några gånger. Birgitta samlar ihop dem
och jag läser. Bland de som lyssnar finns en pensionerad lärarinna, som heter
Anna-Lisa. När hon som nyutexaminerad lärare kom till Föllinge, så var Tyra,
som nu är pensionär, en av eleverna i hennes första klass. I går sammanförde
jag dem. En syn som värmde mer än bara mitt hjärta.

På tal om att träffas så var jag
på 80-års kalas i Församlingsgården i Östersund. Alla 80-, 90- och 100-åringar
var bjudna på lunch. Kan tala om att det var en hel massa 80-åringar. Någon
enstaka 90-åring. Där vid bordet kom jag att sitta med en dam, som heter
Monica. Någon hade sagt till henne att min man, precis som hennes, var från
Oviken. Så blev det ett band som vi knöt då. När jag kom hem, talade jag om
kvinnan som var gift med en man från Oviken. Jag beskrev namn och var han hade
bott och Herbert mindes. ”Ja, Olle”, sa han, ”honom har jag inte sett sen han
var två år!” Herbert hade då varit 8 år och hans familj hade hälsat på Olles
föräldrar.

Efter den första lunchen har vi
träffats två gånger till och än har de inte hunnit så långt i byn, Ovikenkarlarna.
Än har de inte avhandlat alla skolkamrater, lärare, handlare, och gamla
grannar. Hur många gånger har det inte sagts: ”Vet vad det blev av honom?” ”Var
bor den flickan nu?” ”Minns du om de hade någon bror?” ”Hör du, det här var
väldigt roligt!” Monica och jag har ingen sådan minnesbank att ösa ur, men tänk
det har funnits saker att prata om i alla fall.

De börjar hota om en värmebölja, som
är på väg från ryska hållet, men i maj
och juni i år kan vi inte tala om överdriven värme. Mera normalt Jämtlandsväder.

Midsommar var som den skulle och
frångick inte vanan att vara kylig, regna lite, blåsa lite grann, men någon
solstråle i alla fall. Små grodorna
är med i alla väder. Nu har vi övergått från att hoppa till att lyssna.

På tal om väder, så hörde jag ett
svar häromdagen, som är typiskt för dagens mobil-liv. Det var kallt och blåsigt
och surt. Så jag kommenterade det. Då fick jag till svar att mobilvädret
inte hade sagt att det skulle bli så. Precis som om jag inte skulle kommentera
det riktiga vädret för i mobilen var det sommarväder. Kul! Fram för
sommaren!

Jag talade med min yngste bror
Alf och han sa att för honom har facebook en annan innebörd än för andra. När
han lägger sig och läser en bok, händer det att han somnar och boken far ner i
ansiktet på honom. Det är facebook för honom. På tal om mobiler och allt det
nya.

Jag läste i Världens Historia om en engelsk godsägare, som på 1800-talet
ställde sig på de fattigas sida. Henry Hunt var hans namn. Han talade för de
fattiga och det renderade honom över två års fängelse, men icke förty så valdes
han in i underhuset 1830. Där i ett tal, så föreslog han rösträtt för kvinnor.
Förslaget möttes med skrattsalvor! Förstås! Det drevs igenom 1928, så vi kan
väl kalla honom en föregångare med vidare vyer än de gubbs som satt i
underhuset tillsammans med honom.

Håller mig kvar i 1800-talet en
liten stund till. I mitten på det århundradet, så var det någon som fick en
snilleblixt att tillverka höger- och vänsterskor! Innan dess så hade alla små
barn ett eldorado, då de aldrig tog på sig skon på ”fel” fot! Varför heter det
fel fot förresten?

Det skulle väl hellre heta fel
sko? Eller hur.

Jag läste nu för ett tag sen att
en del av de som ”åker in i lumpen” har besvär med att knyta sina skor! I detta
kardborrebandets tidevarv. Kan de borsta skor över huvud taget? Knyta en slips?
Inte alla, det tror jag inte. Då får jag nog börja fråga en äldre generation, men
de som söker sig till militärtjänstgöring i dag kommer säkert att försvara oss
allihop. Fattiga som rika.

