margaretatankar.se

En månad har gått

Augusti 2019

Ja, ifjol så skrev jag om
bränderna som härjade i våra nordliga skogar. Hemskt, var vad det var. I år så
brinner Amazonas regnskogar. Då räcker inte ens ordet hemskt till. Alla djur, som det bara finns ett litet antal kvar av,
kanske slukas av lågorna. Växtligheten, som är unik. Världens lunga kan sluta
att andas. Vad gör vi då? Flämtar oss vidare till en mycket svår framtid om den
ens finns! Det landets ledare, som till dags dato bara har åsett, har börjat
förstå, med hela världens påtryckningar, att han bara inte kan låta detta
fortsätta.

Vår religion pratar om att vi
kanske skall brinna i helvetet. Det helvetet kanske kommer att finnas här på
jorden, utan religion eller förkunnande. Ett helvete som vi har skapat själva,
när vi hade kunnat låta paradistankar ta över.
Det står ”gubbar” och säger, att det inte beror på hur vi lever som gör
att det blir katastrofer. Hur är deras hjärnor? Ganska så teflonartade och
blanka. Tur att det finns någon Greta, som har alla vindlingar i sin hjärna. Det
behövs för att väcka oss som i alla fall försöker förstå.

Man blir rädd. Kanske inte för
egen del men för kommande generationer. Jag tänker på ”mina” småpojkar, som har
en lång framtid framför sig, vilken verkar väldigt vansklig när det gäller
miljön.

På tal om småpojkar, så kan jag
rapportera att Olle nu har börjat riktiga skolan och fått en egen bänk! Vilket
steg in i den riktiga världen, så att säga. Ebbe talade om för faster Ida att
han själv går i ettan i förskolan, vad det nu innebär. Det vet nog bara han och
hans fröknar.

De var hit i söndags, pojkarna, och
uppvaktade farmor med eget ritat kort från Olle och Ebbe hade skrivit Ebbe alldeles själv. Uppklädda med ljusa
skjortor, fluga och Ebbe även i blå hatt. Stiliga värre. Olle i en ny frisyr
som mamma Ulrica hade fått instruktioner om att klippa fram från nämnda kille.
Snyggt!

Från pojkarna till deras pappa: Här
ligger två rökta abborrar i frysen, rökta av honom, fiskade av honom. Jag vet inte
var han har fått sin fiskeådra ifrån. Kanske av min pappa och min farfar, som
fiskade mycket, men de har inte kunnat lära honom. Kanske man inte behöver lära
sig, det finns ju något som heter gener och de kanske har skvätt iväg lite
groddar till fiskelängtan.

Det är klart att fisket är en del
av de naturupplevelser som lillfamiljen sätter så högt på sin agenda. Ända sen
han var liten pojke stod Mats sena sommarkvällar vid Skärdre, mellan Vaplan och
Nälden, och fiskade, kväll efter kväll. Han kunde väcka mig med en gädda eller
två. Jag stod i nattlinnet mitt i natten och flådde gäddor! Men gott blev det,
stekt med grädde eller kokt med skirat smör och pepparrot.

Jag vet att många jämtlänningar
rynkar på näsan åt gädda. Gäddan äter ju allting, säger de. Jag brukar svara
att det gör grisen också, men fläskfilé går ju ner! I Frankrike är gädda en
delikatess, så det så!

Från det ena till det andra,
precis som mina tankar – ingen ordning alls: Visst är det konstigt, men en del
blommor är hon och en del blommor är han. Daggrosen som har vuxit sig enorm i
sommar är en hon! Clematisen Jackmanni är en han! Stjärnflockan är en hon och
liljekonvaljen en han!

Stjärnflockan gjorde mig väldigt
glad denna sommar eller de som besökte den, rättare sagt. Det är en växt som
sprider sig, nästan som ogräs. Den var alldeles fylld av bin! Ja, ni läste
rätt. Jag har oförtrutet letat bin denna sommar. När Klätterhortezian blommade
för fullt var där inte ett enda bi. Andra flygfän fanns men inga bin.
Stjärnflockan som växer på baksidan av huset var en dag bara fylld av de små
jobbarna, som surrade så skönt. Inte mysigt mullrande som humlan men ändå så
kärt ljud.

När jag var barn hade vi bin. Vi
hade en italiensk sort, som lät som om de hatade endera sitt jobb eller också
hatade de blommor. Ettrigt och illavarslande. Våra ”svenska” bin var snällare i
sitt läte eller vad det heter det bin frambringar. Ljud kanske?

På tal om ljud och läten, så
läste jag en dag om nutidens alla tecken på mobilerna; ledsna gubbar och glada
gubbar, alla möjliga tecken som skickas hit och dit genom etern. Den som skrev
artikeln likställde dem med hieroglyfer som de försöker tyda från utgrävningar.
Vågar man tro på, att det mycket längre fram finns de som gräver fram nutidens
hieroglyfer från mobilerna? Men var gräver de? Med spadar gjorda för att gräva
där ute i etern? Ja, jag vet att jag har fantasi, men ni ska veta att min pappa
i sin ungdom, född 1907, läste om tunnelbanor, månraketer och snabbtåg.. Man
ska inte skratta åt fantasier, för en dag kan de bli sanningar.

Jag har en f.d. svägerska i
Värmland, Sonia. När vi var unga träffades vi ofta. Hon hade en katt, som hette
Nasser! Hon hade så härliga namn på sina katter. En av dem hette ”Smôla”! Det
betyder smula på svenska. Så hos henne kunde katter heta vad som helst.

Nasser var svanslös och världens
goaste. Han var stor och tung och ville sitta på ens axel, när man skalade
potatis. Han älskade rå potatis och det lät väldigt gott när han knaprade i sig
en klyfta eller två.

I Värmland skalades alltid
potatisen till varje middag. Det var annorlunda, när jag flyttade hit upp till
Jämtland. Här kokades potatisen med skalet på om det inte var söndag eller
främmande. Vad är det som gör att sådana vanor skiljer sig från landsända till
landsända?

Ja, nu har vi fått skattesänkning
igen, vi pensionärer. Förra gången över 60 kronor och denna gången såg jag i
Aftonbladet att jag kan få 35 kronor. Den som har högre pension får ju mycket
mer skattesänkning! Rättvist eller ej, men 35 kronor känns inte som om
tidningen hade behövt slå på stora trumman: Så mycket tjänar du på sänkta
skatten för pensionärer. Skall man skratta eller gråta?

För min del hade det kunnat stå:
Så litet tjänar du på sänkt skatt. När allt har blivit dyrare, så är det
bara ett litet stänk i havet. Jag undrar vad ”de rika” skulle ta sig till med
35 kronor. Märker de det alls i sin portmonnä? Nej, de har nog ingen portmonnä,
de slussar pengar hit och dit på alla möjliga vis. Kanske ovetande om hur
mycket de äger.

Är det litet surt som räven sa,
eller är det så att jag har mig själv att skylla? Jag var hemma och passade
mina barn, när de var små. Jag skulle ha passat andras barn i stället, det hade
betalat sig bättre. Men låginkomsttagare kommer alltid att vara låginkomsttagare,
även om de har passat andras barn eller sprungit benen av sig på ett lasarett.

I dagens tidning läste jag om
kvinnan i våra trakter som lurades av en illasinnad man och blev av med 60 000
kronor. Hur är en sådan person funtad som kan lura av en annan människa pengar?
De hon har strävat och sparat genom livet är helt plötsligt borta. Bara på
någon minut. Kan förövaren känna sig nöjd? Hur har hans fostran sett ut? Har
ingen talat om att ditt är ditt och andras hör till dem! Jag blir så ledsen för
hennes skull, som får se sina sparslantar bara fara. De som var en trygghet
till att kunna klara sig lite drägligare när pensionen är liten! Skämmas skulle
den som har lurat. Om de nu har vett att skämmas.

Det kanske fattas lite ”ta i örat”,
eller som jag och mina syskon ”straffades” med när vi varit olydiga, då vi fick
sätta oss på kökssoffan. Sitta stilla och ”bara sitta”. Vi fick inte läsa, inte
prata. Olika många minuter berodde på vad vi hade gjort för ofog. 10 minuter på
soffan, det var långa minuter när man bara skulle sitta. Effektivt var det nog,
men ganska påfrestande, särskilt om det var en oläst bok eller en tidning i
närheten, eller att höra sina syskon stoja utanför. Så jag säger: Sätt lymlarna på soffan! Länge!

Nej, nu slutar jag mina rader med
att önska er en härlig brittsommar, kanske någon färd till ett fint
lingonställe eller en korg full av gula kantareller. Lev väl och ta hand om
varandra. Och jag ska festa upp de 35 kronorna, så gott det går! Wienerbröd
till lördagskaffet kanske.

En månad har gått

Juli 2019

Ja, nu har sommaren
börjat närma sig höstkanten. När vi var ute och gick i dag, så träffade vi på
en hop gula löv från björkarna. Kändes konstigt. Är det någon mer än jag som har
missat sommaren? Med ljumma vindar och blomdoft? Det har känts fattigt, när det
gäller sommarkänslan. Utom förra veckan då värmen var dubbel, så att säga. Ena
dagen nästan 31 plusgrader och natten därpå bara 3 plusgrader. Dit det bär så
bär det!

Trädgården har
prunkat det allra bästa den har kunnat. Funkian har bara vräkt sig upp i år.
Känner inte av några begränsningar alls. Till lyst för oss som kan betrakta
den.

Ett litet smolk i
glädjebägaren är att jag av hela mitt hjärta önskar att min pappa skulle ha
fått se de plantor vi har här. Han som var så stolt över en ynka liten planta i
sin rabatt. Nu är ju utbudet så mycket mer varierat, men det är nu det.

Nu har våra
småpojkar varit i Småland och hälsat på mormor och morfar. Olle är en stor framtand
mindre. Han pillade bort den på morfar Sylves 80-årsdag! Olika presenter man
kan ge bort. Han hade också lärt sig både simma och dyka denna sommar. Han har
börjat ljuda sig till många ord i sina böcker. Tänk när hela den skatten av
olästa böcker öppnar sig. Vad kan man mer begära. Ebbe har lagt av sig
småglyttehullet och blivit säkert fem centimeter längre.

I sommar hade de
varit till Astrid Lindgrens värld och upplevt Ronja Rövardotter, då Skalle-Pär
kom inridande på en häst och de sjöng rövarsången. Spännande värre kan man tro.

Herberts medicin
”verkar” som om den ”verkar” som den ska. Men en del dagar är väl inte gjorda
för annat än försiktig verksamhet. Vi har ju ingen brådska heller egentligen.
Vi kommer iväg att handla, går någon liten promenad, när det är gynnsamt väder
och annars så går nog dagarna med en väldig fart ändå. Vi behöver inte jäkta
precis, det ser tiden ut att göra åt oss.

Tänk att vi i år
har fått se den nordafrikanska tistelfjärilen här hos oss. Några underliga
vindar förde den till våra breddgrader. Lite större och lite blekare än våra
”mönstrade” fjärilar. Jag läste i tidningen att i Stockholmstrakten hade de
fått finfrämmande av en fjäril med blå kanter på vingarna. Den hade jag velat
se.

Men i morse så såg
jag en sädesärlehona som jagade kryp till sina barn. Vilket sjå de har att
mätta dessa stora röda gap, så fort de tar sig till boet. Bara skrik och hunger
i all oändlighet. Finns det lite flygfän så går det inte att förklara för fem
små fågelungar. Tufft måste det vara om man ser det ur mänsklig synpunkt. Man
vet inte hur djuren ser det förstås.

Bara ett bi i
Klätterhortenzian har jag sett i sommar, men en massa flitiga stora och små
humlor. I går gjorde jag en sväng på baksidan och där blommar Rysk Martorn, den
var välbesökt av humlorna ska jag säga. Kul.

Jag läste i min
VI-tidning att 1979 var Sverige det första land i världen som kriminaliserade
barnaga och omvärlden hånskrattade åt oss. Nu 2019 är barnaga förbjudet i 55
länder. Heja Sverige!

I samma tidning är
det ett reportage om barn i fattiga länder som gör sina egna drömleksaker. Tioåriga
Susan har gjort en docka i lera och Julius har av samma material gjort en
mobiltelefon!

Här i våra länder
får barn nästan vad de pekar på. Hur många bilar finns det inte i en
pojkfamilj? Både radiostyrda och andra. Medan de här barnen gör en bil av en
pappkartong som går att dra i ett snöre. Glädjen måste vara stor på båda håll.
Beror bara på var barnet växer upp, men visst är det som Mats sa när han var
liten: ”Det är ojättvist mamma!”

Jag har varit på
Röda korset och köpt mig fyra pocketböcker á 12 kronor stycket. Sådana där
snälla, goa, lättlästa böcker. Sådana som tidningarnas bokrecensenter skulle
slita sitt hår för att vara tvungna att säga något om! Sådana böcker som gör
att när man lägger bort boken behöver man inte fundera vad författaren ville
säga eller hur det ska sluta, utan de är bara så goa och rara och
tillrättalagda, när man inte orkar läsa annat. Meeeen man läser i alla fall.
Utan huvudbry.

Huvudbry får jag i
korsorden ska jag säga. Det känns som tänket precis som lederna har blivit
stelare. Tankarna är som kroppen, benen har blivit längre och armarna kortare
och då är det svårt att nå golvet om jag säger så och få tag i tappade
saker/ord. Ibland kan det visa sig att en del ord har poppat fram sen jag har sovit
en natt. Var de orden var dagen innan har jag inte en aning om.

Jag såg ett program
som handlade om en av flickorna som blev beskjuten på Utöya, Ylva. Då bara 14 år gammal eller
ung. Hon träffades av fyra kulor! De som hade träffat henne i nacken och magen
gjorde inte särskilt ont från början men de båda som träffade i låren, då var
det smärtsamt. Hon var den sista som kunde räddas. Arma flicka och arma
föräldrar. När det sen blev rättegång, så var hon den yngsta som vittnade mot
Breivik. Hon sa att hon tittade på honom hela tiden. Han såg inte upp en enda
gång på henne! Hon tyckte han var feg. Efteråt sa hon till reportrarna att hon
var tvungen att träda fram, tala om hur det hade varit. För som hon sa: ”Demokrati
kostar och har alltid gjort det.” Vilket mod, vilken styrka, vilken tjej!

Ja, första augusti,
då börjar det luta åt hösten till. När jag hör augusti då tänker jag på
solvarma, mogna lingon, som jag plockat för hand i alla år. Men det är en av
minnesbilderna. För det är bara minnen nu för tiden. Minnen är att kunna ta en
cykeltur en sensommarkväll. Minnen är alla ljuden ifrån sommardansbanan, inte
bara musik, skratt och sorl utan också alla envisa myggor. Men roligt var det.