Jag lovade sluta den här krönikan
med en dikt om förgätmigej. Den blomman är det blåaste som finns, tycker jag.
Just när skymningen faller och det är det där särskilda ljuset, då svävar de
små blommorna. Det behöver i alla fall inte bli vackrare.

Förgätmigejblått

Du tog med dig

mina blå förgätmigej

när du dog.

Som jag sa att du skulle.

Alla var borta den våren.

I dag en annan vår.

I rabatten

utanför sovrummet

ser jag en ny

förgätmigej.

Ännu inte i blom.

Men jag vet att det blir

blå stjärnor.

Tack att du tappat ner

några frön.

Tack att du sänder

mig blå, blå tankar

från din himmel.

Den du inte trodde fanns.

Jag visste inte

men önskade

för bådas vår skull.

Min käraste vän.

En månad har gått

Maj 2019

Gått och gått. Den månaden har
haft hundrameterstidsfart, tycker jag. Ingen hejd, men mig är det hejd på! Allt
går så sakta att snart stannar det av, allt som skall gå framåt. Men vi får
vara glada att vi får vara med, se att en försommartid kommer oss till mötes,
fast vi möter den med dunkappa, mössa och handskar! Fyttiattan, vad kallt det
är plus att det blåser kraftigt från fjällen.

Vi får vara glada att vi får vara
med, men i dag har vi hälsat på, på hälsocentralen. Herbert har inte känt sig
bra senaste dagarna. Både han och jag har tyckt att han har varit lite
oföretagsam och lite låg. Väldigt olikt honom. Men skall han fylla 88 år, så
kanske att vi får räkna med att det kommer att bli ”såna där” orkeslösdagar inemellan.
En trevlig läkare vid namn Lina tyckte att det skulle följas upp med mer
provtagningar, så nästa vecka hör hon av sig. Tack!

Mer framåt är ju småpojkarna. Vi
var till Rödön och blev bjudna på Morsdags-tårta. Olle hade ritat av farmor. Jag
hade gråsilvrigt, lockigt hår och såg glad ut. Där fanns det en massa ballonger,
som svävade runt mig. Lille Ebbes teckning bestod av sex ballonger i alla
färger. Det var för svårt att rita en farmor. Däremot hade Olle visat Ebbe
bokstäverna och Ebbe hade skrivit ”Herbert kram. Farmor Grattis!” Duktigt av de båda att samarbeta.

Ida hade ”skajpat” med dem och
Olle hade visat sin nya fina cykel. ”Nu du, faster Ida, är jag utfattig. Har
inte ett öre på bankboken! Nu blir det att börja spara igen.” Typiskt för den
som är född i Stenbockens tecken.

Ja, det är vår, när vår granne
Harry plockar fram humlestörarna från vinden och monterar dem vid väggen. Det
dröjer inte länge alls förrän det är en grön matta av humlegrenar som bara har
att växa allt de orkar. Förr fanns det, på en del större gårdar i alla fall,
några humlestörar som skulle producera humleblommor till höstens ölbryggning. Vet
inte var den humlen odlades som lades i soldaternas kuddar, när de var skadade.
Humlen hade en lugnande effekt. Odlades kanske på regementets gårdar eller i
sjukhusens närhet. Skulle säker gå att googla på om jag kunde. Minns att farfar lade humleblommor i
örngottet om han hade svårt att sova.

På tal om växter som drar till
sig bin och annat av pollinerande flygfän, så ser jag annonser för
insektsdödare. Ja, där det är myriader av myggor är de befogade, men inte kan
vi behöva en insektsdödare på våra uteplatser. Vad skall våra större flygfän i
form av fåglar leva av? Svalor, flugsnappare och annat som lever av insekter.
Förr fanns det något som kallades för myggspiraler. Något som luktade elände,
den röken skulle hålla undan de bitska små myggen och knotten. Knotten kröp nog
in överallt i alla fall. Sen var det säkert hälsofarligt det vi andades in där
vid fikabordet!