Särskilt ett ställe
i Värmland, som vi åkte till, hette Gräsmark. Där var det gemytligt, ingen herr-
och damsida. Alla i en enda stor trivsam hög vad jag vill minnas. Jag vet att
ett år hade vi med en bekant, Manfred Bogich, en handelsresande från Berlin.
Han sålde fröer för en firma som hette Müller
och son. Vi bjöd med honom en söndagskväll. Han hade aldrig varit på en
svensk sommardansbana. Där satt vi och drack kaffe vid långbord, alla dansade
med alla.
Helt plötsligt var det
två lite överförfriskade ”gammelstreikar”, som hade olika åsikter om något. Det
uppstod ett handgemäng. Han fick höra om slagsmålet och frågade: ”Blöder de?
Kan vi gå och titta?” För honom blev det intressant att få se de båda vikingarnas
strid där ute i gräset, storstadsbo som han var och kanske van vid finare
restauranger. Så visst kan vi bjuda på exotiska saker också i det lilla. Hur
det gick för slagskämparna vet jag inte, men de blev väl som vanligt sams efter
ett tag. Så var ju slagsmål förr i tiden. Då gav de sig, när någon landade på
marken. Så är det inte i dag.

En kartong från den
firma, som han representerade har jag i min ägo. En firma varifrån pappa köpte
olika sorts frön, som sen skördades som evighetsblommor, eterneller av olika
sorter. Han kunde göra sig en liten penning på torkade blommor, lite olika
växter tillsammans med den vanliga lönen som skogvaktare.

Denne Manfred
lyckades leta igen pappas lilla plantskola, där i värmlandsskogen; dåtid, utan
GPS och andra hjälpmedel, ett litet rött hus utan grannar och utan någon skylt.
Bravo, säger jag!
Å, femtio år gamla
minnen, som man kan bläddra fram bara så där. Återkalla dofter, ljud, känslor utan
problem. Visst blir man glad. Men återkalla ett namn på en före detta granne
eller så, då är det förvånansvärt tomt. Då
får jag hålla med en kvinna som sa härom dagen: ”Att åldras är inget för
veklingar.”

En månad har gått

Juni 2019

Två strandiris-blommor har slagit
ut vid staketet mot Svenssons. Vår klätterhortenzia på framsidan har tusen
knoppar. Det kommer att återigen bli en blomning, som nästan tar pusten ur oss.
Jag väntar bara på att den ska slå ut. Då kommer det många hundra flygfän för
att ta för sig av det goda. Det brukar vara mest humlor. I fjol såg jag bara
något enstaka bi, men det är klart – jag stod inte där varje minut och spanade.
Man ser ju inte skillnad på bi och bi, vilket det är Jansson eller Persson. Men
hoppet om att få se mycket pollinerande flygande små jobbare lämnar mig inte.

Nu har Herbert repat sig litet,
men han har inte den orken han skulle vilja ha. Hjärtsvikt, säger läkarna.
Hjärtat har ju klappat i 88 år och har väl rätt att säga att vänta lite, lugna
ner dig, jag orkar inte det där tempot längre. Men ovant är det, Herbert är ju
inte en sån som inte orkar. Han har ju alltid… men nu får vi följas åt in i
en annan fas av livet.

Nu visar det sig vad vårt nätverk
är värt. Som barnen sa när de var små: ”Hundra tusen millioner!” Vänner som
följer med, hjälper oss med olika saker och underlättar för oss på olika sätt.
Erik, som har hjälpt till att veckohandla, Mia, som har rensat ogräs,
Calle-Maria, som har kört bort skräp, Doffan, som har bjudit på lunch i
uppiggande syfte, Gösta och Kerstin, som är behjälpliga med än det ena än det
andra. Nu väntar vi på att Ulrica skall komma med småpojkarna och ta ett tag i
trädgården på baksidan. Då kommer Olle med arbetsbyxor, handskar och sekatör.
Ebbe får väl ta upp tallbarr ur dammen kanske.

På min almanacka står det: Hör ofta av dig till din vän, det växer
ogräs på den väg som inte vandras. Så rätt, så rätt. Då saknar jag min Elisabet
i Gränna, som var en vän och som vi hördes av med långa, långa brev! Ibland när
mina tankar far till henne, så tar jag ner pärmen med alla breven, läser,
skrattar och gråter. Nu får mina tankar flyga högre än något flygplan med post
i bagaget. Efter krönikan så bifogar jag en dikt, som jag skrev till henne
häromdagen. Hoppas bara att hon kikar ner mellan sommarmolnen och läser. På vår
stig, som vi inte kan vandra längre, växer förgätmigej.

På tal om vänner, så blev det att
min vän Tyra skjutsade mig till en diktläsarstund på Frösön, till en grupp
äldre, som jag har fått äran att träffa några gånger. Birgitta samlar ihop dem
och jag läser. Bland de som lyssnar finns en pensionerad lärarinna, som heter
Anna-Lisa. När hon som nyutexaminerad lärare kom till Föllinge, så var Tyra,
som nu är pensionär, en av eleverna i hennes första klass. I går sammanförde
jag dem. En syn som värmde mer än bara mitt hjärta.

På tal om att träffas så var jag
på 80-års kalas i Församlingsgården i Östersund. Alla 80-, 90- och 100-åringar
var bjudna på lunch. Kan tala om att det var en hel massa 80-åringar. Någon
enstaka 90-åring. Där vid bordet kom jag att sitta med en dam, som heter
Monica. Någon hade sagt till henne att min man, precis som hennes, var från
Oviken. Så blev det ett band som vi knöt då. När jag kom hem, talade jag om
kvinnan som var gift med en man från Oviken. Jag beskrev namn och var han hade
bott och Herbert mindes. ”Ja, Olle”, sa han, ”honom har jag inte sett sen han
var två år!” Herbert hade då varit 8 år och hans familj hade hälsat på Olles
föräldrar.

Efter den första lunchen har vi
träffats två gånger till och än har de inte hunnit så långt i byn, Ovikenkarlarna.
Än har de inte avhandlat alla skolkamrater, lärare, handlare, och gamla
grannar. Hur många gånger har det inte sagts: ”Vet vad det blev av honom?” ”Var
bor den flickan nu?” ”Minns du om de hade någon bror?” ”Hör du, det här var
väldigt roligt!” Monica och jag har ingen sådan minnesbank att ösa ur, men tänk
det har funnits saker att prata om i alla fall.

De börjar hota om en värmebölja, som
är på väg från ryska hållet, men i maj
och juni i år kan vi inte tala om överdriven värme. Mera normalt Jämtlandsväder.

Midsommar var som den skulle och
frångick inte vanan att vara kylig, regna lite, blåsa lite grann, men någon
solstråle i alla fall. Små grodorna
är med i alla väder. Nu har vi övergått från att hoppa till att lyssna.

På tal om väder, så hörde jag ett
svar häromdagen, som är typiskt för dagens mobil-liv. Det var kallt och blåsigt
och surt. Så jag kommenterade det. Då fick jag till svar att mobilvädret
inte hade sagt att det skulle bli så. Precis som om jag inte skulle kommentera
det riktiga vädret för i mobilen var det sommarväder. Kul! Fram för
sommaren!

Jag talade med min yngste bror
Alf och han sa att för honom har facebook en annan innebörd än för andra. När
han lägger sig och läser en bok, händer det att han somnar och boken far ner i
ansiktet på honom. Det är facebook för honom. På tal om mobiler och allt det
nya.

Jag läste i Världens Historia om en engelsk godsägare, som på 1800-talet
ställde sig på de fattigas sida. Henry Hunt var hans namn. Han talade för de
fattiga och det renderade honom över två års fängelse, men icke förty så valdes
han in i underhuset 1830. Där i ett tal, så föreslog han rösträtt för kvinnor.
Förslaget möttes med skrattsalvor! Förstås! Det drevs igenom 1928, så vi kan
väl kalla honom en föregångare med vidare vyer än de gubbs som satt i
underhuset tillsammans med honom.

Håller mig kvar i 1800-talet en
liten stund till. I mitten på det århundradet, så var det någon som fick en
snilleblixt att tillverka höger- och vänsterskor! Innan dess så hade alla små
barn ett eldorado, då de aldrig tog på sig skon på ”fel” fot! Varför heter det
fel fot förresten?

Det skulle väl hellre heta fel
sko? Eller hur.

Jag läste nu för ett tag sen att
en del av de som ”åker in i lumpen” har besvär med att knyta sina skor! I detta
kardborrebandets tidevarv. Kan de borsta skor över huvud taget? Knyta en slips?
Inte alla, det tror jag inte. Då får jag nog börja fråga en äldre generation, men
de som söker sig till militärtjänstgöring i dag kommer säkert att försvara oss
allihop. Fattiga som rika.

Jag lovade sluta den här krönikan
med en dikt om förgätmigej. Den blomman är det blåaste som finns, tycker jag.
Just när skymningen faller och det är det där särskilda ljuset, då svävar de
små blommorna. Det behöver i alla fall inte bli vackrare.

Förgätmigejblått

Du tog med dig

mina blå förgätmigej

när du dog.

Som jag sa att du skulle.

Alla var borta den våren.

I dag en annan vår.

I rabatten

utanför sovrummet

ser jag en ny

förgätmigej.

Ännu inte i blom.

Men jag vet att det blir

blå stjärnor.

Tack att du tappat ner

några frön.

Tack att du sänder

mig blå, blå tankar

från din himmel.

Den du inte trodde fanns.

Jag visste inte

men önskade

för bådas vår skull.

Min käraste vän.

En månad har gått

Maj 2019

Gått och gått. Den månaden har
haft hundrameterstidsfart, tycker jag. Ingen hejd, men mig är det hejd på! Allt
går så sakta att snart stannar det av, allt som skall gå framåt. Men vi får
vara glada att vi får vara med, se att en försommartid kommer oss till mötes,
fast vi möter den med dunkappa, mössa och handskar! Fyttiattan, vad kallt det
är plus att det blåser kraftigt från fjällen.

Vi får vara glada att vi får vara
med, men i dag har vi hälsat på, på hälsocentralen. Herbert har inte känt sig
bra senaste dagarna. Både han och jag har tyckt att han har varit lite
oföretagsam och lite låg. Väldigt olikt honom. Men skall han fylla 88 år, så
kanske att vi får räkna med att det kommer att bli ”såna där” orkeslösdagar inemellan.
En trevlig läkare vid namn Lina tyckte att det skulle följas upp med mer
provtagningar, så nästa vecka hör hon av sig. Tack!

Mer framåt är ju småpojkarna. Vi
var till Rödön och blev bjudna på Morsdags-tårta. Olle hade ritat av farmor. Jag
hade gråsilvrigt, lockigt hår och såg glad ut. Där fanns det en massa ballonger,
som svävade runt mig. Lille Ebbes teckning bestod av sex ballonger i alla
färger. Det var för svårt att rita en farmor. Däremot hade Olle visat Ebbe
bokstäverna och Ebbe hade skrivit ”Herbert kram. Farmor Grattis!” Duktigt av de båda att samarbeta.

Ida hade ”skajpat” med dem och
Olle hade visat sin nya fina cykel. ”Nu du, faster Ida, är jag utfattig. Har
inte ett öre på bankboken! Nu blir det att börja spara igen.” Typiskt för den
som är född i Stenbockens tecken.

Ja, det är vår, när vår granne
Harry plockar fram humlestörarna från vinden och monterar dem vid väggen. Det
dröjer inte länge alls förrän det är en grön matta av humlegrenar som bara har
att växa allt de orkar. Förr fanns det, på en del större gårdar i alla fall,
några humlestörar som skulle producera humleblommor till höstens ölbryggning. Vet
inte var den humlen odlades som lades i soldaternas kuddar, när de var skadade.
Humlen hade en lugnande effekt. Odlades kanske på regementets gårdar eller i
sjukhusens närhet. Skulle säker gå att googla på om jag kunde. Minns att farfar lade humleblommor i
örngottet om han hade svårt att sova.

På tal om växter som drar till
sig bin och annat av pollinerande flygfän, så ser jag annonser för
insektsdödare. Ja, där det är myriader av myggor är de befogade, men inte kan
vi behöva en insektsdödare på våra uteplatser. Vad skall våra större flygfän i
form av fåglar leva av? Svalor, flugsnappare och annat som lever av insekter.
Förr fanns det något som kallades för myggspiraler. Något som luktade elände,
den röken skulle hålla undan de bitska små myggen och knotten. Knotten kröp nog
in överallt i alla fall. Sen var det säkert hälsofarligt det vi andades in där
vid fikabordet!

Jag har skrivit en del dikter för
kyrkan, som jag läser upp vid våra gudstjänster. Jag trodde inte, när jag
började för flera år sen, att jag skulle ha en särskild pärm som det står ”Kyrkan”
på och som jag snart har fyllt med ”söndagsdikter. Det har varit väldigt
nyttigt för mig att få tänka i andra banor. Att det inte bara har varit att
fantisera ihop något, utan att det ska ha anknytning till söndagens texter. Jag
som kommer från ett ateistiskt hem, så nog har det varit utmaningar. Ibland
blir jag en trotsig treåring som stampar och säger: Det här kan jag inte tro på. Då kommer det fram i mina texter att
jag tvivlar och ibland tvivlar jag mycket kan jag säga. Men ibland blir det ett
glädjens tacktal till det som skapats. Jag har mötts av människor som har sagt
att så har jag också tänkt och då känns det bra.

Att fylla någon anteckningsbok med text, det är jag inte ensam om. Jag läste
i Illustrerad Vetenskap att Marie
Curies anteckningsbok fortfarande är skadlig att hantera! Radioaktiv, så det
bara brakar om det! Efter över 100 år sen! Den anteckningsbok, som hon bar i
sin ficka, som hon hade med sig överallt, strålar fortfarande av farliga saker men det strålande resultat som denna
kvinna kom fram till kommer aldrig att släckas. Kanske att anteckningsbokens
strålar falnar och dör, men när det sker kan man undra.

Jag fick en tidning, som heter Värmländsk Kultur, och där visades en
ung konstnärs färdigheter som målare. Han hade skickat in några tavlor till
Liljevalchs vårsalong. Den första som såldes där i år var av hans alster.
Såldes för 40 000 kronor. En stor tavla som föreställde grangrenar! Realism i
allra högsta grad. Men med drömska vibbar. Leif Engström – slå upp det och läs
vidare om honom. Spännande.

I veckan så är vi bjudna på
studentfest till ett av våra ”fådda” barnbarn. Astrid, hon har klarat av sin
kockutbildning med glans. Hennes inbjudan var så rar, bilden som fanns i kortet
föreställer en liten Astrid, kanske 3 – 4 års ålder, med mammas mjuka jumper
som är jättestor, räcker till fötterna och upprullade ärmar hundra gånger.
Väldigt okammad och solen som strålar genom trasslet. En underbar liten
trollunge som säger ”Välkommen till mig!” Rikedom, det är vad det är.

Ja, nu har en av mina äldsta
Jämtlandsvänner avlidit. Hon fanns i Nälden, när jag kom flyttande. Edith, hon
som tog mig med till olika begivenheter inom hennes bekantskapskrets. Som såg
till att vi var välkomnade på olika ställen, både jag och Ida. Sånt som är så
värdefullt, när man kommer ny. Flera av Idas klasskamrater hade hon bjudit till
sig för att de skulle träffas innan skolan började efter jul. Sen skrattades
och fnittrades det hos oss utan uppehåll. Härliga minnen som ingen kan ta ifrån
varken Ida eller mig. Ett stort tack till en kär vän.

Som sagt, Herbert känner sig inte
kry, så i går kom det kära vänner och klippte gräset åt oss. Doffan tog med sig
en till ”sådan där – fådd” flicka, Calle-Maria, som for runt här i en väldans
fart, koncentrerad och full av iver. Tänk att, som det nu för tiden heter, ett
nätverk är så otroligt värdefullt att kunna ta del av. Det klipptes och
krattades och ytterligare en godsak som kom som grädde på moset, var att vi
fick ha labradoren Dunder inne hos oss. Det var mycket gosande och krafs.