Jag har skrivit en del dikter för
kyrkan, som jag läser upp vid våra gudstjänster. Jag trodde inte, när jag
började för flera år sen, att jag skulle ha en särskild pärm som det står ”Kyrkan”
på och som jag snart har fyllt med ”söndagsdikter. Det har varit väldigt
nyttigt för mig att få tänka i andra banor. Att det inte bara har varit att
fantisera ihop något, utan att det ska ha anknytning till söndagens texter. Jag
som kommer från ett ateistiskt hem, så nog har det varit utmaningar. Ibland
blir jag en trotsig treåring som stampar och säger: Det här kan jag inte tro på. Då kommer det fram i mina texter att
jag tvivlar och ibland tvivlar jag mycket kan jag säga. Men ibland blir det ett
glädjens tacktal till det som skapats. Jag har mötts av människor som har sagt
att så har jag också tänkt och då känns det bra.

Att fylla någon anteckningsbok med text, det är jag inte ensam om. Jag läste
i Illustrerad Vetenskap att Marie
Curies anteckningsbok fortfarande är skadlig att hantera! Radioaktiv, så det
bara brakar om det! Efter över 100 år sen! Den anteckningsbok, som hon bar i
sin ficka, som hon hade med sig överallt, strålar fortfarande av farliga saker men det strålande resultat som denna
kvinna kom fram till kommer aldrig att släckas. Kanske att anteckningsbokens
strålar falnar och dör, men när det sker kan man undra.

Jag fick en tidning, som heter Värmländsk Kultur, och där visades en
ung konstnärs färdigheter som målare. Han hade skickat in några tavlor till
Liljevalchs vårsalong. Den första som såldes där i år var av hans alster.
Såldes för 40 000 kronor. En stor tavla som föreställde grangrenar! Realism i
allra högsta grad. Men med drömska vibbar. Leif Engström – slå upp det och läs
vidare om honom. Spännande.

I veckan så är vi bjudna på
studentfest till ett av våra ”fådda” barnbarn. Astrid, hon har klarat av sin
kockutbildning med glans. Hennes inbjudan var så rar, bilden som fanns i kortet
föreställer en liten Astrid, kanske 3 – 4 års ålder, med mammas mjuka jumper
som är jättestor, räcker till fötterna och upprullade ärmar hundra gånger.
Väldigt okammad och solen som strålar genom trasslet. En underbar liten
trollunge som säger ”Välkommen till mig!” Rikedom, det är vad det är.

Ja, nu har en av mina äldsta
Jämtlandsvänner avlidit. Hon fanns i Nälden, när jag kom flyttande. Edith, hon
som tog mig med till olika begivenheter inom hennes bekantskapskrets. Som såg
till att vi var välkomnade på olika ställen, både jag och Ida. Sånt som är så
värdefullt, när man kommer ny. Flera av Idas klasskamrater hade hon bjudit till
sig för att de skulle träffas innan skolan började efter jul. Sen skrattades
och fnittrades det hos oss utan uppehåll. Härliga minnen som ingen kan ta ifrån
varken Ida eller mig. Ett stort tack till en kär vän.

Som sagt, Herbert känner sig inte
kry, så i går kom det kära vänner och klippte gräset åt oss. Doffan tog med sig
en till ”sådan där – fådd” flicka, Calle-Maria, som for runt här i en väldans
fart, koncentrerad och full av iver. Tänk att, som det nu för tiden heter, ett
nätverk är så otroligt värdefullt att kunna ta del av. Det klipptes och
krattades och ytterligare en godsak som kom som grädde på moset, var att vi
fick ha labradoren Dunder inne hos oss. Det var mycket gosande och krafs.

Jag låg i natt och tänkte på så
mycket som man inte vet, så mycket man aldrig hört talas om och ändå har klarat
sig utan. Denna gräsklippande Calle-Maria och jag började tala om korsord, om
bokstäver och siffror. Jag har alltid älskat bokstäver och varit ”skiträdd” för
allt som har med matematik att göra. Lugn, jag kan min multiplikationstabell
som ett rinnande vatten, men det var med stor möda den fastnade. Jag hoppas att
den sitter där, har inte testat, kanske skulle rabbla den på försök. Nåja,
Calle-Maria nämnde matematiska termer som jag aldrig hört talas om och kanske
inte ens kan stava till. Det kunde hon, därtill att hon var en fena på korsord.