Jag låg i natt och tänkte på så
mycket som man inte vet, så mycket man aldrig hört talas om och ändå har klarat
sig utan. Denna gräsklippande Calle-Maria och jag började tala om korsord, om
bokstäver och siffror. Jag har alltid älskat bokstäver och varit ”skiträdd” för
allt som har med matematik att göra. Lugn, jag kan min multiplikationstabell
som ett rinnande vatten, men det var med stor möda den fastnade. Jag hoppas att
den sitter där, har inte testat, kanske skulle rabbla den på försök. Nåja,
Calle-Maria nämnde matematiska termer som jag aldrig hört talas om och kanske
inte ens kan stava till. Det kunde hon, därtill att hon var en fena på korsord.

Jag har ju klarat mig hittills,
med det jag kan, men kanske hade livet sett annorlunda ut om jag hade mer
kunskap om mer saker, men vid 80-års ålder så kan jag inte göra så stora förändringar.

Kanske skulle jag försöka att
smyga mig på en mobiltelefon. Jag skall lägga huvudet på sned och be Erik att
hjälpa mig. Det skulle vara roligt att skicka små meddelanden hit och dit och
att kunna skicka bilder och framför allt ta emot bilder.

Stackars er, då blir ni nedlusade
med ord, så fort jag kommer på nå`t. Men tills dess så får ni stava er igenom
min krönika som Ingegerd så oförtrötterlig vidarebefordrar till er. Ha det gott
och som tiden rusar, så sitter jag väl inom kort och skriver igen. Kram.

En månad har gått

April 2019

Jag läser igenom några krönikor
av apriltankar sen några år bakåt och tänker
att jag inte skall upprepa mig, men det är ju så att det som händer på vår tomt,
det händer ju varje vår. Likadant. Bara lite olika långt gånget eller att våren
är senare något år.

Jag gick i alla fall och luktade
på Klätterhortenzians stora gröna knoppar alldeles intill husvägen, där de har
bekänt färg. De doftar grönt. Alldeles riktigt som jag skrev 2014.Krocusmångfalden
har klingat av, det har varit för torrt och varmt. De stod kanske bara en vecka
i all sin prakt, sen lade de sig ner, såg ut som om de vilade. De tänkte kanske
stiga upp igen. Inte en humla, inte ett bi såg jag i dem. En nässelfjäril som
knappt hade styrfart var det enda glädjande i flygfä som jag har sett i vår.
Någon ensam fluga har surrat på. Undrar om vi ska köpa ett sånt där bihotell,
sätta fast det i Hortenzian i sommar. Dit når solens strålar ganska tidigt,
ingångarna vänder mot solsidan. Försöka duger.

Men ett som är sig likt är att
jag ser Herbert städa trädgården. Han kommer in och är förbannad för att han inte
orkar lika långa pass som han har gjort. Nu bemöter jag hans klagan med bara de
här orden: ”Hur gammal är du?” Svar: ”87 år”. Mer tycker jag inte behöver
sägas. Har man inte rätt att arbeta kortare pass, när man närmar sig 90 år? Har
man inte rätt att ta paus oftare? Och kan man inte vara glad över att
man tar sig ut i trädgården, tar sig ner på knä, kan rensa och klippa och göra
fint? Kan man inte det?

Jag bakade matbröd härom dagen
och skulle sen laga middag. Det var allt jag klarade den dagen. Kände mig stolt
och glad och lite ledsen. Förut har man inte reflekterat över att man orkat två
saker på en dag. Nu blir man stolt.

Lite stolt kände jag mig, när jag
gick ut från Kyrkans hus i Sundsvall, inbjuden av Erica att föreläsa om mitt
arbete med Helen-präst och kyrkan. Jag var spänd och nervös inför arbetet.

Först skulle Herbert och jag resa
med tåg. Det är tusen år sen. Allt var nytt. Numreringen på sittplatserna höll
vi inte på att hitta. Biljetterna var en hel A4 sida. Slöseri med papper?
Biljetten förr var bara en del av det fladderpapper som vi skulle hålla reda
på. Men en del hade ju biljetten i sin mobil, det var ju klimatsmart.

Jag skulle föreläsa om Från
ett ateistiskt hem till ett hem i kyrkan. Jag klarade det och de som
lyssnade var en grupp damer: Kvinnor för mission. Jag blev väl mottagen,
först med en god middag hos Erica och hennes man Erik. Efter det en hotellnatt
med tillhörande frukost. När vi skulle plocka för oss, så stirrade vi på säkert
hundra olika ätbara saker. Gryn, frön, bröd, safter, sylter, mjölk, fil, ostar,
korvar och andra pålägg. Gröt i olika fasoner, äggröra, prinskorv, pannkakor!
Allt möjligt och en del omöjligt. Vi tittade inte under alla lock! Lite mätt
blev man innan man hade börjat.

På kvällen, när vi var hemma igen,
så var vi glada för det vi hade upplevt, men minst lika glada över att känna
igen sin egen kudde och våra tofflor gladdes över att känna igen golven de gick
på! Vi var glada över upplevelsen och att det var genomförbart. Kroppen är
gammal och lika så hjärnan.

Över till barnbarnsföljetongen.
Hit har pojkarna kommit, faster Ida har varit hemma över påsk. Vi har firat 4-årsdag
med Ebbe ute på Rödön. En dag, när han var här, satt han och ritade och faster
Ida sa: ”Jag tycker du är söt Ebbe.” Han tittade inte ens upp, svarade bara: ”Ja,
jag vet.”

Han har svårt att veta vilka tal
som kommer efter 30-40-50 etc. Han räknade och kom fram till 37, 38, 39,
tittade klurigt med rynkade ögonbryn och sa väldigt utdraget och frågande ”Seeextiiii?” Han fick omtalat att det var 40 och
han var nöjd. Men kanske det var rätt med seextii. Gör inget att försöka, det
kan vara rätt.

En dag var Olle här, faster Ida
och han väntade hem oss från affären. De skulle gömma sig i en filt och
fåtöljkoja i vardagsrummet. De räknade fel på tiden och vi dröjde. En hel timme
(!!) satt de där och väntade. Olles kommentarer under den timmen kunde låta så
här: ”Tycker du inte att jag har ett väldigt tålamod, Ida?” En annan kommentar:
”Man skulle kunna kalla dem sniglar!” Det gulligaste var följande: ”Det här
är livet, faster Ida, sitta med dig i en koja, äta chips och mysa!” Faster
Idas hjärta växte sig väldigt stort och rymde mycken kärlek skall sägas.

Från ung till gammal. Jag läste
att PRO skulle försöka få regeringen att lägga fram ett lagförslag om att
bankerna skulle vara tvungna att hantera kontanter! Vad i herrans namn har vi
bank till annars? Alla som bor på
landsbygden, alla som inte kan betala med kort. De får skylla sig själva, så
känns det! Att tvätta svarta pengar det går
bra, det som kan kosta miljarder i böter. Men att nedlåta sig att ta emot en
spargris från ett litet barn, det lönar sig inte! Är det någon som begriper
resonemanget? Vi, de små människorna som är ”mindre lönsamma”, är inget värda.
Men ser de nu vad de stora gesterna med penningtvätt kostar? Vad det kostar i
tillit och förtroende?

Jag lyssnade på Fråga doktorn, där det sägs gång på
gång: ”Ta kontakt med din hälsocentral så får du hjälp.” Ja, visst får man
hjälp, men man ska ta sig fram till en svarande människa i telefonen först. Telefontid
mellan 8-10. Har man en vanlig telefon, så är kön full tre minuter efter 8.
Försök igen! Om man kommer fram den dagen får man då en telefontid till sin
läkare om ett antal veckor. I stället för att ha en lista och skriva in mig för
ett besök, så ska doktorn ringa upp för att boka en tid med mig! Boka en tid
direkt, så är ett moment borta av doktorns så dyrbara tid. Har jag två problem
så måste jag ställa mig i kö för nästa krämpa. För tiden är bara för ett
problem i taget.

Jag har uppmärksammat att unga
föräldrar har ett konstigt beteende nu för tiden. Inte alla, men många. De går
med sina mobiler, skjuter sin barnvagn och noll ögonkontakt med sitt barn.
Okej, kanske barnet sover, men inte sover väl alla barn alltid? Eller? Man kan
säga att dagens samhälle är ”mobiliserat” på något vis. Barn vill ju ha
kontakt, pekar på något de ser eller kanske kan säga mamma och mamma hör inte!

På tåget blev det väldigt tydligt
också. Det var en ung familj med mamma, pappa, barn – en liten söting på 3
månader kanske. Pappan, som jag upplevde som ”svår”, hade proppar i öronen och
stora svarta solglasögon! Han tittade på sitt barn ibland och log. Hur såg det
ut i den lillas ögon? Han sa inget utan bara log! Mamman ammade, men var också
uppbunden på nätet långa stunder. Ingen pratade med den lilla! Jag blev så
bedrövad för jag skulle ha velat ta henne i min famn, sökt hennes ögon och bara
ha pratat en massa obegripliga saker, men hade funnits för hennes blick och
öron.

Nu har jag skrivit en hel
aprilkrönika, ni har fått höra om frånvarande humlor, arbetande äldre herrar,
kojbesökare, tågresor, bankelände och lite stolthet. Önskar er alla en ljummen vår med lagom
mycket regn.

En månad har gått

Mars 2019

Tiden knaprar i sig månad för
månad. Snömånaderna har kanske tillryggalagts, så och stormarna. Det har blåst
ordentligt kring öronen på oss denna vinter/vår. Än tar det ett tag innan vår
trädgård töar fram. Vilken längtan att se de första gröna bladen.

På tal om gröna blad så såg och
hörde jag en meteorolog i tv, som inte kunde namnen på varken blåsippa eller
tussilago. Han gissade på krokus och maskros. Jag började himla med ögonen och:
”Vaaa, kan han inte det!” Men så kom jag på att han kan namnen på alla
molnformationer och väderfenomen där i skyn. Jag kan intet om det! Man får
tänka sig för innan man tycker hurra vad jag är bra och duktig.

Bra, tycker jag, att Krokoms
kommun är som har tagit hand om sina nysvenskar, när Migrationsverket skulle
flytta dem från deras hemort Krokom. De fixade hyreskontrakt och banade väg för
dem som vill bli kvar där och inrätta sitt liv efter vad som de kämpat sig
till. Först med att fly från sitt eget land, de umbäranden som de har
genomlevt, tragglat på ett för dem alldeles konstigt språk, vant sig vid nya
ljud, nya smaker och dofter. Börjat inrätta sig, Heder åt den kommunen.

Mindre hedervärt är väl kvinnan
som basade för Swedbank, vilken duperade så många om vad banken höll på med.
Men hon var ju inte ensam. Styrelsen hade ju vilselett någon granskande nämnd.
Efteråt stod nya styrelsens ordförande Herr NN och talade om att styrelsen hade
gjort ett gott jobb! Vad hade de för referensramar för ett gott jobb? Därtill
får hon som fick kicken 21 miljoner i avgångsvederlag. Jag undrar i mitt stilla
sinne, gjorde hon rätt för det?

Människoöden från förr läser jag
om i Herberts historietidning. Jag läste om Margaret Sanger som 1916 startade
en klinik för födelsekontroll i USA. Hon fängslades och burades in i 30 dagar.
Ja, ja.

1856 var året då kvinnor fick
tillträde till caféerna i Wien. Där hade förut bara männen möjlighet att gå på
fiket och läsa de över 40 olika dagstidningarna som fanns! Kvinnorna skulle
hållas borta från både fika och nyheter. Med så många tidningar i en stad, så
måste det ha varit som nu, hittepånyheter, också. Lästes och troddes på,
som vi gör i dag. Vi kanske måste vara mer kritiska till vad vi tar till oss.

På tal om kvinnors rättigheter,
så ska visst kvinnorna Saudiarabien få ta körkort! 2019. Heja på! Lycka till.
Jag undrar när den första kvinnan i Sverige tog körkort. Jag bad Ida googla på
det och svaret på min begäran är att kvinnan hette Alexandra Gjestwang och året
var 1907. Det låter som om namnet är
norskt, ganska typiskt att det var en norska om man får rätta sig efter
namnet.

Jag fortsätter med gammelnyheter.
I Finland har de vid utgrävningar av en stenåldersboplats hittat ett 5000 år
gammalt tuggummi. Avtryck av tänder syntes tydligt. Tuggummit var inte en Toy,
utan en stor tugga kåda. Visst har ni också tuggat kåda? Undrar om
stenålderspappan tillrättavisade sitt barn med: ”Det var väl ett väldigt
tuggande och smackande. Spotta ut den där tuggbussen.” Eller kanske det var den
tidens tandvård.

Det går en serie på tv, som heter
Vem bor här? Jag skulle egentligen
inte uttala mig om det, har bara sett sådana där glimtar, som lite reklam, men
i tidningen häromdagen uttalade sig programledaren Malin Olsson så här: ”I år
har vi överträffat oss själva med att åka norrut, ända till Umeå! Vi ville se
hur stilen på inredning ser ut så långt upp.” Vadå? Skulle det vara annorlunda Ikeamöbler här? Eller, en
gustaviansk soffa ser ut likadan var den står. Varför skulle det vara
annorlunda här än i Malmö eller Djursholm.
Jag vill bara tala om att det finns olika inkomstgrupper ovanför
Dalälven också! Olika människor som inreder efter sitt eget tyckande och behov,
var de än bor, så tror jag. Så det så. Inte undra på att det är skillnad
på norr och söder även i programskaparnas tänkande, när det är skillnad i
politiken och lite varstans. Ett vet jag i alla fall; det
finns hemlösa på alla ställen och de kan inte välja sina möbler eller bostäder.

På tal om boende. Till steget från vanligt boende
till att vara hemlös, till mat i värmestugan är steget bara en tröskel, eller
en skilsmässa eller arbetslöshet. Frida som driver en lunchrestaurang Fridas
kök här i stan skall försöka att ha någon sorts servering på lördagar
och söndagar för dem som brukar gå till värmestugan. Vad jag förstår, så
behövde hon kanske hjälp att förbereda maten. Kan du, så spring inom, du som
har tid och ork över. Som hon sa, kanske kunde någon skala lite morötter eller
annat.

Jag talade med Ida om att hon
hade skajpat med pojkarna. Olle väntade på pappa som hade varit tillsammans med
arbetskamraterna på någon samling från lördag till söndag. Han tyckte det var
konstigt att pappa hade varit borta på natten. Då jobbade man väl inte i alla
fall.

Ebbe han hade talat om för Ida
att veckan i förskolan hade varit bautarolig ända tills i fredags, men då hade
det inte varit bra alls. Varför då, hade hon frågat. ”Jo, ser du, jag längtade
så efter dig! Jag vill att det ska bli påsk snart!” Kan man smöra faster mer än
så?

Erik och Ghita ska få (eller
köpa) en hundvalp, ett fyrfotabarnbarn till helgen. En sorts spaniel, brun och
vit, som ska heta Rut. Ghitas farmor, som hette Rut, blev över 100 år, så de
hoppas att den här Rut ska bli jättegammal. De har ju haft otur med ett par
hundar förut. Men det kanske är så att heter man Rut kanske chanserna är större,
och så lite magi till det. När Ida kommer nu i påsk, så ska de komma hit och vi
ska få lyfta, klia, gosa och bara ta in doften av hundvalp! Med sylvassa tänder
som biter här och var, så skall vi ändå förtjusas av henne.