Jag har ju klarat mig hittills,
med det jag kan, men kanske hade livet sett annorlunda ut om jag hade mer
kunskap om mer saker, men vid 80-års ålder så kan jag inte göra så stora förändringar.

Kanske skulle jag försöka att
smyga mig på en mobiltelefon. Jag skall lägga huvudet på sned och be Erik att
hjälpa mig. Det skulle vara roligt att skicka små meddelanden hit och dit och
att kunna skicka bilder och framför allt ta emot bilder.

Stackars er, då blir ni nedlusade
med ord, så fort jag kommer på nå`t. Men tills dess så får ni stava er igenom
min krönika som Ingegerd så oförtrötterlig vidarebefordrar till er. Ha det gott
och som tiden rusar, så sitter jag väl inom kort och skriver igen. Kram.

En månad har gått

April 2019

Jag läser igenom några krönikor
av apriltankar sen några år bakåt och tänker
att jag inte skall upprepa mig, men det är ju så att det som händer på vår tomt,
det händer ju varje vår. Likadant. Bara lite olika långt gånget eller att våren
är senare något år.

Jag gick i alla fall och luktade
på Klätterhortenzians stora gröna knoppar alldeles intill husvägen, där de har
bekänt färg. De doftar grönt. Alldeles riktigt som jag skrev 2014.Krocusmångfalden
har klingat av, det har varit för torrt och varmt. De stod kanske bara en vecka
i all sin prakt, sen lade de sig ner, såg ut som om de vilade. De tänkte kanske
stiga upp igen. Inte en humla, inte ett bi såg jag i dem. En nässelfjäril som
knappt hade styrfart var det enda glädjande i flygfä som jag har sett i vår.
Någon ensam fluga har surrat på. Undrar om vi ska köpa ett sånt där bihotell,
sätta fast det i Hortenzian i sommar. Dit når solens strålar ganska tidigt,
ingångarna vänder mot solsidan. Försöka duger.

Men ett som är sig likt är att
jag ser Herbert städa trädgården. Han kommer in och är förbannad för att han inte
orkar lika långa pass som han har gjort. Nu bemöter jag hans klagan med bara de
här orden: ”Hur gammal är du?” Svar: ”87 år”. Mer tycker jag inte behöver
sägas. Har man inte rätt att arbeta kortare pass, när man närmar sig 90 år? Har
man inte rätt att ta paus oftare? Och kan man inte vara glad över att
man tar sig ut i trädgården, tar sig ner på knä, kan rensa och klippa och göra
fint? Kan man inte det?

Jag bakade matbröd härom dagen
och skulle sen laga middag. Det var allt jag klarade den dagen. Kände mig stolt
och glad och lite ledsen. Förut har man inte reflekterat över att man orkat två
saker på en dag. Nu blir man stolt.

Lite stolt kände jag mig, när jag
gick ut från Kyrkans hus i Sundsvall, inbjuden av Erica att föreläsa om mitt
arbete med Helen-präst och kyrkan. Jag var spänd och nervös inför arbetet.

Först skulle Herbert och jag resa
med tåg. Det är tusen år sen. Allt var nytt. Numreringen på sittplatserna höll
vi inte på att hitta. Biljetterna var en hel A4 sida. Slöseri med papper?
Biljetten förr var bara en del av det fladderpapper som vi skulle hålla reda
på. Men en del hade ju biljetten i sin mobil, det var ju klimatsmart.

Jag skulle föreläsa om Från
ett ateistiskt hem till ett hem i kyrkan. Jag klarade det och de som
lyssnade var en grupp damer: Kvinnor för mission. Jag blev väl mottagen,
först med en god middag hos Erica och hennes man Erik. Efter det en hotellnatt
med tillhörande frukost. När vi skulle plocka för oss, så stirrade vi på säkert
hundra olika ätbara saker. Gryn, frön, bröd, safter, sylter, mjölk, fil, ostar,
korvar och andra pålägg. Gröt i olika fasoner, äggröra, prinskorv, pannkakor!
Allt möjligt och en del omöjligt. Vi tittade inte under alla lock! Lite mätt
blev man innan man hade börjat.

På kvällen, när vi var hemma igen,
så var vi glada för det vi hade upplevt, men minst lika glada över att känna
igen sin egen kudde och våra tofflor gladdes över att känna igen golven de gick
på! Vi var glada över upplevelsen och att det var genomförbart. Kroppen är
gammal och lika så hjärnan.

Över till barnbarnsföljetongen.
Hit har pojkarna kommit, faster Ida har varit hemma över påsk. Vi har firat 4-årsdag
med Ebbe ute på Rödön. En dag, när han var här, satt han och ritade och faster
Ida sa: ”Jag tycker du är söt Ebbe.” Han tittade inte ens upp, svarade bara: ”Ja,
jag vet.”

Han har svårt att veta vilka tal
som kommer efter 30-40-50 etc. Han räknade och kom fram till 37, 38, 39,
tittade klurigt med rynkade ögonbryn och sa väldigt utdraget och frågande ”Seeextiiii?” Han fick omtalat att det var 40 och
han var nöjd. Men kanske det var rätt med seextii. Gör inget att försöka, det
kan vara rätt.

En dag var Olle här, faster Ida
och han väntade hem oss från affären. De skulle gömma sig i en filt och
fåtöljkoja i vardagsrummet. De räknade fel på tiden och vi dröjde. En hel timme
(!!) satt de där och väntade. Olles kommentarer under den timmen kunde låta så
här: ”Tycker du inte att jag har ett väldigt tålamod, Ida?” En annan kommentar:
”Man skulle kunna kalla dem sniglar!” Det gulligaste var följande: ”Det här
är livet, faster Ida, sitta med dig i en koja, äta chips och mysa!” Faster
Idas hjärta växte sig väldigt stort och rymde mycken kärlek skall sägas.

Från ung till gammal. Jag läste
att PRO skulle försöka få regeringen att lägga fram ett lagförslag om att
bankerna skulle vara tvungna att hantera kontanter! Vad i herrans namn har vi
bank till annars? Alla som bor på
landsbygden, alla som inte kan betala med kort. De får skylla sig själva, så
känns det! Att tvätta svarta pengar det går
bra, det som kan kosta miljarder i böter. Men att nedlåta sig att ta emot en
spargris från ett litet barn, det lönar sig inte! Är det någon som begriper
resonemanget? Vi, de små människorna som är ”mindre lönsamma”, är inget värda.
Men ser de nu vad de stora gesterna med penningtvätt kostar? Vad det kostar i
tillit och förtroende?

Jag lyssnade på Fråga doktorn, där det sägs gång på
gång: ”Ta kontakt med din hälsocentral så får du hjälp.” Ja, visst får man
hjälp, men man ska ta sig fram till en svarande människa i telefonen först. Telefontid
mellan 8-10. Har man en vanlig telefon, så är kön full tre minuter efter 8.
Försök igen! Om man kommer fram den dagen får man då en telefontid till sin
läkare om ett antal veckor. I stället för att ha en lista och skriva in mig för
ett besök, så ska doktorn ringa upp för att boka en tid med mig! Boka en tid
direkt, så är ett moment borta av doktorns så dyrbara tid. Har jag två problem
så måste jag ställa mig i kö för nästa krämpa. För tiden är bara för ett
problem i taget.

Jag har uppmärksammat att unga
föräldrar har ett konstigt beteende nu för tiden. Inte alla, men många. De går
med sina mobiler, skjuter sin barnvagn och noll ögonkontakt med sitt barn.
Okej, kanske barnet sover, men inte sover väl alla barn alltid? Eller? Man kan
säga att dagens samhälle är ”mobiliserat” på något vis. Barn vill ju ha
kontakt, pekar på något de ser eller kanske kan säga mamma och mamma hör inte!