Vi brukar ha främmande av en
fyrfotavän som heter Dunder. En brun labrador, som verkar vara gjord av brun
betong, stooor och tung och alldeles så go som en hund kan vara. Han är
tillsagd att inte rusa fram mot oss, för vi kan ju tratta omkull, men han är så
lugn och fin. Det blir mycket krafs kan jag lova. Doffan, hans matte, gör sig
något ärende hit ibland, när vi blir hundsjuka.

Jag oroar mig för vad det ska bli
för framtid för våra barnbarnsbarn. Med två eller fyra fötter. Har de möjlighet
att se isbjörnar i det fria livet. Inte bara på zoologiska parker. Jag läste nu
att 23 arter av våra vildbin håller på att utrotas. Tänk om vi alla skulle
skaffa ett insektshem och sätta någonstans. Har man ingen trädgård kanske man
kan höra sig för att få sätta dem i något träd vid en blomsteräng. Vad vet jag.
Det finns färdiga på Lantgården och
som Olle sa: ”Det finns på Jula, det
har farfar och jag sett.” Ja, jag oroar mig och oro är omtankar som tar långa
omvägar.

Tills våra vägar möts igen vill
jag önska tövädersdagar och humlesurr.

En månad har gått

Februari 2019

Ny månad, nya insatser av
välvilja, duktighet, försumligheter och ren glömska. Hela det registret och
mycket till kan rymmas i en äldre kvinna, jag lovar. Det känns ibland som om sinnet,
kanske inte har stagnerat, men tar längre tid och är mindre töjbart.

Jag satte mig och läste, igen, i
brevpärmen från Elisabet, underbara brevvännen som inte finns längre, om vad
hon skrev om att åldras: Det är inte svårt att bli gammal, det svåra är att
inte vara ung längre! Så sant, så
sant. Hon skrev också om att hon hade en bok med vackra pärmar, som hon skrev i
varje kväll. En bok för tacksamhetstankar. Stort som smått. Om solens strålar,
om sockerkaksreceptet som kom med ett brev från mig, om talgoxesång, om pionen
som blommade med tallriksstora blommor. Vi kanske skulle skaffa oss en sådan
bok allihop. Det finns ju en del goa saker varje dag. Skriver man ner dem på
kvällen, så tar man med sig dem i minnet, när man skall sova. Om det inte är
fullmåne.

Jag är inte tillbaks riktigt
efter lårbenshalsbrottet (oj vilket starkt, stabbigt ord) än. Än kan jag inte
få på mig vänster strumpa utan Herberts eller någon annans hjälp. Tänk om jag
aldrig kan! Men jag har då inte mycket att oroa mig för, kan det tyckas. Det
finns strumppådrädare, en av världens enklaste hjälpmedel, men har man glömt
bort hur den används får man aldrig på sig strumpan! Jag lovar. Eller också
kommer strumpan på, men påträdaren får man inte av! Teknisk idiot är jag.

Här kommer en annan värre oro. I
min dagstidning läste jag att det finns tonåringar i våra skolor, som inte tror
att förintelsen har varit verklighet. Har högerextrema grupper lyckats
hjärntvätta? Ser de inte på teven högen av barnskor i montrarna från kriget?
Ser de inte filmerna när de från människor förvandlade, vandrande utmärglade
skuggor, av sig själva försöker le mot räddarna? Ser de inte? Jag skulle vilja
att varje förälder skaffar en sådan film, sätter sig med sina tonåringar,
sätter sig med dem och de får sitta tills filmen är slut. Bara för vanlig human
medmänsklighet! Eller finns det andra sätt, som jag gamla människan inte kan
tänka fram? Sitta med en vuxen, en vuxen som förklarar och upplyser är för mig
det bästa. Eller finns det inte tid och engagemang hos de vuxna heller? Hjälp!

En oro till. Våra banker. Kan vi
snart lita på en enda människa? Dessa bestämmare som lånar ut till oss, eller
lånar av oss, ska inte de bete sig så att de inte kan klandras för något. Det
är ju inte bara småsummor som de rör sig med. Blir de till slut blinda för alla
siffror? Och mer pengar vill de dra in! Deras aktieägare gnuggar händerna och
vill ha mer ändå. Utan att lyfta på ögonbrynen så förnekar de höga
tjänstemännen all kännedom. Skulle jag stå där framför alla journalister skulle
jag vilja sjunka genom marken eller gå upp i rök. Poff! Men nej då, banken är
inte intrasslad i någon härva!
Iskallt!

Experter står mig upp i halsen,
de där experterna som har gett bankerna information, vad ger man för dem. De
där experterna som står timmevis och diskurterar hur skidåkarna ska åka i den
backen eller den backen. Hur de ska vara poserade för att ta den utförslöpan
fortare och säkrare än alla andra. Bah, säger jag. För sen så misslyckas någon
av våra, så då är det vilka fel som gjordes. Herre, min je, loppet är ju kört! Det
fattas bara att det dyker upp någon reporter och sticker en mikrofon under
näsan på den som har åkt så det är svårt att få åt sig den luft som behövs för
att överleva. Ska det grattas så ska det! Om det har gått dåligt ska det krävas
en förklaring varför och hur känns det.

Ja på tal om skidåkning, så har
småpojkarna varit den sedvanliga veckan i Orsa med ”gaggamoffa,” kusiner och
smålandsfolk. Ebbe, snart fyra hade skajpat med faster Ida, talat om att han hade
åkt slalom och längd och när han talade med henne satt han och åt ”schipps”!
Olle hade varit lycklig för att få en hel vecka med kusinmys och bara få vara
ute. Dessa pojkar som får ha en sådan underbar barndom med ett ”uteliv” som
många barn inte får och inte kan av olika skäl.

Vi har inte träffat pojkarna så
mycket efter jul. Det har varit snuva hit och dit, feber ibland, och denna
förhatliga vinterkräksjukan som sprider sig som en löpeld. Vem fasen hittade på
ett så hemskt namn på magsjuka? Men väldigt passande, ska jag säga.

En dag var de hit och då åkte
farmors stora puzzel fram. Julklappspuzzlet som jag tiggde till mig som
julklapp när vi var på leksaksaffären för att handla julklappar åt pojkarna.
1000 bitar och ett gytter av folk i en cirkusmanege. Jag läste ju i tidningen
att det puzzlas i en ort här i Jämtland varje januari. Orten har jag glömt,
förstås, men glädjen som deltagarna förmedlade därifrån var inget att ta fel
på. Tillresta från hela landet samsas för att bygga ihop 40 000 bitar! Här går
det sakta och jag har ”bara” 1000 bitar, men minst lika roligt, tycker jag.

Det är en nackdel, att jag måste
ha puzzlet under en soffa, när jag inte lägger på det. När vår julklapp,
golvstädet, kommer måste vi lyfta upp det så inte bitarna far in i dammsugaren.
Lyfta upp fötterna måste vi också, när de far fram med dammsugaren och moppen.
Första gången de kom tittade Herbert och jag på varandra och kände oss
husvilla. En ny känsla! Vart skulle vi ta vägen? Till slut inne i lilla rummet
sittande som några fjäderfän med fötterna i soffan. En ny känsla! Sen känslan
efteråt, när huset kändes fräscht och rent utan att vi hade gjort mer än lyft
på fötterna. En ny känsla. Tänk att ”barnen” kunde tänka ut en sådan underbar
julklapp som denna varannanveckasgolvsstädning i ett helt år! Det är sådant som
gör en så innerligt glad och tacksam. De har tänkt på oss!