På tåget blev det väldigt tydligt
också. Det var en ung familj med mamma, pappa, barn – en liten söting på 3
månader kanske. Pappan, som jag upplevde som ”svår”, hade proppar i öronen och
stora svarta solglasögon! Han tittade på sitt barn ibland och log. Hur såg det
ut i den lillas ögon? Han sa inget utan bara log! Mamman ammade, men var också
uppbunden på nätet långa stunder. Ingen pratade med den lilla! Jag blev så
bedrövad för jag skulle ha velat ta henne i min famn, sökt hennes ögon och bara
ha pratat en massa obegripliga saker, men hade funnits för hennes blick och
öron.

Nu har jag skrivit en hel
aprilkrönika, ni har fått höra om frånvarande humlor, arbetande äldre herrar,
kojbesökare, tågresor, bankelände och lite stolthet. Önskar er alla en ljummen vår med lagom
mycket regn.

En månad har gått

Mars 2019

Tiden knaprar i sig månad för
månad. Snömånaderna har kanske tillryggalagts, så och stormarna. Det har blåst
ordentligt kring öronen på oss denna vinter/vår. Än tar det ett tag innan vår
trädgård töar fram. Vilken längtan att se de första gröna bladen.

På tal om gröna blad så såg och
hörde jag en meteorolog i tv, som inte kunde namnen på varken blåsippa eller
tussilago. Han gissade på krokus och maskros. Jag började himla med ögonen och:
”Vaaa, kan han inte det!” Men så kom jag på att han kan namnen på alla
molnformationer och väderfenomen där i skyn. Jag kan intet om det! Man får
tänka sig för innan man tycker hurra vad jag är bra och duktig.

Bra, tycker jag, att Krokoms
kommun är som har tagit hand om sina nysvenskar, när Migrationsverket skulle
flytta dem från deras hemort Krokom. De fixade hyreskontrakt och banade väg för
dem som vill bli kvar där och inrätta sitt liv efter vad som de kämpat sig
till. Först med att fly från sitt eget land, de umbäranden som de har
genomlevt, tragglat på ett för dem alldeles konstigt språk, vant sig vid nya
ljud, nya smaker och dofter. Börjat inrätta sig, Heder åt den kommunen.

Mindre hedervärt är väl kvinnan
som basade för Swedbank, vilken duperade så många om vad banken höll på med.
Men hon var ju inte ensam. Styrelsen hade ju vilselett någon granskande nämnd.
Efteråt stod nya styrelsens ordförande Herr NN och talade om att styrelsen hade
gjort ett gott jobb! Vad hade de för referensramar för ett gott jobb? Därtill
får hon som fick kicken 21 miljoner i avgångsvederlag. Jag undrar i mitt stilla
sinne, gjorde hon rätt för det?

Människoöden från förr läser jag
om i Herberts historietidning. Jag läste om Margaret Sanger som 1916 startade
en klinik för födelsekontroll i USA. Hon fängslades och burades in i 30 dagar.
Ja, ja.

1856 var året då kvinnor fick
tillträde till caféerna i Wien. Där hade förut bara männen möjlighet att gå på
fiket och läsa de över 40 olika dagstidningarna som fanns! Kvinnorna skulle
hållas borta från både fika och nyheter. Med så många tidningar i en stad, så
måste det ha varit som nu, hittepånyheter, också. Lästes och troddes på,
som vi gör i dag. Vi kanske måste vara mer kritiska till vad vi tar till oss.

På tal om kvinnors rättigheter,
så ska visst kvinnorna Saudiarabien få ta körkort! 2019. Heja på! Lycka till.
Jag undrar när den första kvinnan i Sverige tog körkort. Jag bad Ida googla på
det och svaret på min begäran är att kvinnan hette Alexandra Gjestwang och året
var 1907. Det låter som om namnet är
norskt, ganska typiskt att det var en norska om man får rätta sig efter
namnet.

Jag fortsätter med gammelnyheter.
I Finland har de vid utgrävningar av en stenåldersboplats hittat ett 5000 år
gammalt tuggummi. Avtryck av tänder syntes tydligt. Tuggummit var inte en Toy,
utan en stor tugga kåda. Visst har ni också tuggat kåda? Undrar om
stenålderspappan tillrättavisade sitt barn med: ”Det var väl ett väldigt
tuggande och smackande. Spotta ut den där tuggbussen.” Eller kanske det var den
tidens tandvård.