Jag tänker på Helen-präst mest
varje dag. Jag går till Odensalakyrkan, där jag träffar de andra som jobbar
där. Den som vikarierar för henne, Göran Modén, pensionerad kyrkoherde, gör att
vi är väl ledda, inte tal om det. Men för mig är det ett tomrum, en saknad, en
själsfrände i tankar och funderingar. Som förstod, många gånger utan ord, bara
en blick eller en kram, så var det bra. Jag vänjer mig sakta men säkert, medan tiden
far iväg. Som småbarnen när de börjar på dagis. De gråter en tid när mamma
åker, men sen blir de avvanda. Så och jag. Sen finns Helen bara ett samtal
bort. Sjukhuskyrkan är ju inte på andra sidan jordklotet precis.

Mina dikter till gudstjänsterna skall
jag fortsätta med. Det känns så roligt och givande och besvärligt och
tankebråkigt och berikande, så det är jag glad för.

En månad har gått

Januari 2019

31 dagar in på det nya året. Det
nya året kryper inte från början, kan redan gå och det fort! Så var det inte förr,
då kröps det ett tag först, men 2019 börjar som gamla året slutade – i hög
hastighet. Jag hinner inte med. Var det Jan Malmsjö som sjöng Stoppa världen, jag vill hoppa av. Jag
vet inte om jag vill hoppa av direkt, men jag tror att allt och alla skulle må
bra av en inbromsning, en eftertänksamhetsstund.

Jag ger mig direkt på ”Trumpen”.
Hur mår han egentligen med alla sina miljoner och unga vackra hustru? Inga
pengar till statsapparaten utan pengar till en mur. Nu lättar han några veckor
på sitt hot. Hur trovärdig är en sådan person? Vem är jag, som tror att jag
vet? Jag vet inte, men nog verkar han
behöva ett glas Samarin!

Det rasslar i krigsmateriel,
luftrum som kränks, mer pengar till det militära. Vad har vi att sätta emot?
Jag blir liten och rädd.

Jag ser program om Förintelsen,
eftersom det har varit Förintelsedagen. Hur stod människor ut? Jag förstår inte
att det kunde komma en levandes människa ut från dessa läger, jag som klagar om
det gör lite ont ibland. Orkar inte göra det eller det. Att de orkade hålla
kvar vid livet! Se sin familj svälta ihjäl eller dödas inför deras ögon. Hur
överlever man det? Soldaterna, som kom till lägren som räddare, hur hanterade
de allt de såg? Hur gick de vidare med alla dessa fasor de ställdes inför? Att
det då finns människor som kan förneka detta. De går inte att få friska med
alla medikamenter i världen. Hela jag fylls med gråt, men vad hjälper det mot
människor som inte tänker, som inte vill se!

Uppe i alla dessa tankar, så har
vi haft en blodmåne. En stor en! En full en! Till och med månen gråter blod. Undrar
vad våra gamla förfäder (finns inga unga förfäder) hade för funderingar, när
månen gick upp och var alldeles röd. Vad var det för oväder, oår, bedrövelser
som skulle följa uti den röda månens sken? Innan det var klarlagt.

Olle är så intresserad av månen
och det som syns på himlavalvet. Han fick på sin 7-årsdag av GaggaMoffa en rund
”kartbok” som visar alla planeters olika framfart. Han visade oss vilka han
redan lärt sig. Tänk när sinnet är vidöppet och inget glöms bort. Till 7-års
kalaset, så hade han och mamma bakat en tårta. Denna gång var det en grön
marsipanvulkan. Ur kratern längst upp, så var det orangeröd lavagrädde och
därifrån rann det silverchokladkulor. Mamma har tålamod och tillåter. Tänk om
man hade gjort så själv… låtit det bli en tårta av önsketänkande. Men nejdå,
en tårta skulle se ut som en tårta. Basta.

Lille Ebbe hade gjort en rulltårta
till sin storebror. I den var det kákáooooo! Med betoning på vokalerna.

Jag skrev om fotot vi fick av
småknattarna i förra krönikan, men jag nämnde inte en annan helt underbar
julklapp, som vi fick. Det var varannan-veckostädning av våra golv i ett helt
år! Man blir så otroligt glad, så otroligt tacksam över den omtanken, men den
hade en biverkan. När de som städade kom, så visste vi inte vart vi skulle ta
vägen! Vi blev husvilla. Till slut så gick Herbert och satte sig i soffan och drog
upp fötterna. Jag tog min tillflykt dit jag med. Där satt vi och tittade på
varandra och brast ut i skratt. Det här var något alldeles nytt. Bortskämda
kände vi oss och ganska muntra.

Mindre muntert är att Herbert har
drabbats av gikt. Det verkar vara oerhört smärtsamt. Jag är gift med Sveriges tåligaste man, men då både svor
han och lät illa! Stortån, svullen, röd, varm och såg arg ut. Tån alltså. ”Kom
inte nära för då hugger jag!” En läkare
på hälsocentralen skrev ut några dundertabletter och redan på kvällen lade sig
den där mest akuta smärtan. Det är
fortfarande ont och begränsar livet. Det värsta är ju att gikt har en tendens
att återkomma.

Människokroppen är en mystisk
skapelse. Urinsyran blir till kristaller, som sätter sig i stortån i stället
för att rinna ut. Varför till stortån av alla leder?!

Fler mystiska saker, som jag har
tänkt på är hur en amaryllislök kan vara funtad. I de där lagren av lökblad, så
finns det energi till att först skicka upp en lång stjälk, en knopp med kanske
4-6 stora blommor + en stjälk till med 4 blommor och sen en massa hängiga gröna
blad. Detta från en enda lök! Var tar den energin ifrån? Jo, från den där löken
som bara är en klump med blad egentligen. Magiskt var ordet, sa Bull.

Nu börjar eftermiddagarna att bli
lite ljusare. Oj, är klockan så mycket och det är ljust, är en vanlig kommentar
i slutet av januari.

Jag vet inte om det är ett
ljusets tecken, men skatorna samlas i stora flockar. En dag var det 18 stycken
i grannens stora, höga pilträd. De satt en god stund och lät i sig. Morrade och
pep, och lät som om de hade diskussioner. Och vad vet man! Kanske de har ett
pratspråk och ett kraxespråk. Om trevliga boträd, någon som lägger ut
frikostigt med mat och den som bara schasar bort dem.

Ja, nu har det varit en
gudstjänst utan ”min” Helen. Konstigt. Än har vi inte någon som har fått en
fast tjänst. Vi har en pensionerad kyrkoherde. Han godtog mina dikter och ville
att jag skulle göra det som jag brukar, skriva dikter om det som jag funderar
över, och att jag skulle fortsätta läsa dem. Så jag knogar på. Undringar och
frågor finns ju, men också mycket glädje.

Jag börjar undra om mina 80 år
har hunnit ikapp mig. Jag känner mig trött, ibland lat, ibland uppgiven. Är det
så här att vara 80? Men inte kan man väl bli trött/gammal på någon månad? Jag förstår
med mitt förstånd att benbrottet har en stor del i det hela, men skall jag inte
snart komma igen? Vara glad som vanligt, gå fort och lätt. Inte stånka och
stöna. Jag har svårt att somna och det gör ta mej tusingen ont överallt ibland.
Men inte bara på någon månad? Märkeliga saker hända! Att krypa ihop i sängen
och ligga på armen kan man glömma. Det är nog besvärligt att lägga sig alldeles
själv. Men jag kan ta Herberts hand och säga God-Natt, det är inte så dumt det heller. Att känna tillit och
tillhörighet.

Självömkan slutar jag med i dag,
men med glimten i ögat och det ljusnar ute. Då kanske det ljusnar inom mig
också. Vi får se.