Det går en serie på tv, som heter
Vem bor här? Jag skulle egentligen
inte uttala mig om det, har bara sett sådana där glimtar, som lite reklam, men
i tidningen häromdagen uttalade sig programledaren Malin Olsson så här: ”I år
har vi överträffat oss själva med att åka norrut, ända till Umeå! Vi ville se
hur stilen på inredning ser ut så långt upp.” Vadå? Skulle det vara annorlunda Ikeamöbler här? Eller, en
gustaviansk soffa ser ut likadan var den står. Varför skulle det vara
annorlunda här än i Malmö eller Djursholm.
Jag vill bara tala om att det finns olika inkomstgrupper ovanför
Dalälven också! Olika människor som inreder efter sitt eget tyckande och behov,
var de än bor, så tror jag. Så det så. Inte undra på att det är skillnad
på norr och söder även i programskaparnas tänkande, när det är skillnad i
politiken och lite varstans. Ett vet jag i alla fall; det
finns hemlösa på alla ställen och de kan inte välja sina möbler eller bostäder.

På tal om boende. Till steget från vanligt boende
till att vara hemlös, till mat i värmestugan är steget bara en tröskel, eller
en skilsmässa eller arbetslöshet. Frida som driver en lunchrestaurang Fridas
kök här i stan skall försöka att ha någon sorts servering på lördagar
och söndagar för dem som brukar gå till värmestugan. Vad jag förstår, så
behövde hon kanske hjälp att förbereda maten. Kan du, så spring inom, du som
har tid och ork över. Som hon sa, kanske kunde någon skala lite morötter eller
annat.

Jag talade med Ida om att hon
hade skajpat med pojkarna. Olle väntade på pappa som hade varit tillsammans med
arbetskamraterna på någon samling från lördag till söndag. Han tyckte det var
konstigt att pappa hade varit borta på natten. Då jobbade man väl inte i alla
fall.

Ebbe han hade talat om för Ida
att veckan i förskolan hade varit bautarolig ända tills i fredags, men då hade
det inte varit bra alls. Varför då, hade hon frågat. ”Jo, ser du, jag längtade
så efter dig! Jag vill att det ska bli påsk snart!” Kan man smöra faster mer än
så?

Erik och Ghita ska få (eller
köpa) en hundvalp, ett fyrfotabarnbarn till helgen. En sorts spaniel, brun och
vit, som ska heta Rut. Ghitas farmor, som hette Rut, blev över 100 år, så de
hoppas att den här Rut ska bli jättegammal. De har ju haft otur med ett par
hundar förut. Men det kanske är så att heter man Rut kanske chanserna är större,
och så lite magi till det. När Ida kommer nu i påsk, så ska de komma hit och vi
ska få lyfta, klia, gosa och bara ta in doften av hundvalp! Med sylvassa tänder
som biter här och var, så skall vi ändå förtjusas av henne.

Vi brukar ha främmande av en
fyrfotavän som heter Dunder. En brun labrador, som verkar vara gjord av brun
betong, stooor och tung och alldeles så go som en hund kan vara. Han är
tillsagd att inte rusa fram mot oss, för vi kan ju tratta omkull, men han är så
lugn och fin. Det blir mycket krafs kan jag lova. Doffan, hans matte, gör sig
något ärende hit ibland, när vi blir hundsjuka.

Jag oroar mig för vad det ska bli
för framtid för våra barnbarnsbarn. Med två eller fyra fötter. Har de möjlighet
att se isbjörnar i det fria livet. Inte bara på zoologiska parker. Jag läste nu
att 23 arter av våra vildbin håller på att utrotas. Tänk om vi alla skulle
skaffa ett insektshem och sätta någonstans. Har man ingen trädgård kanske man
kan höra sig för att få sätta dem i något träd vid en blomsteräng. Vad vet jag.
Det finns färdiga på Lantgården och
som Olle sa: ”Det finns på Jula, det
har farfar och jag sett.” Ja, jag oroar mig och oro är omtankar som tar långa
omvägar.

Tills våra vägar möts igen vill
jag önska tövädersdagar och humlesurr.